IE r em'It «-.-.•.i;,,- .SL: r V #W ^ -t ' "4 ' " .\''-t »v i *.< %•- " w&mi 'tti illil *% f %#W -'# t* *»■’ TW in m íyí»-! :tv. . > ■iS? % ryC/ ■-v'v!. „ \ 1 ■r: i*.' :4I ■ m OM Kredit och Vexlar AP AXEL LIUENSTRAND. ■«r • T %Ternte blla§;br; Finlande Yexeletadga. — Utdrag nr Sverigea Yeiellag. — Utdrag ur förelag tili Skandinaviek Yexelordning. — Formulär. HELSINOFOR8 BL \L J'ÎV we* , ^ HELSINGFORS, hüfvudstadbbladkts tbyckebi, 1880. Förord. Man behöfver icke göra nägot djupt tag i historiens schak- ter för att nd den tidpunkt i vdr sociala utveckling, dd kredit- och vexelväsendet ünnu var hos oss ett ht(s af kort och papper, en miniaturhild af den stora hygnad, som nu betjenar verldens kommersiela intressen, och i aUmanhet redan gjort det under förlopjiet af dtskilliga seklev. Denna tidpunkt ligger icke ens bakom den nu lejvande generationens minne. Forran 1840 drs myntrealisation infördes, var Finlands bank ünnu sd litet bank- massig, att dess sedelutgifning var bygd pd eller garanterad genom oinlöshara ryska banko assignationer, hvarmed det dldg banken, som icke egde ndgra metalliska fonder, att infria sina kreditbújetter. Med vanans »tagt cirkulerade derjemte stora qvan- titeter af Uka oinlöshara svenska riksgaldssedlar, om hvilkas reala myntvärde den stora allmünheten egde föga eller ingen kännedom. Intill 1858 var ocksd användningen af vexlar ünnu sd godt som okänd för flertalet af landete innevdnare, sdvida vexel- rörelsen enligt lag var inskränkt tili transaktioner emellan vdra okrämässigt cernerade och fdtaliga utrikes handlande samt deras kunder i utlandet; och äfven för dem var rörelsen ganska ofull- ständigt och föga ündamdlsenligt organiserad. I-agen af 1734 künde ünnu icke att vexelrättens styrka » Vcocessformerna och förmddde derföre icke höja dess betydelse pd battre sätt än genom en dt vexelkreditorerna med- gifven tyst förmdnsrätt, en utvüg som mera skadade än gagnade den allmänna krediten; och dd samma lag för öfrigt uti Ut- sökningsbalken inrymde ndgra föga betydande §§, hvilka voro ämnade att sdsom ett slags Surrogat för vexelrätten betjena II den inhemska affärsrörelsen, sä hade lagen frdn sin stdndpunkt uttömt heia det nu ifrdgavarande ä»inet. Europas och Amerikas litteratur ür öfverfyld med höcker och skrifter, som heröra dithörande frdgor, och ait lägga en ytterligare räga pä samligen synes derföre mindre väl betankt. Amnet är i sjelfva verket temmeligen uttömdt, och mer än allt annat är det vanskligt att leta efter dithörande nya teorier och organisationsplaner. Eörsök i denna rigtning upprepas väl idkeligen, men heia systemet är i hufvudsakligt afseende hero- ende af en viss naturnödvändighet, af en oböjlig naturlag, som icke läter skrufva sig efter nägra otäliga nyhetsmakares tycken och önskningar. Men det, som hehöfves och mer än alla nya organisations planer grundlägger de fördelar, som af krediten kunna hero, det är att hvarje medlem i ett samhälle, sä vidt som möjligt, känner samt tili fromma dt sig sjelf och andra tillämpar eller söker göra gällande de enkla naturlagarne för kreditväsendet. Ett sddant hehof är hos oss utan tvifvel ganska känhart, dd litteraturen pä svenska sprdket just icke erhjuder ndgra andra hjelpredor i ämnet än Nordströms afhandlingnr, hörande tili läran om krediten, hvilka egentligen äro att hetrnktas sdsom motiv för ndgra vissa reformer i hankväsendet, samt Welins handhok i den svenska vexelrätten, som jemte en prejudikatsam- ling och texten tili ndgra vexelförfattningar innehdller en mängd tili den svemka ve.rellagens para graf er fogade förklnringar. Att den ¡traktiska lagskiparen kan i mdnya stycken draga god fördel af sistnämnda arhete hör gerna medgifvas, men dd de allmänna grunderna för krediten och ve.rlnrnes förhdllande tili den samma icke ingdtt i arhetets plan, finner man deri föga vägledning för en generel U2}pfattning hrarken af kreditens all männa eller vexlarnes speciela hetydelse och användning. Sddana omständigheter hafva föranledt att svärtan och pressen i ett tryckeri kommit att flerduhhla exemplaren af denna Ulla skrift. En fackman kan deri sakna en j)lan och hevisning, som vore genomförd efter ett strängare och fullständigare veten- skapligt system. En sddan anordning skulle icke allenast 2)d- kalla större och hetydligt större utrymne, utan äfven motarheta skriftens ändamdl. Een, som redan är ndgot hevandrad i äm net, finner lätt volymer för vidare insigt deri, och för den, som <cke ar dut orh irynnerhei behi/rer lara kànna <Uss fonda grand- ehmenUr ar en enkel frarmtällning, fOr honom âr det sedan lat au anida en dylik atnig. Bel âr flertalets ach icke fitalets mmsm 1 *4? Innehâll. Om byte och bytesförmedlare ... Penningen Kreditens natur och väsende o«' Om penningeränta Speciela arter af kreditförbindelser ls*i Särskilda organer för kreditena förmedUng - Vexelrätten Vexelstadgan af’ är 1858 exels betalmng 153. Vexelduppletter 163 Vexel- process 166. Pag 170. N-0 1. Den fínska vexelstadgan 170. Utdrag ur Sve- riges vexeUag 197. Utdrag ur 1878 ärs förslag tili gemensam Skandinavisk vexelordning 208. Formu lar 213. 1 Om byte och bytesförmedlare. Man har ofta, för att karakterisera kulturens olika stadier, tankt sig en sâdan utveckling af lifvet i ett menskligt saniliälle, att hvarje familj eller grupp af in- divider, som lefvat tillsammans uti nägot slags familje- förbund, Ursprungligen varit nog för sig aliena, och att följakteligen hvarken nägon arbetsfördelning, annan än den som morn familjegrupperna utvecklat sig, eller nägon handel och varuomsättning kunnat hos dem förekomma eller blifva anlitade. Ju mera kulturen och behofven hand i band med hvarandra tillvext, desto mera har man sokt att genom de produktiva krafterna, under- tattat heia den civiliserade verlden. r^dvid hvarandra med sä jemna steg som det nyss- ^da antyder, utan att handeln, ehuru den künde raktas säsom ett señare utvecklingsmoment, likväl i 2 visst afseende haft sâ att saga ett förspräng frainför arbetets fördelning. Sädant beror deraf, att olika alster, soin naturen danar och erbjuder pä skilda stallen, redan föranledt sädana vilda stainmar, hos hvilka nägot egent- ligt spär af arbetsfördelning äniiu icke kuiinat upptäckas, att idka haiidel med hvarandra. Sá har man nyss er- farit att Tschuckserna i nordöstra Sibirien, ehuru de annars säsom naturfolk intaga en stándpunkt af den mest primitiva beskaifenhet, för byteshandel plaga besoka aflägsna marknader och sälunda, utan att hafva gjort nägra egentliga framsteg uti fördelningen af arbetet, kommit att i kommersielt afseende öfverflygla svagheten i sina öfriga förhällanden. Man künde äberopa dylika fakta säsom bevis emot ätskilliga pâstâenden om konstgjord grund för den sociala byggnadsordningen, men emedan frágan derom ligger utom värt ämne, kommer här endast i betraktande den omständigheten, att handeln i mensklighetens historie haft tidigare skeden af utvcckling än man i allmänhet kan föreställa sig. Deraf följer äfven att krediten och isynnerhet myntväsendet, säsom nödiga vehikler för goda och beqväma handelsrelationer, kommit tili användning tidigare än nägra nämnvärda framsteg uti fördelningen af det produktiva arbetet tyckas häntyda. Man bytte först vara emot vara, och denna handel künde bedrifvas ganska beqvämt, sälänge bytesartiklarne voro fä och hvarochen, som hade nägot att föryttra, vanligen ur sin afnämares hand lätt künde direkte be- komma den vara, hvilken hau önskade fä i utbyte. En sädan omsättning künde i mänga fall tillochmed synas eller verkligen vara förmänligare, ty det definitiva ända- mälet att fä en konsumtionsartikel utbytt emot en annan, förvcrkligades dä genom ett enda aftal och behöfde icke 3 med tillhjelp af en bytesförmedlare fullföljas genora tvä op, eller genom att sälja ät en och sedan köpa af en annan. Den forra metoden kiinde vara sä inycket mera tacknamhg, dä kontrahenterna, ännu oförmögna att mäta och berakna alla varors relativa värde pä skalan af en ytesforinedlare, vid det enkla bytet hade lättare att vinna ett âskâdligt begrepp om förhällandet i afseende aytta och värde emellan de utbytta föremälen, och essu om ej behöfde befara nâgon konjunkturernas vansk- igüet, dä han eher verkstäld försäljning med det er- t^"üsa sig den konsumtionsartikel, 1 ken han egentligen eftersträfvade säsom motvärde. Men artiklarnes mängd pä marknaden tilltog smä- ningom, och för vara, som den ena hade att föryttra knnde den andra icke erbjuda nägot, som den förre ehüfde eller ville tillegna sig. Det künde hända, att tillvinn''^ reahsera sin varas värde och derföre am« 4 undvara daglig spis, hafva ätskilliga slag oí födoämnen kunnat fä en dylik användniiig. Uti nägra delar af det inre Afrika, der galtet är rart, har man iakttagit att kristaller af denna vara användas vid köp säsom betal- ningsmedel. Pá Nya Holland lärer torrfisk ocksä ännu i denna dag göra samma tjenst. Uti Mexiko har Hum boldt erfarit, att man der begagnat kakaobönor säsom ett slags skiljemynt, och pä andra stallen bar man fiinnit, att byten blifvit förmedlade bäde genom budar af djur ocb genom lefvande boskap. Genom Homerus, som be- räknar Diomedes riistning tili nio och Glaucus rustning tili bundra oxars värde, känner man att dessa djur vid Troja, efter ofta upprepad användning säsom bytesför- medlare, redan bunnit fä betydelse tillocbmed säsom allmän värdemätare. Den omständigbet att busdjuren kunna tillfredsställa de menskliga bebofven pä m&ng- faldigt satt, bäde säsom ämnen för föda ocb beklädnad ocb säsom arbetskraft, bar naturligtvis bidragit tili den allmänna benägenbcten att anlita dem säsom bytesför- medlare, eburu dessa annars vid liqvider medfört mänga svärigbeter. I all bändeise voro de battre qvalificerade för ändamälet än slafvarne, bvilka äfven funno använd ning hos antikens folk säsom bytesförmedlare, eburu deras arbetskraft ensamt bade värde. Huru stör be tydelse boskapen bade i detta afseende bos Romarne synes äfven deraf, att pecunia eller uttrycket för det señare införda myntet är bildadt frän stammen pecus (boskap). Att busdjuren jemväl señare uti Europa be- tjenat samma ändamäl synes bland annat deraf, att de uti tidigare engelska urkunder benämnas „living money“ ocb uti Skandinaviens äldre lagar Annas uppräknade bland de föremäl, bvilka under namn af „värdören“ künde re présentera penningar, dä dessa icke künde ästadkommas. 5 Viciare har hehofvet af kläder hos flere vilda folk- .. särskild betydelse säsom bytesförinedlare .