160 adressât varit närmare att inlösa vexeln. Om dem, som erbjudit sig att for heders skull i stallet for nâgon af vexelgäldenärerna infria en vexei, ingick redan i 1748 ârs vexelstadga en sâdan bestamning, att vexelinnehaf- vare skulle i främsta ruinmet emottaga betalning af den, hvars mellankomst frikallade de fiesta gäldenärerna frân ansvarighet. ocli sâledes hellre af en représentant for utstallaren än for en señare innehafvare. Denna tanke är ocksä generelt ätergifven uti 56 § af nugäl- lande författning, men tillämpningen deraf i 59 § är frambällen i mera sväfvande ordalag, emedan förhällan- den kunna inverka modifierande pä saken. Ingen är förbunden att infria en vexei, ifall den icke qvittemd öfverlemnas i hans hand, emedan han annars utsätter sig för äfventyret af dubbel betalning (4, 13, 45 och 85 §§). Om vexel utstäld i flere exem plar. blifvit accepterad, skall det exemplar, hvarâ accep- ten Annes tecknad, vid liqvideii aflemnas ät godkänna- ren, emedan demie annars vore underkastad lika äfven- tyr (38 §). Ett äliggande att utan sädant vilkor er- lägga betalningen kan endast förekomma, om vexeln förkommit och blifvit i laga ordning dödad. För detta ändainäl skall ansökning göras hos doinstolen i betal- ningsorten, som eger pröfva sannolikheten om att vexeln verkeligen förkommit och derefter genom offentligt an slag och kungörelser i tidningar uppmaiia möjliga inne hafvare deraf att inom är och dag göra sin rätt gäl- lande, samt sluteligen att förklara vexeln dödad, om sä- dana anspräk under stämningstiden icke blifvit väckta (68 och 69 §§). Emedan säväl godkännare som öfriga gäldenärer redan haft, dâ en vexel, hvarföre de äro aiisvarige, gâtt genom deras hand, tillfälle att granska dess äkthet, kan