ID
DD

-
O

in det skattebelopp, som beräknas 1 staten. För att bedöma storleken av de
anspråk, som staden i form av kommunalskatt ställt på skattebetalarna, bör
nan alltså rätteligen räkna med beloppet debiterad skatt för resp. år. Detta
1itgjorde för år 1924 — med inräknande av den kommunala progressivskat-:en
 och bevillningen av fast egendom och av inkomst — 49.7 milj. kr. För
år 1931 utdebiteras icke mindre än 71.9 milj. kr. — härav 64.0 milj. kr. i
zommunalskatt och 7.9 milj. kr. i progressiv skatt. Stegringen åren 1924—31
olir i detta fall något lägre, än om de i staterna upptagna skattebeloppen användas,
 eller 45 96, beroende på att man vid uppgörande av 1931 års stat
räknade med lägre avkortningsprocent än 1924.
Vid bedömande av ovannämnda kraftiga stegring av utdebiteringen måste
»mellertid ihågkommas, att Stockholms stads befolkning sedan år 1924 undersått
 en tillväxt på icke mindre än 18 76. Folkmängden utgjorde sålunda
vid ingången av åren 1924 och 1931 resp. 429 812 och 509 097 personer. Helt
aaturligt har denna folkökning icke kunnat undgå att i olika avseenden medföra
 ökade utgifter för staden.
Om man emellertid, för att borteliminera folkmängdsökningens inflytande,
slår ut det totala beloppet utdebiterad skatt per invånare för resp. år, visar
det sig, att anspråken på skattebetalarna likafullt vuxit- med icke mindre
än 22 Jo. Det utdebiterade beloppet pr invånare har nämligen ökats från 116
«sr. år 1924 till 141 kr. år 1931. Om man mäter den kommunala förvaltningens
 omfattning och standard i de samlade krav, densamma årligen ställer
på skattebetalarna i form av kommunalskatt och progressivskatt, kan man
alltså säga, att Stockholms stads kommunala standard enbart under de 7 åren
[924—1931 stigit med hela 22 9.
Kan då den standard, till vilken staden nu kommit, anses onormalt hög
ller ej? Svaret på frågan blir naturligtvis i sista hand beroende på vilka
fordringar man anser sig böra ställa på en kommunalförvaltning av den storek
 och det slag som Stockholms. Jämför man den med standarden i andra
städer, visar den sig i varje fall stå i främsta ledet. Mot ovannämnda siffra,
141 kr. i utdebitering per invånare i Stockholm för innevarande år, svarar
1ämligen för Göteborg en summa av blott 117 kr;, för Malmö 116, för Norrsöping
 91 samt för Hälsingborg och Gävle resp. 141 och 106 kr. För samtliga
Svriga städer sammantagna utgjorde motsvarande siffra år 1930 i medeltal
102 kr. I sistnämnda siffra är då för ernående av jämförbarhet hänsyn tagen
även till den uttaxering för landstingsskatt, som beräknats falla på dessa
städers invånare.
Mot dessa jämförelser kunna visserligen riktas vissa invändningar. I en
stad kunna t. ex. utgifterna i större utsträckning än i en annan finansieras
ned lånemedel, varigenom jämförelsen förryckes. Även med reservation för sådana
 olikheter giva dock de anförda siffrorna en mycket tydlig bekräftelse på
att den kommunala standarden i Stockholm arbetats upp till en långt högre
nivå än vad som i regel förekommit i andra svenska städer. I någon mån samnanhänger
 detta givetvis med de särskilda förpliktelser, som följa av Stock-10lms
 egenskap av huvudstad. Men till väsentlig del ligger förklaringen säkert
-— ed stadens styresmän icke iakttagit nödig sparsamhet med skattebetalarnas
medet.
Detta bekräftas ytterligare genom en närmare detaljanalys av utgiftssteg-"ingen
 under den här berörda tidsperioden.

el.

9
T

4
-
0 FE

5

N
”

-
Nn

NN
"3

mm
OO

N
Do

MN
-

02)
Do

-

al

Bra

fil
Jis,

ES

rm

DO

=

0
n

I
NI

D
T

D
10

”N
+

N
NN

Dn

oj