-f, ^ ätskilliga andra enahanda artiklar, men a \en een lystnad efter prakt och granlât, soin utinärker enskligheten bäde i vildt och civiliseradt tillständ, har unnat iitofva enahanda inflytande, dà man uti Indien l^egagna en viss art granna och sällsynta lilfQ • 1 Afrika glasperlor i stallet for penningar; soin ock pä andra stallen läckerheten kunnat upp- narkotiska verkningarne tobaken värdighet af en slags bytesförmedlare. Hos < stamfader ätnjöto ekorskinnen ett sädant anseende ganska hög grad, säsom detta kan skönjas bland annat kenämnmgen somuniprun^igen ecknat ekoi-skinn, men sedermera blifvit adopteradt penningar, säsom bytesförmedlare i mera Zt fnll m r-. «der feir^edde med d«« Í • tyckas hafva àtnõjt sig mm med tillhjeln .,f niensklig idoghet mmm# 6 1 skaper for att inotsvara de behof, für hvilkas tillfreds- ställande de äro egnade. Den ena varan duger tili föda, den andra är användbar tili kläder och med den tredjc kan godstransi)ort verkställas o. s. v. Hvad de egenskaper angär, som böra iitmärka en god bytesför- medlare, sä äro dessa icke fä, och ifall man närraare särskädar förhällandet, sä finner man att ibland liär- intills kända produkter af menskligt arbete inga artiklar besitta dessa egenskaper i sä hög grad som de ädla metallerna. Krediten kan visserligen göra sainma tjenst, och obcstridligt är äfven att den dervid i mänga af- seenden uppfyller sin bestärnmelse bättre än det me- talliska myntet, men dä krediten i hvarje händelse för- utsätter den metalliska penningen säsom ett väsentligt uuderlag för transaktionerna, och derfüre ej fär galla mer än säsom ett sekundärt, om än aldrig sä betydande | medel für omsättningen, sä utgöra de ädla metallerna ! likväl det hufvudsakligaste eher det fürnämsta drifhjulet uti maskinerict für all kommersiel rörelse. Till egenskaperna hos cn ändamälsenlig bytcsför- medlare hora: 1:0) AU varmi, i förhällande tili dess vigt och ■ volyw, har ett hogt produktionsvärde. Den hör säledes j vara frambragdt med stör moda och kostnad, För all annan Produktion öftersträfvar man ett motsatt résultat, sävidt icke en eller annan, säsom betagen af skryt och ' fäfänga, önskar högt pris pä en vara för att utestäiiga here medtähare trän dess förbrukning, Det är en allmän fördel, att mödan och besväret och säledes äfven kost- naden för all möjlig produktiou minskas, ty dä blir det för enhvar möjligt att ätkomnia dem med mindre upp- offring af egen möda, men beträlfande den vara, som tjenar tili bytesförmedlare, eger samma förhällande icke 7 rum. Man cinottnger den endast für att snarl derefter la eii ifrâii sig, utaii att emellertid hafva gjort agot bruk deraf, och man är dà battre betjenad, om en innesluter ctt bögt värde i en liten qvaiititet. Skulle e lauda att guldets Produktion künde göras lika billig ^oi!p komme guldet tili följd af sin egenskap att att Vi’K Vxn j^rnet förstöras genom rost visserligen ibehälla ett visst företräde säsom bytesförmedlare, blefve alla de hinder och svärigheter, som üet Spartanska jernmyntet i tiden inedfürde, snart äfven gullets begagnande. Utan tvifvel gör guld- m# ken begagnas säsom bytesförmedlare, har 8 denna regel i sâ mâtto en större och mera omfattande betydelse, att penningevaran hör icke allenast vara er- känd säsoin nyttig och användbar för omsättningen, utan den allmänna meningen bör derjernte tillerkänna den samma nägon nyttig användning för annat ändamäl. Det är icke nog att varan besitter de egenskaper, hvarom nu fräga är, och hvaraf dess tjenstbarhet säsom bytes- förmedlare är beroende. Hvarje innehafvare deraf vore annars mer eller inindre underkastad vexlingarne i den stora allmänhetens tycke och smak, och ifall bytesför- medlaren, hvilken säsom sädan pä intet vis förmär direkt tillfredsställa nägra hans lefnadsbehof, icke mera vore begärlig för omsättningens skull, künde dess bytesvärde lätt blifva öfverhöfvan nedtryckt, oin ocksä icke heit och hället förintadt. Men sä sker icke, om varan kan öfverföras frän nämnda användning tili annan förbruk- | ning, som innehafvaren sjelf värderar, eller för hvilken ' nägon annan vill tillerkänna varan gagn och betydelse. I sistnämnda afseende förtjenar ett förhällandc att särskildt framhällas. Om en artikel öfverflödar, förlorar den en del af sitt nórmala bytesvärde, och detta sker, hvad bytesförmedlaren vidkommer, om summan af den , cirkulerande penningevaran är större äii behofvet kräf- i ver för en beqväm omsättning af all förmögenhet, som öfverdyttas frän en hand till en annan. I)ä här är fräga endast om den verkliga penningevaran, icke om dess ' representante!* i form af kreditbiljetter eller annat sädant, sä behöfver man visserligen i närvarandc tid icke mycket befara att den föi*nänista bytesförmedlaren gnldet skall blifva utsatt för nägon stockning, emedan det innesinter ett högt värde nti en ringa volym och derföre lätt kan öfverdyttas frän en plats, der dess rätta värde under- kännes för inträffadt öfverHöd, tili en annan plats, der 9 fail gjort sig gällande. Men i hvarje äfvpn f" möjligheten att använda bytesförmedlaren lor annan konsumtion en stör betydelse iiz:iz ansvL tí korrektive! Man bar vid strängt fúmel t** “'¡«"»st sókt stiinga vagen für all myntut- ■ 10 ât annat hâll, der koiijuiikturerna erbjuda större für- delar. 3:0) Penningevaran hör hafva ett i môjligaste grad konstant hytesvärde. Det fiiines mâiiga artiklar, hvilkas egenskap att vara behödiga for alla künde göra dem förträffligt egnade att begagnas säsom bytesförmed- lare, men hvilka likväl icke duga dertill, antingen der- före att deras produktions- och bytesvärde är mycket föränderligt, eller för den skull att de äro skrymmande gods eller, med andra ord, sakna ett för ändamälet tillräckligt hegt bytesvärde. Sädant är exempelvis fallet med säd, som är en alltför billig vara för ifrägavarande användning och derjemte är underkastad mycket förän- derliga priser, beroende af ärsvexternas och delvis äfven af ärstidernas olikhet. Bättre är i sistnämnda afseende den nu brukliga my nt varan, eh uru visserligen äfven den lemnar nägra hithörande önskningsmäl ouppfylda. Lü nen för deras möda, hvilka prodúcela de ädla metallerna, kan vara ganska vansklig i anseende dertill att metall- tillgängen och andra lokala förhällanden kunna tilläta den ena att göra ett rikare utbyte än den andra. Den starka konkurrensen, beroende deraf att varan sä lätt kan förflyttas fräii verldsdel tili verldsdel, verkar ofta att den, hvars Produktion är mindre gynnad af naturen, fär vidkännas idel förluster, ty bestämmande för varans bytesvärde är icke haus, utan pä visst sätt medeltalet l af alias produktionskostnader. ' En sädan vansklighet för den enskilda Spekulationen har dock icke nägot iiiHytande jiä ifrägavarande sak. Den starka konkurrensen, i förening dernied att Produk tionen kan anordnas efter behofvet utan svärare hinder af nägra temporära konjunkturer, verkar att dessa metallers bytesvärde är tillräckligt konstant, dä man tager i betrak- Il iernnhöß^^^f '^^ terameligen att ^ ^ verlden, till fëljd af lâttheteii afvikekp* En aiimärkningsvärd örtern« ^«r^koinmer vanligen endast i produktions- nflt mfnH till andra orter kan vara ter snm f ! sâdana isolerade lânder och trak- derfiirp 1 ^"Agripa uti den stora verldshandeln och for ho t uppskatta bytesfôrmedlarens värde allt- âmmm mmmm 12 Härvid bör emellertid icke heller förbises, att by- tesförmedlaren ofta äfven begagnas für transaktioner af annat slag. Kapitaler, som icke ingä uti jordegendoin, fabriker eller andra prodiiktiva aiistalter mäste behandlas i form af penningar, men den vansklighet, som kan vid- läda dessa sistnämnda torde dock i ingen händelse vara större än den, som ofta trädar andra kapitaler. Man försträcker penningarne ät andra für att àterbetalas efter nagon längre tids fürlopp, och länet medför dä vanligen endast nägon ringare minskning i làngifvarens kaj)ital- tillgäng jeinte en motsvarande fördel ät läntagaren. 4:o) Penningevaran hör vara en i möjligaste grad ovansklig art af förmügenhet, sä att den icke är underkastad skada af förruttnelse, arg, rost m. m. ö:o) JÜen hör vara homogen^ sä att hvarje del deraf representerar ett lika stört värde som hvarje annan lika stör. G:o) Den shall och vara delhar, och i detta af- seende utmärka sig dcrigenom, att delningen hvarken minskar det helas värde eller hindrar att äterförena delarne tili deras urspriingliga och oskadade enhet, pä det att omsättningen af alla slags föremäl, hiiru litet eller stört deras bytesvärde än mä vara, ma kiinna ge- noin varan beqvämt förmedlas. Dessa tre sistnämnda egenskaper äro i hög grad framstäende hos de ädla metallerna, hvilka derföre äfven vunnit bland alla folk sä bögt anseende och burskap säsom bytesförmcdlare frainför andra slag af förmügenhet. Till de artiklar, som i Mere afseenden künde vara eg- nade att göra samma tjenst, höra juveler och andra ädla stenar, men en omständighet utgör likväl ett vä- sentligt hinder für en sädan användning. Om man styckar eller delar en ädel sten, har man förstört 13 bytesvärde"^^^"^ ^ förminskat dess erkända ■ Penningen. Den är tillika ?„ ‘‘"T!'““ f'" «ärdemätare. 14 metallerna, hvilka mer än nâgon annan förmögenhet motsvara bytesförmedlarens nödiga egenskaper. För li- qvider om mindre värden har man derjernte gjort bruk af andra billigare metaller. Under den historiska s. k. jernäldern torde jernet säsom en nödig och eftersökt artikel i en eller annan form ofta hafva gjort tjenst säsom penningar, och uti Sparta ville Lykurgus, att man företrädesvis skulle be- gagna sig deraf för detta ändamäl, emedan han, likasom socialisten Pierre Leroux i vär tid gjort det, troligen ville gifva företräde framför guldet ät jernet, som var en besvärligare bytesförmedlare och derigenom förmädde hindra öfvertiödiga och skadliga kapitaltillgängar uti enskilda individers händer. Hos de öfriga kulturfolken i forntiden hade guld och silfver jernte koppar redan vunnit intrude i präglad eller opräglad skepnad. I en nyare tid har man uti Ryssland gjort törsök att prägla mynt af platina, men ehuru denna metall för sin dyr- barhet künde vara ganska lämplig dertill, sä har man likväl funnit, att dess färg, nära liknande silfrets, som lätt kan föranleda en förvexling af myntslagen, likasom ock dess egenskap att vara svärt bearbctad, vällar vä- sentliga hinder för dess användning. Samma erfarenhet tyckes hafva blifvit gjord beträffande nickel, hvaraf äf- ven skiljemynt förekomniit och delvis ännu förekomma i Belgien. Nägot försök att använda zink tili skilje mynt torde väl icke egt rum, bland annat derfüre att metallen kan lätt förstöras genom förbränning. Den första sjelffallna användningen af metallerna säsom penningar var att väga dem, och denna metod har ännu under señaste tider blifvit anlitad af Kaliforniens guldvaskare, hvilka ofta varit försedda med vigtskälar, för att vid liqvider om köpta varor kunna utminutera 15 ■ ■ Om nâgon bär till m ekonomiska skäl. -■smmm 16 som en skatt pâ en denna mans kapitaltillgâng, men icke ens detta âr befogadt, ty man bör efter rigtiga grander ej beskatta kapitale! utan inkomsten deraf. For dem, livilka señare komma i besittning af de slagna myntstyckena är ätgärden alldeles orimlig. Man vill att de skola emottaga myntet för füllt efter prägein, och säledes läta öfverföra skattebördan pâ sig, ehuru det sannerligen icke Annes nägot skäl att belasta dem der- med. För sädana orsaker hafva troligen alla af vär tids lagstiftare fullkomligen förnekat all rätt att vid mynt- ningen beräkna nägon slagskatt. Frägan om den särskildt beräknade godtgörelsen för myntningsarhetet är af annan beskaffenhet. För alla dem, hvilka ega begagna myntet säsom laga betalnings- medel, medför prägein visserligen noga taget sä mycket tillskott i beqvämlighet och varuvärde, att afdraget för myntningen derigenom kan anses betäckt; men förhäl- landet förändrar sig, om man söker göra myntet gäl- lande i ett annat