äl

Orsaken till hithörande utgifters väldiga omfattning ligger givetvis i stadens
 stora skuldsättning. Stadens skulder, som vid utgången av år 1924
velöpte sig till 344 milj. kr., beräknas vid slutet av 1929 till 383 milj. kr.
Att ökningen mellan nämnda år icke blivit större, beror icke på att man under
dessa år varit särskilt återhållsam med nya låneutgifter. Tvärtom har miljonrullningen
 icke minst ifråga om sådana nyanläggningar, som finansierats med
lånemedel, varit synnerligen kraftig.
Stadsfullmäktige ha sålunda åren 1925—29 av lånemedel anvisat icke
mindre än ca. 143 milj. kr. Större delen härav har visserligen gått till sådana
ändamål, som kunna väntas fullt förränta investeringen ifråga, t. ex. utvidgningar
 inom affärsverken (ca. 37 milj. kr.), ete. Men en stor del har
också gått till sådana investeringar, vilkas förräntning och amortering helt
eller delvis faller på skattebetalarna. Till nya folkskolor m. m. ha exempelvis
under dessa år anvisats 4.8 milj. kr. lånemedel, till sjukvårdsinrättningar 7.0
milj. kr., till broar 5.5 milj. kr., hamn- och kajanläggningar 12.6 milj. kr. etc.

Men att ökningen av stadens skulder trots detta varit relativt måttlig,
beror dels på att staden med extra amorteringsmedel, diverse överskott å äldre
lånemedelsanslag m. m. kunnat täcka en stor del av låneutgifterna, dels och
framför allt därpå att man under senare år gått in för korta amorteringstider
för sådana låneändamål, som visat sig återkomma med relativt korta mellanrum
eller avse anskaffande av tillgångar med kortare varaktighetstid. Sedan år
1913 amorteras sålunda lån till folkskolebyggnader på 5 år, högre läroverk
på 10 år, varjämte avloppsledningar och viss maskinell utrustning vid hamnarna
 amorteras på 20 år, maskiner m. m. för vatten-, gas- och elektricitetsverk
 4 vissa fall på ännu kortare tider ete. Detta i och för sig sunda
förfaringssätt har emellertid haft den följden, att skattebetalarna i stor utsträckning
 anlitats icke endast för finansieringen av stadens löpande utgifter,
utan även för en betydande ökning av stadens kapital. På så sätt har det
bokförda nettoöverskottet av stadens kapitaltillgångar utöver kapitalskulder
kommit att ökas enbart mellan åren 1924 och 1929 från 139.6 till 207.1 milj. kr.
(jämför bifogade tabell IV). Häri ingår ändock icke den värdeökning, som
under denna tid åstadkommits genom stora anslag av skattemedel till nyanläggningar
 och förbättring av gator och vägar, ty stadens hithörande tillgångar stå
icke upptagna till något värde i dess balansräkning, liksom ej heller med in
dustriverkens vinstmedel bekostade utvidgningar av ledningsnäten, vilka omedelbart
 avskrivas ur räkenskaperna.
Av stort intresse är givetvis att undersöka, huruvida de av staden upplånade
medlen fått en sådan investering, att stadens skuld kan förränta sig själv. En
närmare undersökning härav ger till resultat, att detta icke helt kan SÄgAS
vara fallet.

Tyvärr föreligga inga siffror över lånemedlens placering med hänsyn
till deras förräntningsmöjlighet. Vissa slutsatser härom kunna dock dragas
genom ett studium av bifogade tabell IV, som bl. a. visar stadens bokförda
tillgångar uppdelade på olika ändamål. Man finner där, att stadens totaia
tillgångar år 1929 bokfördes till 590.5 milj. kr. Härav hänföra sig 356.0
milj. kr. till sådana, vilka i stadens räkenskaper bruka rubriceras såsom
produktiva. Härmed menas emellertid icke, att dessa tillgångar — i vilka
ju även ingå betydande belopp skattemedel — lämna full förräntning. Rubriken
 »produktiv» avser här närmast att ange, att hithörande tillgångar