land, hvarest det icke är legaliseradt och dess verkliga metallvärde följakteligen endast kan komma att beräknas. Uti den internationela handeln, som ju längre dess mera fâtt en stör betydelse, kan prägein under sâdant förhällande pâ intet vis betraktas säsom en bestândsdel uti myntets verkliga bytesvärde, ' hvarföre myntningen i vär tid vanligen bekostas af sta- ten och myntstyckena inneliälla füllt den qvantitet me- ' tall, som prägein utvisar. För denna kostnad plägar en ^ godtgörelse ätminstone delvis komma staten tili godo derigenom, att ringare mynt vanligen släs underhaltiga och sättas i oinlopp med uttryckeligt vilkor, att dess» endast äro giltiga für smä liqvider tili begränsadt be- lopp eller för att utjemna större sädana. Beräkningen efter prägein af det cirkulerande myntets värde kan der- 17 2 till ■ «a WqZîi2t f ““ ">era sladgi 4 18 qvider. Om man ville stämpla och begagna dem hvar för sig, den ena metallen oberoende af den andra, sä skulle man erhälla tre särskilda bytesförmedlare och värdemätare, af hvilka den ena icke skulle öfverens- stämma med den andra, sävida deras bytesvärden, tili följd af olika konjunkturer för anbud och efterfrägan, kunna vara föränderliga ända derhän, att den enas värde stiger, medan den andras fallen En sädan tre- faldig bytesförmedlare skulle medföra betänkliga oredor i all handel och vandel, och derföre har man varit nöd- sakad att bestämma en af dem säsom normal penninge- vara och gifva ät de öfriga en sekundär betydelse. Sälänge silfret ännu hade ett flerfaldigt högre värde än i närvarande tid och handelsrörelsen derjemte, tili följd af restriktiva lagar och en svagare Produktion, höll ■ sig inom trängare gränser, var det naturligt att silfret skulle fä gälla säsom den dominerande myntmetallen. I Guldet behandlades mera säsom cn vanlig handelsvara, sä att det likväl äfven tjenstgjorde vid liqvider säsom betalningsmedel, och af kopparn förfärdigades myntstyc- ken af ringare värde. Man beräknade huru mycket af : sistnämnda metall motsvarade öfter gallando pris en viss qvantitet silfver och gaf ät kopparn en prägel uttryckt i silfvervärde. Hände det sedan att det relativa bytes- värdet emolían dessa tvâ metaller förändrades, sä att det blef fördelaktigt för päpassliga spekulaiiter att ned- ^ smälta kopparmyntet och använda det för andra ända- mäl, künde rörelsen komma att sakna nödig qvantitet omsättningsmedel, och man blef sälunda föranledd att tillämpa det system för underhaltigt skiljemynt i kop- par, hvarom redan fräga varit. När det señare blef nödigt för mänga orsakers skull att gifva ät guldet en större betydelse säsom mynt- 19 »"'iamâlet pâ Here olika sâtt. ■ ilIRil pâ förenämndt s -ff ^ och kopparn mmi 20 hâllanden, skulle galla hvad prügeln utvisade och fâ utan agio invexlas emot hvarandra. Sädant har flere gänger haft tili päföljd att den för tillfället i relativt afseende billigare metallen uteträngt den andra, som gätt tili ut- landet, för att der säsom vanlig handelsvara föryttras, emedan det för tvängkursens skull icke kunnat auvän- das lika fördelaktigt i eget land. Olägenheterna af detta system, ännu tillämpadt i Frankrike och öfriga tili den s. k. latinska myntförenin- gen hörande länder, nemligen Belgien, Schweitz, Italien och Rumänien, har man sökt och, säso4n det tyckes, i j hufvudsakligt afseende äfven lyckats afböja derigenom, j att tillverkningen af silfvermynt blifvit inskränkt eller begränsadt tili belopp, som uti de respektiva länderna ansetts oumbärligt för alla sâdana liqvider, för hvilka guldmyntet icke är användbart. Säsom kändt är, har man nyss nti Tyskland, Dan mark, Sverige, Norrige och Finland tillagt guldet egen- skapen af normal bytesförincdlare, och säledes tillämpat idén om en enkel myntfot, med bibehällande af silfver och koppar säsom sekundära myntsorter. Den för Fin- , land gällande författningen af den 9 August! 1877 in- nehäller derom följande hufvudsakliga bestämningar. Fin- lands myntväsen är grundadt pä guld säsom enda vär- deinätare, myutenheten är mark, fördelad i hundra penni, samt myntvigten det franska gram met. Guldmynt af tio och tjugu marks värde (= 10 och 20 fransyska ' francs) innehälla tio procent koppar samt rent guld, det förra slaget gram samt det señare ö'Vai gram, tili följd hvaraf bruttovigten utgör för det förra If/ai och för det señare G^Vai gram. Säsom remedium tillätas af- vikelser i metallhalten ända tili ^®/ioo och uti brutto vigten ^/s procent, hvaraf följer att ett tjugu marks styckß 21 nari P™"' «fver eller under taoa. ", skall säsora laga betalningsmedel emot- n?r .u-r "" "begränsadt, men silfver och kop- P kiljemynt deremot endast tili begränsadt belopp at t.o mark . en och tvä marks stycken, tvä mark i min- kZr ocZ'ra “ ' kopparslantar. Kronaus som hof I • bank äro aliena förbundna att sä- skilien, “ silfver-och koppar- undirhah- belopp, hvarigenom dessa nderhaltiga myntsorter i sjelfva verket erhälla füllt §*■ ## “ t v%T sssfsfi 22 hart och inöjliglieteii att réalisera dess värde sàledes ür ännu mera osäker. Mau vill företrädesvis endast veta om varan är inägtig att fortsätta sitt oinlopp, och allt detta bevisar att behofvet af en bytesförmedlare och värdemätare är verkligeu stört, icke nägot foster af eii konstlad organisation. Penningens omätliga, ehuru i vissa afseendeu mera skenbara än verkliga betydelse har ofta förbryllat bäde lärda och icke lärda. Det är en alldaglig företeelse att alla de, som heiiisökas af iiägon nüd eher brist, ropa pä penningar och mera penningar, säsoin ett suveränt medel att förbättra allt. Om fickorne hos en och annan öfvermättas dermed, sä är det visserligen sant, att dessa blifva derigenom hulpna, men om alias fickor blifva lika öfverfylda, är hjelpen ringa och skadan oftare stör. Fin- nes det mycket penningar och i förhällande dertill inin- dre af annan förmögenhet, som genom dem hör omsät- tas, och inträftär derjemte att penningarne icke kunna användas fördelaktigare pä annat stalle eher pä annat sätt, mäste dessa förlora sä mycket af sitt nórmala värde, att det, som äterstär deraf, motsvarar den für omsättningens utfürande nüdiga värde(ivantiteten. Om hundra kärror äro nägonstädes tillräckliga för all varutransport, men fabrikanterna utbjuda ett större antal, sä vet hvar man att priset pä dessa fordon mä ste falla under deras rätta värde. Om varutransporten minskas, blifver tillochmed förstnämnda belopp delvis öfverflüdigt och samma résultat uppstär. Öfverilödet kan i sistnämnda fall icke ens vara önskvärdt för for- männen, hvilka lida mer genom den minskade rörelsen än de hafva fördel af den mindre kostnaden för kär- rorne. Phiahanda förhällande inträftär med penningen säsoiu medel för transport af alla möjliga varor och för- 23 mogenhetsdelar fràn en égaré till en annan. Icke dess hptc ïïiGi’it sâdana förnöden- artiklar, hvilkas omsättning kan förinedlas med pen- ngar, undergâ minskning, desto kraftigare ropar man P‘ mera bytesformedlare. Penningen i och für sig ska- íeíseñf "ÎT kräfver; afmãtt efter rö- IPt Tn Jk ^ “f''» Produktionen af #### mm# »■i 24 volution i den politiska ekonomin. Han Säger att denna vetenskap, som är läran om utbytet, omfattar allt hvad köpas och säljas kan, och som fordringar icke alienast egna sig för en sâdan behandling, utan äfven derigenom i högsta grad betjena Produktionen, erhälla de egenska- pen af verklig förmögenhet och böra hänföras tili klas- sen af produktiva kapitaler. Pästäendet, att krediten är en mägtig häfstäng för Produktionen, likasom ock att den vid orasättningen kan göra tjenst säsom ett verk lagt kapital i penningar, innebär en stör sanning, hvilken redan varit länge känd och päyrkad, men deremot är det icke annat än en begreppsförvirring, om man vill betrakta banksedlar, vexlar och andra kreditens skapel- ser i och för sig säsom bestänsdelar uti den allinänna förmögenheten. Hvarje enskild, som har nägon fordran, är visserligen rikare genom den, men cn annan hans gäldenär är lika mycket mindre behällen. En massa af cirkulerande banksedlar förutsätter lika stör minskning uti bankernas verkliga tillgängar, som den innebär ett plus uti de enskilda innehafvarenas kassor. Mer än nägon annan tid har emellertid det s. k. merkantila tidehvarfvet eher perioden frän 16;e tili mod let af det 18:de seklet utmärkt sig genom öfverdrifna föreställningar om penningens allmagt och betydelse. Blott man var i ständ att rikta sitt förräd af guld och silfver. hade man enligt merkantilisternas äsigt all lycka i sina händer. Man uppoffrade för detta ändamäl ar- betskrafter, som skulle varit mera behöfliga för Produk tionen af mat, kläder och mera dylikt; och som alla dock icke künde arbeta i grufvorne, föreslog Antonio Serra är 1613 en utväg att blifva rik utan grufvor, och hans förslag fick sin fulländning genom det vidunderliga tullsystein, som utmärker inerkantilismen. 25 här afseendenbelysa det nu sagda, böra silfrets bv'P'*- detaljer om guldets och na att ,nf Tc »""a «der. Man har uträk- ÜHü km m#a eller varit ^/^"^lonskostnader, men icke penningen är det andra ^ stallet dyrare eller billigare än pä tolf, och efter denna tid frän tolf tili sexton enheter silfver. Deraf finner man att guldets värde äfveii blif- vit betydligen förininskadt, ehuru det i förliällande tili silfret städse varit i stigande. Nägon tid efter Kalifor- niska guldets upptäckt hade silfret i nägon grad ett re- lativt högre värde, men derefter har prisförhällandet emellan begge metallerna varit temmeligen stationärt. genast har dock den stora efterfrägan pà guld och den minskade efterfrägan pà silfver, som den i here länder införda guldmyntfoten framkallat, äter haft tili päföljd, att guldets värde i förliällande tili silfver stigit. Det myntförräd, som i Europa betjenat omsätt- ningen, har man trott sig kunna för början af 16:e sek- let uppskatta tili ett värde, motsvarande 680 miljoner finska mark. Efter denna tid har enligt derom gjorda beräkningar uti Amerika aliena intill äret 1853 produ- cerats guld och silfver tili ett sammanlagdt värde af 36 miljarder 600 miljoner ftnska mark. Lägger man der- tili den betydliga Produktionen säväl i Amerika efter sistnämnda är som ock heia den gamla verldens Pro duktion, och förutsätter att en tredje eher fjerde del af heia beloppet Annes i behäll säsom slaget mynt, samt tillika tager i betraktande, att hvarje myntstycke ärligen kan oräkneliga gänger göra tjenst säsom bytesförmed- lare, äfvensom att omsättiiingen i närvarande tid före- trädesvis verkställes genom verktyg frän kreditens om- ' ràde, för hvilka myntet endast bereder sä att säga ett y fotstöd, sä kan man lätt fiima den omätliga qvantiteteu af värden, som i vär tid omsättas. 27 Kreditens natur och väsende. det förtroende, som mai 2': 2ir.Ä: endo “"“änt tillständ af ett dylikt förtro #### ■ en fiamstíieiide betvdekè“"'i-*’^'^r»*“® exekutiouslagar, 28 1 har en ganska vidsträckt användning uti omsättningsrö- relsen, sävida flere ansvariga personer ofta äro förbundna att pä en eller annan rättsgrund gemensamt ansvara för vexlars betalning. Deremot är den kredit, som bygges pä pant eller hypotek mera ändamälsenlig eller använd- bar för andra slags gäldförbindelser. En större betydelse för ämnet i denna skrift har en annan gruppering af de tili krediten hörande sär- skilda slag af transaktioner. Man kan indela den i tvä hufvudarter, nemligen: 1:0) Handels- eller vexelkrediten, och 2:0) Länekrediten. Genom den förra blir man annan skyldig, icke der- före att man hehöfver använda dennes kapitaler^ ntan för att underlätta nägon hyteshandel. Hvardera kon- trahenten har nägot att föryttra, men de behöfva icke hvarandras artiklar. Den ena, hvars egendom förblir osäld, förbinder sig dä att nägon viss señare tid, beräk- nad efter utsigterna att réalisera egendomen, erlägga tili den andra priset för den vara han föryttrat, för att icke behöfva afvakta nämnda realisering. Gülden iklädes i inänga fall formen af en dragen vexel, och ifall gälde- nären, dä ban señare föryttrar sin vara, für süsom for- dringsegare emottaga af köparen en dylik vexel, sü kan det hända, att vexlarne, efter att hafva löpt genom münga händer och'j inöjligen hamnat i nägon diskont- inrättning, som har¡ liqvider üt münga hüll, sluteligen komma att qvittas emot hvarandra, ntan att nügon be talning i mynt beböft komma i früga ; hvartill ünnu kom- mer att vexlarne under sin omloppstid förmedlat münga liqvider och befriat kontrahenterna frün nödvändigheten att derföre använda mynt. Framför andra länder ut- märker sig England genom bruket af vexlar. Süsom 29 tio pund Sterling, lika öfverlätelser och som följaktligen hade Vnhai ëjort tjenst säsom bytesförmedlare. men^Ar^%Tf Ne;v“iarch hade i heia Storbritan- lar aff ^ omlopp ett sä stört antal vex- ion’pr «t ^^^Gpresenterade inalles en summa af 116 mil mark. motsvarande nära tre miljarder finska drinaa^^^ qvittning af omsesidiga for- ■ 30 lames förfallotid inträffar, försvinna de ur rörelsen och kunna icke bidraga tili nägon stockning i den samma, eller rubba den nödiga jemnvigten emellan rörelsens storlek och den i omlopp varande qvantiteten af bytes- förmedlare. Om man deremot för omsättningen använder bank- sedlar, uppstär ett alldeles motsatt förhällande. De äro visserligen icke heller nägot annat än en speciel art af vexlar, ty de äro närmast jemnförliga med proprie vex- lar, men deras begagnande är likväl underkastadt olika vilkor och medför derföre olika päföljder. Säsom ut- stälda af större och solidare bolag eller inrättningar är deras gângbarhet mera betryggad. Bankernas större rörelse och särskilda organisation gör det möjligt att utfärda sedlarne utan alla förbehäll om viss förfallotid eller särskild öfverlätelse i skriftlig eller annan mera besvärlig form, eller med andra ord att vid anfordran göra dem betalbara tili iniiehafvaren. Förutsatt att ban kernas vederhäftighet är väl betryggad, kunna de följ- aktligen, säsom hvar man tillräckligt erfarit, fullkomli- gen göra bytesförmedlarens tjenst, men deremot för- knippar sig med sedelutgifningen ett visst äfventyr. Det är mindre lätt att hälla den utelöpande sedelqvantiteten i jemnvigt med det belopp bytesförmedlare, som rörel sen har beliof af. Man kan, med hänsigt tili sedlarnes beqväma användning för ändamälet, icke vänta att de skola försvinna ur rörelsen eller äterkomma tili ban- kerna i samma män, som omsättningens behof af bytes förmedlare kan minskas, utan det är tvertora ganska tänkbart, att enskilda personer, hvilkas affärer kommit i oskick, vilja frän bankerna genom län draga ut i rö relsen betydliga sedelmassor, ehuru dessa i egenskap af omsättningsmedel kunna vara der alldeles öfverflödiga. 31 i vcxeldiagningar komma i h’ «"«sesidiga 1 besittnmg af kapitaler for 32 annat ändamäl. Afsigten är att idkeligen upprepa ope- rationerna och att sälunda ätnjuta en fortfarande besitt- ning af samma kapitaler. Benämningen blanko kredit torde deremot hellre kunna användas, dä nägon, utan att drifva ett spei af nyssnämnd beskaffenhet, begagnar vexelkrediten för ett vanligt län, vare sig för kortare eller längre tid, i sistnämnda fall under förutsättning att genom upprepade omsättningar kunna upprätthälla gälden. Om vexlar af nämnda beskaffenhet med lätthet kunna fäs diskonterade, sä att banksedlar i deras stalle utsläppas i rörelsen, kan denna utsättas för äfventyret att blifva öfvermättad genom omsättningsmedel. Att före- komma sädant beror af en förständig bankförvaltning. Det andra hufvudslaget af försträckning, som ofvan- före blifvit antydd under benämning af länekredit, har icke nägon direkt gemenskap med handeln och bytes- förmedlingen. Läntagaren süker af andra en kapital- tillgang, som han vill använda för ett eller annat ända mäl, utan förmäga eller afsigt att betala gälden med priset för produkter, bvilka han redan är eller ätmin- stone snart blifver i tillfälle att afsätta. Den förmögen- het ban dä eger kan tjena tili att säsom ])ant eller bypotek garantera länets äterbetalning, men den är ät- minstone tills vidare icke ämnad att föryttras. För äterbetalningen beräknas tillgängar, som nägon tid fram- ^ deles koinma att uppstä eller produceras, och under sädant förhällande blifva länen ofta stälda pä längre förfallotid eller periodisk amortering. Om det ingär i länevilkoren, att betalningen skall ske vid anfordrao eller annars pä obestämd tid, beroende af uppsägning» sä hoppas gäldenären vanligen att finna nägon annao» som försträcker honom den behöfliga sumraan. 33 3 B ■ lorhandenvarande konjunkturer och 34 de respektiva orternas afständ Mn hvarandra, men denna förfallotid bör dock ej utsträckas sä längt, att vexlarne künde förlora sin egenskap att vara bytesförmedlare ; lagen fixerar den för vissa fall tili tre eller bögst ader ton mänader. Deremot äro andra skuldförbindelser füllt giltiga under obegränsad tid, förutsatt att nödiga ät- gärder för preskriptionens afbrj’tande blifva tillbörligen vidtagna. Medan vexlarne, ämnade för ett rörligare element, jemnlikt lagens bud äro öfverlätliga, säframt de icke innehälla ett uttryckligt förbud deremot, gäller det om andra skuldförbindelser, att de icke fä med full kraft tili annan öfverlätas, om sädant ej blifvit uttrycke- ligen medgifvet af gäldenärerna. Om penningeränta. Med Mgan om kredit stär den om penningeränta i oskiljaktigt sammanhang. Innehafvare af disponibla kapitaler äro sällan böjda för att utan nägon motsva- rande godtgörelse läta andra begagna och njuta fruk- terna af sina tillgängar och att derjernte utsätta sig für , det möjliga äfventyret att förlora tillochmed heia kapi- talet. Godtgörelsen är sä mycket mera befogad, dä kapitalet, der det rätt användes, i allmänhet bör kunna i rikt mätt betäcka utgiften. Allt detta har lifvets ; Praktik i alla tider anat och mer eller mindre tillämpat, men kyrkan, filosofin och lagstiftaren hafva nog länge betraktat saken Mn en annan synpunkt. Man hade för ögonen att procentare ofta plägade misshandla sina gäldenärer och förmädde icke rätt uppfatta kapitalets stora betydelse för den menskliga hushällningen. Der- före ville man göra gällande att ränteberäkning vore 35 -%a=s=e5 36 borde alla betraktas, hvilka beräknade pä siiia foidriii- gar fern eller sex procent. Dermed var emellertid den andra reformatorn Calvins uppfattning af saken icke öfverensstämniande. Han sade att silfret visserligen icke föder silfver, lika litet som hafvet uti egeiitlig meiiing föder den kommerciela probten, men ifall man fär taga hyra för ett bus, pâ hvars murar nâgra värden icke heller kunna växa upp, sà mäste man äfven vara berät- tigad att taga ränta för ett kapital, livarmed huset kan köpas, för att bebos utan att nägon betalning af hyra vidare kommer i fräga. Mer än alla teoretiska betraktelser tyckes dock den lihigare verksamheten i affärer, som efter Amerikas upptäckt började att göra sig gällande, hafva utöfvat inbytande pä frägans vidare utveckling. Man legalise- rade nödvändigheten i sädan modifierad form, att ränte- beräkningen, för att icke vara straffbar och betraktas säsom ocker, borde inskränkas tili högst sex procent. Dâ Landslagens kyrkobalk, säsom bygd pà katolsk grund, uti det Svenska samhället förlorade sin giltighet genoin reformationen, sökte man ersätta ätskilliga der införda stadganden derigenom, att man fogade tili lagen ett bihang, innehällande utdrag ur den heliga skrift. Deri intogs äfven det förutnämnda förbudet i Moses lag att ockra pä sin broder, men derjemte antecknades, att det ^ ej är otillbörligt ocker, dä man icke tager mer än fern für hundradc. För att hindra en otillbörlig vinning hafva lagstif- tare icke alltför sallan gjort försök att fixera maximum taxor tillochmed för vanliga torgvaror. Om sädana in- tentioner vore möjliga att réaliseras, künde mycken ofärd derigenom framkallas. Om man exempelvis eftet en allmän missväxt künde tvinga sädespriserna att hälH 37 &»*■ ■ -¿HS?“'"“---3 knnggâ lagen. Det är alt üernti =%;%=:Z:eSS 38 att hâlla hemliga deras i skuldförbindelsen icke synliga stipulationer och liqvider. Hum den señaste tidens lagar uppfattat frägan kan sluteligen icke heller med tystnad förbigäs. Uti England blef en storre frihet uti ifrägavarande afseende redan medgifven i sammanhang med den anglikanska kyrkoreformen, dä en lag, tillkommen under Henrik VIH, bestämde maximum räntan tili tio procent. Emedan nägon ränta tili högre belopp sallan torde hafva kommit i fräga, kan medgifvandet nästaii likstalias med fullkomlig räntefrihet, och märkeligt är att räntefoten i allmänhet hällit sig lägre än annorstädes just i detta land, der lagen medgifvit den högsta ränteberäkning. Señare har visserligen en författning frän början af 1700 talet in skränkt den légala räntan tili fern procent, men päbudet derom säges gemenligen hafva blifvit äsidosatt. Eftei , det en för frägans utredning är 1818 nedsatt komité erinrat derom och tillika förklarat att inskränkningen icke haft annan päföljd än att läntagarena blifvit mera besvärade och deras kostnader förstorade, har man ge- nom ett par lagstiftningsätgärder kommit derhän, att eii maximum ränta numera endast är päbjuden för vissa hypotekslän, och tillfälliga försträckningar, hvilkas belopp ej uppgär tili tio pund. Montesquieu säger att penningen är den vara, hvar- , med man köper, och att den följakteligen icke kau köpas, men den hör deremot kunna uthyras likasom all annau förmögenhet. Oaktadt denna och andra enahanda pro tester emot den bestäende ordningen, blef ställningen i Erankrike länge oförändrad, tills 1789 ärs revolution icke alienast afskaffade förbudet att taga mer än fein tili sex procents ränta, utan äfven krossade dess försvn rare, den katolska hierarkin. Sedan revolutionärem» 39 icke uppträdt säsom kapitalernas gymiare och Speciela arter af kreditförbindelser f»W menskliga lifvet v- ' kunna förekomma uti d( ssmm 40 1. Civillagen innehâller âtskilliga bestämiiingar om sã (lana kreditförbindelser, som kimna inbegripas under benäinningen vanlUja skuldsedlar, och hvilkas hufvudsakliga bestâmmelse ar lânekrediten eller att sâ- kerstâlla tvâ kontraheraiide parters ômsesidiga râttig- heter, dâ den ena försträcker kapitaler ât den andra. Ofvanfüre är redan antydt huruledes lagstiftaren tyd- ligen afsett en sádan användning af dessa skuldsedlar, och det kan icke koinma i fraga att uti denna skrift mera i detalj utveckla dithörande rättsförliällanden. Här bör deremot anmärkas, att de vanliga skuldsedlarne icke dess inindre, likasom livaije annan fordran eller för- mögenhetsdel, förmä i nägon obetydligare man betjena omsättiiingen. De kunna göras tili foremál für ett van- ligt byte, dâ den ena af tvâ kontrahenter ästundar nägon den andras egodel, och den andra deremot vill disponera motvärdet säsom ett räntebärande kapital. Skuldsedlarne kunna ock i egenskap af bytesförmedlare tili visst öfvcrenskommet pris cmottagas, für att der- efter öfverflyttas tili annan säsom betalning vid nägon ny transaktion, men allt detta kan icke utföras utan vissa svâriglieter, beroende af redan antydda förhäl- landen. 2. Läneobliyationer, utgifna af staten eller sär- skilda korporationer och bolag, hafva i rättsligt afseende samma egenskaper som de vanliga skuldsedlarne. Eme- dan länen icke sallan äro ouppsägbara och i de flesta andra fall stälda pä lang tids amortering, äro de ocksä, mer än vanliga skuldsedlar, egnade att förmedla kapital- omsättiiingen, men icke dess mindre äro de pä en gang i vidsträcktare förhällande användbara äfven für bytes handeln. Detta kan bero af flere omständigheter, sâsoin deraf att de äro utfärdade af mera vederhäftiga och 41 ■ mm# 42 ârs Man. Priv. art. 5 § 5, jemfördt med K. K. 12 Dec. 1859 och K. F. 9 Nov. 1868 § 3, att förlagsgifvaren eger rätt att inteckna sin fordran, och att han pâ grund deraf ätnjuter förmänsrätt uti verkets effekter, d. ä. uti alla de räämnen, färdiga produkter och öfriga lösören, hvilka kunna anses hora till den genom förlaget under- stödda produktiva inrättningen. Derigenom har förlags- aftalet visserligen blifvit i fullständigare grad iklädd karaktären af en vanlig läneaffär, men man firmer lik- väl, isynnerhet om man tager i betraktande den för andra ändamäl icke medgifna inteckningsrätten uti lös- örebo, att lagstiftaren genom stadgandet velat under- lätta de produktiva inrättningarnes verksamhet jemte omsättningen af deras alster. 4. Uti ett hodmerihref förskrifvas medel, gifna för att hjelpa ett nödstäldt fartyg ifrän dess svära be- lägenhet. Längifvaren förbehäller sig panträtt i fartyget och en viss högre ränta, samt förbinder sig deremot att läta fordringsanspräket förfalla, om fartyget gär für- loradt under en viss resa och länet ej kan dermed be- täckas. Äfven denna läneaffär stär i ett visst samman- hang med de kreditoperationer, som ásyfta förmedlingeii af byten. Man kan säga att längifvaren ätager sig pâ vinst och förlust betalningen af alla de produkter och tjenster, som koinmit fartyget tili godo, emot vilkor att blifva rundligare ersatt för ett sädant förskott, om af" fären fär en lycklig utgäng. 5. Uti 4 kap. 6 § U. D. stadgas: „hafver nägooj fätt invisning â viss man, och fär ej betalniug af ho- - nom, njute utmätning hos den, som invisningen gaft äfven om denne förebär att emottagaren varit vâllandç dertill, att betalningen trän anvist hand i rattan tid följt.“ Sälänge bruket af vexlar för den inhemska oiO' 43 *cke var af lag medgifven, tyckes af- , , ^ varit att genoin delta stadgande godtgora en sadan afsaknad och att lâta invisniiigarne gõra de »«yftede ãndamâlet till h användas sâsom bytesförmedlare. Der- ### sõkas hvàrhêk, f • hvardera fallet ft mtafT::s:2:t 44 vexelrätteii varit en förebild for de anförda lagbiideu, utan äfveii att lagstiftareii företrädesvis äsyftat att göra de löpande skuldsedlarne anväiidbara für bytesförmed- lirigeii, livilket äfven uttryckeligen frainliälles i 1798 ai-s författning, der deras bestämmelse sages vara att be- fordra lätthet i handel och rörelse, hvarfüre fordrings- egarena ocksii icke ätnjuta det strängare exekutiva skyddet, oin förbiiidelseriia äro still da pä längre äii tolf inänaders forfallotid, eher utsökningeii af deras innehâll fördröjes utöfver sex inänader efter förfallodageii. 7. Vi hafva här ännu att omnänina en art af kreditförbindelser, som under en förfluten tid varit äni- nade att godtgöra saknaden af inrikes vexlar. Genom K. F. den 17 Janiiari 1746 intördes bruket af de kre- ditpapper, som bära nainii af manufaktur skuldsedlar. Om rääninen blifvit ])à kredit füryttrade tili manufaktur- verken, eher om dessa utkrediterat nkgra prudukter af sin industri, egde säljaren deroin utfärda räkning efter faststäldt formular, och sedan den betalningsskyldige accepterai räkningens belopp, künde den sälunda be- lefvade förbindelsen förniedelst indossering öfverlätas tili annan samt „i betalningar och rörelser lö|)a man emellan.“ Med vissa fürbehâll af ringare betydenhet finge fordringsanspraken göras gällande med tillämp- ning af vexelstadgan. När en godkänd räkning sälunda medförde lika kraft och verkan som en vexei, künde man genom anordningen visserligen stäfla vexelrytteri och blanko kredit, men det obeqväma i formen ocb affärsmännens förbehällsamhet i afseende â detaljeriia af deras verksamhet, torde redan den tid, dä bruket af inrikes vexlar ännu icke var medgifvet, hafva hin* drat ett allmännare begagnande af manufaktur skuld' sedlarne. 45 en .„L ^kuldsedel erh&ller karaktären af ¿■s;: rsrcc- ■ me#: proprie vexlarne kn antecknad pâ ~4',.=;iïf Ârc SE 46 behof att âstadkorama liqvid angâende âtskilliga bytes- eller handelstransaktioner emellan flere individer. Ut- ställaren anvisar en annan, ât hvilken han blifver nàgot skyldig att lyfta beloppet hos en tredje, som är för löpande atfärer utställarens gäldenär. Fördelen af en sâdan förmedling blifver ännu större, om de respektiva personerna äro bosatta %)& skilda orter, ty derigenom kan inan ofta undvika olägenheten att reinittera pen ningar eher andra betalningsmedel fram och tillbaka frän den ena orten tili den andra. Om detta résultat icke kan vinnas direkte genom liqviderna mellan de Ursprungliga kontrahenterna, sà formâr vexlarnes om- lopp vanligen att sä utjemna fordran och gäld mellan skilda orter, att remisserna af kontanta betalningsmedel blifva mer eher mindre obetydliga. Detta uppstär säsom en följd af vexelverkan emellan anbud och efterfrägan. De vexlar, som innebära fordran pä en ort, söka heist väg tili annan sâdan ort, som har mera gäld att betala än fordringar att inkassera pä förstnämnda stalle. Det fililíes en art af proprie vexlar, som i nyssnämnda af- seende har en särskild betydelse, emedan ocksä dessa genom en slags trassering kuima förmedla liqvider emel lan skilda orter. De benämnas domicilierade vexlar och utmärka sig derigenom, att utställaren förbinder sig att infria gälden pä annan ort, som tillika för detta speciela ändamäl representerar bans bostad (domicilium). Om han drifver affärer pä hvardera stallet, kan det ofta medföra en särskild beqvämlighet bäde för hoiioni sjelf och hans kunder att använda en sâdan vexelform. 10. Säsom detta redan blifvit framstäldt, är det emellertid icke möjligt att alienast genom vexlar och mynt hälla omsättningen i gäng sä lätt och jemnt som önskeligt är. Dertill erfordras ytterligare en bemedling 47 eKnat''*'Jn inrättningar, hvilka fõretrãdesvi! m wmm 48 kernas medverkan, genom depositioner i annan form eller genom borgen eller pantsäkerhet för beviljade kreditiver. En sädan rörelse med checker är en mindre kostsam och i alla afseenden fördelaktigare anvündning af krediten än den, som girorörelsen tilläter. 12. Sedan girobankerna länge innehaft ett emot alias tillgodohafvanden füllt motsvarande belopp inynt eller myntvara, fann man det vara en onödig försigtighet att uti bankernas hvalf för kundernas räkning förvara en sä stör massa af den kostbara artikeln. Förräderna stodo mer eller mindre oförminskade, emedan flertalet kunder icke hade nägoii anledning eller nägot behof att uttaga den inetalliska varan. Detta inledde pä tan ken att utfärda banksedlai\ som vid an ford ran borde inlösas ur deras innehafvares hand, och för hvilkas inlösande bankerna borde hälla tili hands ett mindre, men likväl tillräckligt belopp mynt eller myntvara. Man finner lätt att dessa banksedlar, sävidt rättigheten att när som heist utbyta dem emot mynt fortfarande hälles bppen, kunna i fiillkomligaste grad representera den egent- liga bytesförmedlaren, och fönit har redan blifvit fram- stäldt, hiiruledes dessa i förening med vexelrörelsen kunna göra omsättningen lätt och beqväm. Frägan huru stör qvantitet metall bankerna böra besitta för att obehindradt bestrida invexlingen af sina kreditbiljetter, har varit föremäl för mänga beräkningar. Man har bland annat trott sig kunna fixera, säsom ett derföre behöfiigt och tillräckligt belopp, en viss qvot af den utelöpande sedelstocken, och pä sädan grund var det hos oss härförinnan bestämdt, att bankens förräd af mynt eller denned jemnförlig valuta borde belöpa sig tili sju femtonde delar af den utelöpande sedelstocken. Gründen för alla beräkningar af detta slag är emellertid 49 4 fullkomligen falsk. Om den utelöpande sedelstockeii icke är större, än att den ovilkorligen och under alla för- hâllanden är oumbärlig für den inhemska omsättningen, kan den metalliska garantifonden utan äfventyr redu- ceras tili en obetydlighet, emedan nägon inlösen af sed- lame endast undantagsvis kan komma i fräga. Inträifar det deremot att sedelstocken är exempelvis tio gänger större än omsättningsrörelsen förniär sysselsätta, mäste inlösen betryggas genom mer än nio tiondelar af sedel- stockens värde, ty när sä stör del af den samma blifvit inlöst, âterstâr deraf ännu i rörelsen den ordinärt behöf- iiga qvantiteten, motsvarande det i förstnämnda fall förutsatta heia beloppet. Uti den Engelska, genom Ro bert Peel framkallade banklagen af är 1844 har man derföre tillämpat en annan metod för att nä ändamälet, en metod som sedermera äfven tjenat tili modell för bäde Fmlands och mänga andra länders anordningar 1 saken. För ett visst belopp sedlar, som anses ovil- oiligen nödigt för den inhemska rörelsen och enligt erlarenhetens vitsord städse befunnits minst utelöpande, tiPhnni Jänders lagar icke nägon garanti uti en tillhandsvarande metallisk valuta, men deremot fä inga sedeis varde har sin fulla inotsvarighet uti metallvärde som befinnes i den sedelutgifvande inrättningens besitt- ning. Fmot denna plan har med skäl blifvit anmärkt, att den under kritiska tider utgör ett hinder för en möjlig utväg att mildra och utjemna krisen. Under en sädan 1 pun P ägai otta den privata vexelrörelsen vara re- ucera , oc som detta mäste förorsaka en minskning af hT derintills disponibla qvantiteten utan j sedelmassan för tillfället ökas, man derföre behöfde befara rörelsens öfvermät- 50 tan (le, och en lämplig utväg derigenom heredas att göra krisen mindre känbar. Uti England har man i slika fall anlitat en sâdan bemedling, att pariamentet medgif- vit rättighet att för tillfället i nägon män föröka den metalliskt icke garanterade delen af sedelstocken. Andra grenar af bankernas verksamhet betjena icke bytesförmedlingen, utan länerörelsen eller kapital- omsättningen. Det är bekant att särskilda inrättningar i mänga fall uteslutande hafva ett sädant ändamäl, och tili dem höra bland annat hypoteksbanker, bildade af kapitalister, som erbjuda sina kapitaler ät fastighets- egare, hypoteksföreningar, uti hvilka länsökande fastig- hetsegare förenat sig för att under gemensam garanti upplâna andras kapitaler, samt sparbanker, hvilka upp- samla de mindre bemedlades besparingar för att till- handahällas dem, som hafva kapitaler af nöden. 13. Det som ofvanföre blifvit anfördt omfattar ännu icke alla de utvägar, som kunna underlätta om- sättningen och minska behofvet att för ändamälet an- vända den nórmala bytesförmedlaren. Ordcntligt förda handelshöcker förneka icke heller sin tjenst i detta af- seende. Aftärsmän, hvilka stä uti handelsrelationer med hvarandra, kunna under nägon tid bokföra hvad den ena försträckt ät den andra i varor eller penningar och derefter upprätta liqvid derom med sä dan päföljd, att blott en ringa del af heia omsättningsb eloppet kommer att päkalla användningen af mynt, banksedlar eller vex- lar. För att understödja ett sädant förfarande, hafva lagarne tillerkänt handelsböckerna en viss exceptionel bevisningskraft beträffande de örasesidiga fordringarne. I mänga länder fär sädan bevisning endast anlitas emel- lan affärsmän, hvilka äro förbundna att föra bok, men hos oss fär den äfven galla emot andra, som icke äro 51 underkastade nâgon bokföringsskyldighet och vanligen icke kunna liafva att ställa emot den andres anspräk nâgon genfordran, beroende af den förres atfarsverksam- het. I sistnämnda fall kan den särskilda bevisnings- rätten sägas mindre befrämja byten af varor och vär- den emot hvarandra än den omsättning, hvilken gär ut pä att betala konsumtionsartiklar ur ännu obefinteliga inkomstkällor. 14. En sädan qvittning emot hvarandra af ömse- sidiga fordringar, hvarom här ofvan varit fräga, verk- ställes i stört uti de efter engelskt monster pâ Aere Ställen redan inrättade s. k. Clearhifj houses. Ett stört antal affärsmän sammanträffa derstädes pä vissa perio- Aiskt fixerade tider för att uppgöra liqvid om alias fordringar inbördes hos hvarandra. Heia omsättnings- summan kan belöpa sig tili ätskilliga miljoner, men när liqviden blifvit slutförd, âterstâr det vanligen för nägra intressenter, som för tillfället haft mindre fordran än gäld, att godtgöra differenserna genom penningar eller vexlar. 15. Under sin vandriug fräii producent tili kon- sument hafva handelsvarorne ofta att passera mânga mellanhänder. För dem medför en direkt besittning aj godset endast mera besvär och kostnader. Om man ^nser det beqvämare att de lättare handterliga ädlame- renr^^ ^ bankernas kassor och att läta deras medlar^^^^^^^. ^ ^^^^^itform göra tjenst säsom bytesför- ( ^ ^ lättnaden ännu större, om de skrym- nlTicke alltid behöfva förAyttas Mn 1 p ats, dä de xrâ fr&n hnnil tili Vianil iJetta ändamäl har Ae gà Mn hand till hand. och 1 ^'innit genom en slags depositions- alhn •• varor, som blifvit benämnda dockor, hvilka hafva närmasbe 52 likhet med de för penningerörelseii inrättade giroban- kerna. Eii äiidamälseiilig organisation af dessa anstal- ter förutsätter eu vederhäftig firma, som emottager va róme för att sorgfälligt värdas och be varas samt derom utfärdar en förbiiidelse att tili beliörig person utleinna godset. Vanligen utställas tvä sedlar, ett recipisse och en särskild s. k. warrant. Om man vill sälja godset, transporterar man den förra skriften tili den iiya ega- ren, men vill man äter förpanta detsamma, beror %)ant- rätten af warrantens öfverlätelse tili làngifvaren. För- säljes recipisset’ utan att ätföljas af warranten, bör kö- paren ifrän priset afdraga lánesummans belopp, och se dan han inlöst äfven warranten, eger han, försedd med begge sedlarne, utbekomma godset. Af anstaltens orga nisation beror det, huru och när depositionskostnaden och de tullumgälder, som kunna komma i Mga, böra erläggas. Man inser lätt att dessa anstalter erbjuda mänga fördelar. Man behüfver alldeles icke föreställa sig, att dessa inrättningar ensaint kunna betjena den stora verldshan- deln eller platserna, der den pulscrar och der man fin- ner dylika magasiner af kolossala dimensiouer. Afpas- sade efter rörelsens storlek skola de äfven annorstädes icke alienast bespara arbate och kostnader, utan äfven bibringa kreditoperationerna ett öppnare fält och mera soliditet. Godset kan förvaras bättre och billigare, dä det skötes i massa af sakkunniga föreständare ; betyd- liga kostnader och skador. härrörande af dess idkeliga transporterai!de kunna undvikas; genom en pantsättning, som icke rubbar handelns gäng, kan godsets värde gö- ras mera rörligt och användbart säsoin en kapitaltill- gäng; det kan tillochmed begagnas säsom bytesförmed- lare, emedan de lätta operationerua för omsättningen 53 oeh en denned sammanhängande större möjlighet att finna nya afnämare kunna göra mängen mera benagen att emottaga godset säsora betalning för andra prodnkter. 16. De konnässementer angäende varor, soin skola transporteras frân hamn till hamn, hafva i flere afseen- den lika andvändning och betydelse som förenämnde re- cipissen. Under tiden för öfverfarten, som ofta är gan- ska läng, händer det icke sallan att varorne flere gän- ger oinbyta égaré, och den, som vid framkomsten styr- ker sin lagliga àtkomst till dem genom ett lagligen in- rättadt och öfverlätet konnässement, fär göra sin egande rätt gällande. 17. Ln viss betydelse i afseende â kreditopera- rationer hafva äfven de holagmktier^ som i vär tid före komma i sä stör ymnighet. Försäljning af den för mögenhet, som aktierna representera, kan lätt verkställa; genom öfverl&telse af aktiebrefven, och egendomens pant sättning p&kaliar icke heller nägra vidlyftigare omgängar 18. Under señaste ti der har man trott, att kredi ens förmäga att underlätta varuomsättningen ännu ick vore uttömd genom den bemedling, som kan tillgodo göras genom nyssbemälda anstalter. Man har för samm ändamÄl inrättat s. k. hyteshnnker^ ät hvilka bristen ^liditet dock icke tyckes lofva en säker framgäng ^^ägra sädana banker hafva bildats icke genom ett sammar jutet penningekapital, utan genom insatser af hvarjc beräknade tili ett visst värde i per ^^"^edan det varit för en dylik bank omöjlig ) f heia massan af de màngfaldiga produkternj iande^^^^^"^^"^ ' korthet sammanfattas pä fö nenni ^^1 • ^Äntagare anmäler sitt behof af näg( öge apital, hvarmed han âstundar att uppköp 54 vissa for bans rörelse nödiga artiklar. Inrättningeu, som icke dispon erar üfver peimiiigekapitaler, erbjuder honom att utan alla omviigar tillösa sig af aktionäreriia livad han behöfver. Ifall aftal deroin koinmer tili ständ, utfärdar läntagaren en förskrifning, stäld ])à betalning i penningar, motsvarande det för varorne betingade pri- set, och erhäller eii skriftlig anvisiiing att utbekomma dem ifrän den en a ell er den andra af aktionäreriia. Det âterstâr att erfara, liuruvida inrättningar af denna be- skaffenhet, oin hvilka erfarenheten härintills ännu icke lemnat ett godkännande vitsord, genoin en förbättrad organisation kunna göras mera ändamälsenliga. 19. Förut har redan blifvit anmärkt, att ätskilliga värdefulla, för lifvet nödiga och derföre lätt afsättnings- bara produkter dock icke äro användbara säsom bytes- förmedlare, emedan de äro i högre grad underkastade en möjlig förstöring. För varor i allinünhet kan ett sä- dant äfventyr ganska inycket förniinskas genoin för- säkringar mot sjöfara, eldskada och andra möjliga olgcksJiändelser. Produkterna kiiniia derigenom visser- ligen ej iklädas iiägon ny natiir eller egenskap, men försäkringarne böra likväl räknas tili de kreditopera- tioner, som tjena tili stöd och lättnad för all handel och vaiidel. 20. Sluteligen kan det förtjena crin ras, att icke heller lifsförsäkringarne sakna betydelse för krediten och allt hvad denned sammanhänger. Det kan ofta hända, att den personliga krediten icke nppbäres af nägot an- nat än gäldenärernas insigter, redbarhet och goda vilja, men dessa ädla egenskaper äro icke lika ovanskliga som de ädla metallerna, ty de kunna nog lätt förintas genoin eil oförutsedd död. Emedan lifsförsäkringarne kunna betraktas säsom ett slags Surrogat för deras längre tili- 55 \aro och verkan, sa böra äfveii lifförsäkrings-poliseriia eihalla en plats ibland de inedel, hvilka förmä höja och stärka bäde den enskilda och den allinänna krediteu. Särskilda organer för kreditens förmedling. Sähinge arbetsfördelningen befaim sig i första sta- diet at sin utveckliiig, behöfdes ännu icke nägra sär skilda organer för att förinedla omsättniugen einellan pioducent och konsument. De kände ofta hvarandra och künde lätt utjemna sina liqvider. Hade man nagot att ahäta tili okünda kunder pä läugre afständ, begag nade man sig af periodiskt äterkommande marknader, der ett större antal pä en gäng närvarande köpare och saljare genom inbördes medverkan lätt künde erhälla ett sädant gemensamt résultat af samteliga byten, att enhvar fick jivad han behöfde. Samma résultat upplyste, luiu man tili nästa marknad borde anordna sin produk- lon ör att finna afnäinare. Smäningoin blefvo städerua stäende marknader, och deras torg motsvarade den mo- dernare tidens börsar. Derjemte kommo tili ständ sär skilda handelshus, hvilka förmedelst egna kapitaler eller genom kreditoperationer künde förse sig nied ett stäende fôrmà fí ^^Grfrägade artiklar. Var lagret ofullständigt, rel if ^ ^ dessa trafikanter, tili följd af sina vidsträcktare I battre an konsumenterna sjelfva, anskaffa det ^ sälunda kom den direkta gemenska- inoducenter och konsumenter mer och iner blef der den künde vara möjlig, Trnfib ^ kostnadens skull oskäligt att anlita den. an einas förmedling medförde, oaktadt deras sär- 56 skilda profit, ât kuiiderna billigare vilkor, emedan de forre künde bedrifva aftären med större kännedom om konjunkturerna och pä en gâng tillfredsställa behofvet hos ett större antal afnämare. Antalet af de mellanhänder, genom hvilka produk- terna mäste gä für att konsumenterna mä kunna ät- koiuina varorne beqviunt och för billigt pris, är i vär tid omätligen stört. Man har exempelvis uträknat att den bomiill, som i Amerika produceras, gemenligen för- fiyttas 150 tili 200 gànger frân hand till hand, inuan konsumenten i Europa erhâller varan i form af tryckt bomullstyg. Ingen af dem, hvilka dymedelst bidragit till att ât honom anskaffa tyget i fullfilrdigt skick, bar blifvit obetald, sâvidt man icke tager nâgra inöjliga undan- tagsfall i beräkning, och likväl loses varan für sâ bil ligt pris, att en konsumeiit ofta icke kan päräkna lika fördelaktiga vilkor, om han for nâgot behof van der sig direkte tili en närboeude producent. Arbetsfördelningeu i vära dagar har yifvit sä längt utsträckt, att tillochmed handelsyrket, som förinedlar omsättningen, koinmit att omfatta otaliga separerade gre- nar, och icke nog dermed att handeln med olika varor sysselsätter skilda affarshus, utan handeln med sjelfva bytesförmedlaren har äfven blifvit en särskild närings- gren, sä att tillochmed der en fördelning af arbetet i betydlig grad gjort sig gällande. Den ena omfattar före- trädesvis länerörelsen och den andra fnrmedlingen af alla möjliga byten, och hvardera grenen kan ännu der- tili utöfva sin verksamhet för speciela ändamäl pä mänga olika satt, hvarutom rörelsen kan behöfva ätskilliga bi- trädande organer, för att oinsättningsmaskineriet mä kunna tillbörligen fullgöra sin tjenst. För att belysa dithörande ställningar och förhällanden, skola vi här 57 nedanföre kasta en blick pâ nàgra grenar af affärslifvet, som höra tili ifrägavarande omräde. I. Kn hankir sysselsätter sig med den speciela art af köpenskap, soin omfattar penningehandeln. Hans egenskap af enskild person tillâter honom icke att ut- öfva yrket pâ samma satt eller i samma iitsträckning som bankerna, men han är likväl en ganska betydande länk uti serien af de förmedlande organerna. Om bans yerksamhet omfattar länekrediten, förmär han sallan ingifva den stora allmänheten ett sä stört förtroende, och besitter vanligen icke heller sädana tillgängar, som künde göra för honom möjlig en in- och utläningsrö- relse af anmärkningsvärd betydelse. Han kan emeller- tid ingripa äfven i dertill hörande operationer pâ ett annat satt. Det händer ganska ofta att en stat eller nägon korporation, som önskar upptaga ett större län, orskrifvet i tryckta obligationer, vänder sig tili honom or att \inna ãndainâlet. Hans kontor är den mark- nadsplats, der läntagarena och längifvarena kunna möta hvarandra, uppgöra vilkoren för länet och slutföra af- talet derom. Vanligen blifva nägra fixa vilkor först en- s^gt bestäinda af läntagaren, sä att obligationerna ut- ar as pâ vissa olika belopp, räntan fastställes tili viss procent samt öfriga vilkor och förbehäll noga detal- sistnämnda kunna omfatta att länet är h^Xn” u 4 ouppsägbart, att uppsägning är förbe- nipr ff "tagaren men icke längifvaren, att länet kom- anmt^ J^^i^orteras i viss ordning, efter lottning eller pâ talpti ^ Under sâdant förhällande mäste af- hugade längifvare ikläda sig naturen af ett 58 vaiiligt köpslut. Det mäste bestämmas för hvad pris den uti obligationerna fixerade fordriiigsrätteii koininer att tili dem üfveiiätas, och ifall delta pris blifver lägre än obligationernas nomiiiela kapitalbelopp, hafva lan- gifvarena ])ä delta vis förmätt göra gallan de sina anspräk pà liögre ränta eher annars mera förmänliga vilkor. Frägan rediicerar sig säledes tili en han del i van- lig mening med värdepapper, och denna han del öfver- lemnas ganska ofta af lántagarena át vissa bankirer eller bankirhus, hvilka utsprida obligationerna i den allmilnna | rürelsen. Deras fürmedling bar karaktären af en van- lig kommissionshandel, ifall de icke atagit sig iner iin j att försälja obligationerna och att till lántagarena leve- : rera hvad genom försäljningen influtit, med afdrag af viss ])rovision für deras medverkan. Ilafva de deremot förbundit sig att ansvara für lánet efter ett pá hela siim- man beráknadt visst pris, som vanligen understiger det fürskrifna kapital et, sá har lánefôrmedlingen en full- komlig likhet med de o])erationer, soin forckomma i vanlig handel. Dankiren, liksom küpmannen, bär ilfventyret af ail den vinst och förliist, som kan hardy ta af det högre eller lägre jiris, som han derefter kan betinga sig för varan. Ofta inträffar det att aftaren, isynnerhet dá frága är om mycket stora lánesummor, bedrifves delvis sásom kommissions- och delvis sásom vanlig handel. I sádana fall öfvertager bankiren en del af láneobligationerna pá fast räkning eller sásom köpt gods, samt förbinder sig * att, sávidt möjligt är, föryttra till visst jiris äfven den öfriga delen, emot vilkor att för denna del fá räkna sig ! tili godo en bestämd provision eller det öfverskott, soin en fördelaktigare afsättning kan medföra. Ktt mera omfattande fält för bankirernas verksam- het är den handel med penningar och andra bytesför- .19 mediare, som begagnas for omsättningeii af varor och produkter uti den dagliga rörelsen. Bankirernas opera- tioiier kunna icke vara sä omfattande som bankernas, ineii de forma i nägra afseeiiden betjena omsättningen bättre äii dessa sistnämuda. En bank, som vill bibehälla ett oinskränktare erkännande om sin soliditet, kan icke ostraffadt ingripa uti nägon annan slags affärsrörelse, än den som stär i direkt sammanliang med penningehandeln och vexelkrediten. Deremot är det ganska möjligt, att nägon enskild med bankirrörelse sysselsatt kapitalist öBertager nägon slags förbindelse att exempelvis sàsom förlagsman eller kommanditär bistà nägon köpman, fabri- kant eller annan aftärsman. Om dessa sistnämuda, hvil- kas vederhäftighet ofta är mindre känd inom aftärsverl- den, kunna päräkna att i en eller annan form erhälla den förres ansvarighet für de vexlar, genom hvilka om sättningen i deras rörelse tillvägabringas. sä är det klart att vexlarnas förmäga att göra tjenst s&som betalnings- inedel och tillochmed att cirkulera i denna egenskap blif- ler i väsentlig män fürstärkt. Vidare kan det hända att en Ijerran boende vexeldiskontör, som icke närmare kän- ner trassatens aftarsställning, derföre icke ätnöjer sig med hans accept. Ifall dä en mera känd bankir vill säsom in- dossent eller i annan form ikläda sig att tillika ansvara betalning (del credere), derföre att han bättre banner acceptantens vilkor eller att han blifvit särskildt kan den genom vexeldragningen y ^ kytesförmedlingen lättare bringas tili ständ. 8()n\ gär ut pä att vexla emot hvar- stor " niynt, bedrifves ofta af bankerna i för I den är icke heller freininande säliatl operationer. De köpa freininande ocl lenis a penningar i form af myut, kreditbiljettei 1 60 eller vexlar. Hos bankirerna förekommer myiitvexlingen ofta säsom eii hiifvudsaklig affärsgren. Ehuru bäde det köpta och det sälda myntet i flertalet fall bestär af samma myiitvara eller bytesförmedlare, och man derföre künde forestada sig att heia byteshandeln reducerar sig tili att väga qvantitet mot qvantitet, sä är dock en vanlig handel, som förutsätter oskillerande priser, här möjlig. Detta beror af prägein, som gör det ena lau- dets mynt mindre användbart i det andra. Om mynt- tillflödet i motsatta rigtningar är lika stört emellan tvä olika länder, beräknar vexlaren sig tili godo vanligen endast en viss ringare provision für besväret med vex- lingen, inberäknadt nägon ränta för det myntkapital, som han hâller i beredskap för kundernas räkning. Denna godtgörelse blifver nägot större, om det utländ- ska myntet tillströmmar mera ymnigt, ty det kan dä blifva för vexlaren nödigt att bekosta transporten af öfverskottet tili den plats, der detsamina har full an- vändbarhet. I allmänhet kan det vid vexlingen beräk- nade agiot icke öfverstiga samma transportkostnad, sä- framt icke det fall skulle inträffa, att vexlaren heit och hället saknar tillfälle att pä stallet utgifva eller använda det invexlade fremmande myntet. Förhällandet med diskontrörelsen är nära nog ena- handa. Bankerna bedrifva den i större Skala, men en- skilda bankirer kunna äfven tili fromma för mänga affärer ingripa deri. Den, som besitter en vexei, hvars innehäll han behöfver disponera tore förfallotiden, kan sakna tillfälle att diskontera den i nägon bank eller att utgifva den tili sin a atfärskunder för att betala deras tillgodohafvande. Omständigheterna kunna verka att nägon enskild kapitalist eller bankir vill diskontera den, d. ä. utbyta densamma emot annan säsom betalningS" 61 medel füllt användbai- valuta, med afdrag (diskont) af sä stör ränta, soin belöper sig pä vexelns belopp intill förfallodageii, dä acceptanten utaii räiitebetaliiingsskyl- dighet är förbunden att infria sin förbindelse med ena- handa valuta. Den ätskilnad förekommer emellertid alltid, att enskilda bankirer icke ega, sàsom âtskilliga sedeiutgitvande banker, att i stallet for vexlarne sätta i omlopp nägra nya, af dem sjelfva utstälda kredit- biljetter, eliuru de visserligen kunna för ändamälet göra bruk af biljetter, som frän annat häll redan blifvit ut- gifna och ingä i den allmänna rörelsen. II. De för eil större onisättning synnerligen beliöfliga hörsarne äro mötesplatser, der trafikanterna pä vissa tider plaga anträifa hvarandra för att uppgöra hvarje- handa affärer. De kunna vara af inänga slag, sä att îïàgra af dem tilloclimed uteslutaiide hafva tili bestäm- raelse att förmedla handeln med nägot visst slag af konsumtionsartiklar. Den, som exempelvis besöker sä- desbörsen i London, behöfver icke vaudra fran docka tili docka och frän fartyg tili fartyg för att erfara tili hvad belopp, qvalitet och pris alla möjliga sädesslag i deiina stad köpas, ty han fiiiner pä icke allenast säljare och köpare församlade, utaii aven prof utstälda af de varor som utbjudas. Här . r ®’nellertid icke att sysselsätta oss med andra penningehandeln tili sitt speciela andamäl. börspn ^ bedrifvas i stört, finncs vanligen betalbi/" tillgäng p& vexlar och annan valu ^ pä alla möjliga handelsplatser i verlden, C2 enhvar, som till exempel behöfver disponera öfver iiâpra medel pâ en viss ort X, söker naturligtvis i främsta rummet att kunna tillösa sig en vexei, hvars belopp motsvarar bans beliof och som skall inlösas pä sagde ort. Det inträffar emellertid ganska ofta att efterfrä- gan pä enahanda vexlar är större än anbudet, emedan affärsrörelsen gestaltat sig sä, att börsspekulanternas gäld tili samma ort är större än deras fordran. Eme dan det under sâdant förhällande künde vara nödvän- digt att genom remiss af mynt utjemna. liqviderna, blifva vexlarnes eller valutornes köpvärde vanligen i nägon män stegrade. Det erbjuder sig likväl ganska ofta en beqväm ut- väg att iindgä det sälunda stegrade priset. Om orten X har ett större behof af betalningsmedel för nägon tredje j handelsplats Y, och konkurrensen pä börsen icke verkat nägon stegring af der betalbara vexlar, sä är det för bemälde köpare uträkning att tillösa sig en valuta pä orten Y och att säsom betalning remitiera den tili X, der den gerna emottages, emedan den tjenar tili att 1 utjemna Y:s öfverskjutande fordran (arhitra<je). Delta exempel kan i nägon män förtydliga huru vexlarne och i börsarne tillsammans förmä ästadkomma qvittning af fordran och gäld, som uppstär tili följd af relationerna i handel emellan alla möjliga affärsplatser, likasom de . förutnämnda Clearing houses kunna pä ett ännu enklare sätt medföra enahanda résultat i afseende ä ömsesidiga fordringar emellan dem, hvilka drifva sin rörelse pä samma ort. Förmär den dragkraft af nu antydd beskaffenhqt, som de enskilda aifärsmännens vexlar hafva att möta hvarandra och derigenom att tillintetgöra de ömsesidiga fordringsanspräken, icke füllt förmedla liqviderna, kunna 63 bankernas medverkan âstadkomma det öfriga. När dessa inrättningar i skilda binder stil uti förbindelser tili hvar- anc ra och deras ömsesidiga fordringsanspräk delvis kon- centrera sig uti bankernas portföljer, kunna de äter- s c ende anspràken der lätt qvittas emot hvarandra, och itall nägon rest blifver för tillfället obetäckt pä den ena e er den andra sidan, fär den vanligen tills vidare a ansera säsom en post uti bankernas löpande räk- nin^ai, och nägot behof att utjemna liqviderna genom remiss af klingande niynt kommer sallan i fräga. Pä stallen, der börsväsendet är föga utbildadt, kommer a ur igtvis en större del af liqvidenia att förmedlas genom bankerna. Häraf synes att bdrsarne icke äro annat än mark- nadsplatser för en speciel handel. Man träffades först under bar himmel och uppförde sluteligen palatser för andamälet. Mötesplatscns nuvarande namn, som till- s ri ves den HolUindska staden Brügge, pästäs vara för^'ir”^^ antingcn deraf att man plägade samlas utan- snm ^Gr Biirses hus eller af den skvlt, cke hka ansprikslosa och obcqväma. De kunna vara ¡C'pkp's verldshlim\ omsättmngen pulserar uti eii af omätliK sat"^ börslokaler, kan man förestiilla sig en mmm ertill genom en särskild inträdesafgift. för bereda 64 Sedan man for konkurrensens skull sâlunda velat fôriuâ alla att vara pâ en gâng tillstädes, börjas det bullrande börslifvet. Agenterna für ätskilliga större affärshus kunna uppsökas pä den ruta, soin de utsett tili sin ständplats, och detsainina gäller om en mängd inäklare och funk- tionärer, som biträda vid aftarernas afslutande eller kunna lemna om dem nödiga upplysningar. llutorna kunna för öfrigt äfven tjena tili mötesplatser für till fället ät andra, som befara att uti hvimlet icke äter- iinna livarandra. Det stora gagnet af dylika inrättnin- gar mäste erkännas, om man ocksä icke kan bestrida att deras användning ofta missbrukas, att de begagnas tili ett slags spelhus för svindlande spekulationer, som verka störande pä handelns eller omsättningens säkra och nórmala gâng. 111. Till de organer, soin äro beliöfliga für att förmedla och betrygga omsättiiingen, höra äfven mähiarena. Man begagnar ofta vittnen för att gifva kraft och beständ ät vanliga civila aftal. Uti handeis- och vexelaffärer, i hvilka mindre äii andra förmä uthärda oklarhet och ; dröjsmäl, vinnes samma ändamäl genom mäklarena, i hvilka äro välbetrodda och ofta äfven edsvurna fack- | män i yrket. De äro sä mycket mera ojäfviga, dä det J icke är dem tillätet att drifva atfärer af det slag, som 1 deras mäklareverksamhet omfattar, och den bevisning, ; som genom deras biträde heredes, erhâller en förökad styrka genom ett särskildt summariskt Protokoll, hvari de böra anteckna alla transaktioner, som med deras biträde blifvit afslutade. Det är nüdigt att dylika funk- tionärer Annas och kunna anlitas, men deraf följer icke 65 6 att deras biträde skall pâbjudas sàsom en nödvändig- het. Under förflutna tider var det ganska vanligt att man äfven pä detta vis sökte betrygga omsättningen, och äimu i denna dag är det i Frankrike icke alienast obligatoriskt att anlita börsmäklare, utan deras befatt- ning är äfven fortfarande organiserad i ytterst skrä- mässiga former, ehuru handeis- och näringsfriheten der 1 andra afseenden gjort sig fullständigt gällande. An- norstades är det i allmänhet numera tillâtet kontra- nenterna att derutinnan, handla efter godtfiunande eller att tillämpa den engelska regeln, som innehäller att var man är sin egen „broker“ eller mäklare. Sedan V ra Udigare författningar bestämt, att pä de Ställen er börs var inrättad, alla vexelbeting ovilkorligen och vid ansvar i böter borde uppgöras pä börsen under borstimme och med biträde af mäklare, har detta vilkor ortfallit i 1858 ärs Vexelförfattning. 1\. mer att vT f”^®“^‘Sare kapitaler, och dá dertill kom- ligen äfven^'if^"^^ aftärsställning i allmänhet och van- g synnerhet de banker, hvilka ätnjuta rättighet att utgifva kreditbiljetter, en förmän som lagarne van- ligen gjort beroende af särskilda vilkor och medgifvanden. I öfrigt kan rörelsen i samteliga banker omfatta alla slags operationer, som ega gemenskap med läne- eller vexelkrediten, men den arbetsfördelning, hvilken här lik- som i andra affärsgrenar gjort sig mer och mer gallando, har äfven separerat deras verksamhet, sä att enskilda banker numera syssla företrädesvis med nägon eller nägra vissa operationsgrenar. Lika obetydlig som börsarnes är bankernas första upprinnelse. De hafva erhällit sitt namn af de bänkar eller smä bord, som vexlarena i Italien {tabellarii\ ban- quieri) fordern begagnade, dä de pä torgen vexlade emot hvarandra olika myntsorter. Om skuldförbindelser, hvar- till rörelsen künde föranleda, af dem icke fullgjordes, bröt man sonder deras bänk {banco rotto), och detta konkursförfarande var bäde mindre omständligt och min- dre olycksbringande än vär tids mera storartade bank- rupter. Nutidens banker hafva emellertid icke fàtt sitt upphof i omedelbar utvecklingsföljd ur donna vexelhan- del, utan en särskild anledning har närmast framkallat deras inrättande. Försatt i financiei förlägenhet genom ett krig hade den Venetianska republiken i medlet af 12:e ärhundradet upptagit ett län, für hvilkct fordrings- egarena berättigades att göra sig betalda genom vissa statsinkomster. Uppbördeii och de influtna medien under- kastades gemensam förvaltning, och sedan tvâ nya krig ytterligare föranledt tvâ nya län och tvâ enahanda för- valtningsbolag, blefvo kassorne omsider förenade tili en gemensam anstalt, som bunt namn af Venedigs bank och egt beständ intill republikens fall är 1797. Me- deltidens osäkra kreditväsende och särskildt äfven för- budet att beräkna ränta pä försträckningar künde icke 67 ereda delegarne möjlighet att draga nâgon enskild or el af deras andelar uti anstaltens tillgängar, men man lärde sig snart att sädant dock vore görligt, om enhvar vore berättigad att uti dess böcker öfver- ora nâgon större eller mindre del af sin lott pä en annan, som pâ detta vis gjordes till medintressent uti inra ningen. Sâlunda infördes (jirosystemet^ som ar ut- mar jm e for alla tidigare bankinrättningar. En dylik anledning bar framkallat den âr 1407 1 benua inrattade girobanken, men deremot torde mtressen mer an nâgot annat hafva for- aniedt anläggningen i slutet af fjortonde seklet af en re betydande bankinrättning i Rarcellona, äfvensom de mera kanda girobankerna i Amsterdam âr 1609 1 Hamburg 1619, i Nürnberg 1621 och i Rotterdam 1635! Hamburgs bank utmärkt sig framför de genom sin vidsträcktare rörelse, utan tili girosystemet der bibehällit sig in- ordninrinratta uü ™ heia riket Det mfördes. verkade aR^^" omständighet, som i förflutna tider tydelse. Sälänsr Rn synnerligen stör be- ^ a handeln mera sUdga, säaom äfven ßr- 68 hâllandena i Hamburg under en nyss förfluten tid gifvit : vid handen. Bankens myntenhet var Hamburger banko, I men nâgot prägladt mynt af detta slag fanns icke till, , I utan alia liqvider verkstäldes antingen genom kredit- j : valutor eller genom leverans af väget silfver. Till följd | ? deraf hade Hamburger banko ett konstantare värde, j ; som ocksâ senast gallt 30 till 40 procent högre än den ] deremot svarande, uti cirkulerande mynt beräknade kur- renta marken. . . Under 17:e ärhundradet började bruket af inyis- ^ ningar och banksedlar smäningom att tränga ut giro- ! rörelsen. De forra hade icke mera sin motsvarighet uti I' en af bankerna säsom inlagsgods förvarad qvantitet i mynt eller metall, hvartill egande rätten genom invis- ■ ' ningarne öfverflyttades tili annan person, utan bankerna ; ¡I började mera sjelfständigt att operera med egna fonder. : ji Det visade sig möjligt bäde att utgifva banksedlar och I i 1 att meddela rätt tili invisningar, grundad pä hvarjehanda ii slags säkerhet, ehuru bankerna icke innehade för till- i fället en deremot svarande metallvaliita. Det första ] experimentet med banksedlar gjordes i Sverige. Sedan . * kommissarien i Kommerskollegium Johan Palmstruck blifvit är 1G56 berättigad att der anlägga eu bank, som egde bedrifva länerörelse mot säkerhet i varor och fa- stigheter, samt rättigheten kort derefter blifvit utsträckt I äfven tili giro- och depositrörelse, företog sig 1 almstruck ; att utgifva s. k. „kreditivsedlar“ äfven pä lägre valörer, ehuru nägon uttrycklig rätt dertill icke var honom med- !'! gifven. Sedan hanken, som snart blef oförmögen att {1 inlösa sina sedlar, derföre kommit i oskick, ätogo sig I rikets tre första ständ är 1668 att upprätthälla bank- d rörelsen. Afsigten var att ej upprepa försöket med I sedelutgifning, men icke dess mindre blef denna rörelse 69 snart âterupptagen, dá man i strid med gallande pábud efter ár 1701 började utgifva s. k. transportsedlar, hvil- kas omlopp till en böijan gjordes beroende af skriftlig indossering. Mera fullstandigt och med storre framgáng blef den nya ordningen tillämpad af Englands bank, som grundlades âr 1694. Ehuru denna inrättning sedermera viinnit en sä stör betydelse för verldshandeln, var det bkväl, i likhet med förhällandet i Venedig och Genua, niera engelska statens financiela förlägenhet än det kom- merciela intresset, som bragte den tili ständ. Regerin- gen fick säsom län emottaga den genom Subskription bildade grundfonden 1,200,000 liv. sterling, och deremot beviljades ät banken, jemte àtta procents ränta â lâne- summan, rättighet att handln med koinmerciela valutor och att utgifva kreditbiljetter, stälda att betalas vid an- fordran tili deras innehafvare, hvarvid det hutvudsakliga vilkor dock fästades, att bankens derigenom tillkomna förbindelser ej finge öfverstiga grundkapitalets belopp. br att afböja ätskilliga kriser, som bankens rörelse var un erkastad, blef det tid öfter annan nödigt att förstora grundkapitalet förmedclst emission af nya aktier, sä att detta kapital âr 1816 kom att belöpa sig tili 14 553 000 pund. ’ sn rt begagna sedlar i stallet för mynt fiel kom säsom en ny storartad uppfinning, och ma tiden^ vanligheten att öfverskatta den samma. Fr am beovä ^ Ijusaste dager, ty man hade lärt e sUnnl f fb)rmedelst papper och trycksvärt bleTtnrn"''’’- F'bm&gan att réalisera detta pre konst i Uia. 1- J han förgäfves utbjudit si le ander och bland annat erhällit uti Savpye 70 det impertinenta besked, att hertigen ej var nog rik för att läta ruinera sig, lyckades han likväl är 1716 finna en battre gynnare uti Ludvig XV, som nyss hade uppstigit pâ sin faders thron. Laws pâ aktier bygda skapelse benämndes la banque générale. Man betalte Statens skulder och hjelpte hvarje enskild, som behöfde penningar och hade nâgon säkerhet att erbjuda. Alla voro tillfredsstälda och intet missnöje förspordes, förrän rörelsen blifvit öfvermättad med sedlar och det blefnö- digt att installa deras invexling. Law trodde sig finna en utväg att afhjelpa denna förlägenhet; han organi- serade och förenade med banken ett bolag, som skulle hafva tili uppgift att kolonisera Louisiana i Amerika och att der drifva han del. Ehuru företagets program icke hade bordt betraktas annorlunda än säsom äfven- tyrligt i högsta grad, var likväl förtroendet for alla spekulationer pâ transatlautiska kolonier denna tid sä stört, att massor af franska jordegare sälde för lägt pris sina relativt tarfliga besittningar i liemlandet, säsom de betraktade saken, för att kunna för högt och dag för dag stegradt pris âtkomina aktier i koinpaniet. Men utgifterna för företaget drogo massor af nya sedlar i rörelsen, och det dröjde icke länge, innan Erankrike var nära nog ruineradt och sedlarne förlorade allt värde, sävidt de icke voro användbara säsom material för pap- per i ny och renare skei)nad. Enahanda resultater künde anföras ifrän mänga andra hinder, men grundligheten och den bevisande kraften uti de misslyckade franska experimenterna äro dock niest framstaende. Under 1789 ârs revolution blefvo katolska kyrkogods i stör mängd indragna under lyonan, och dä det icke var möjligt att genast föryttra dem, säsom detta hade varit behöfligt för en financiei brist, sökte man göra deras värde rör 71 ligt och för statens ändamäl användbart sälunda, att ett deremot svarande belopp kreditsedlar under namn af ^signater, för hvilka godsen skulle utgöra säkerhet, blef inkastad i den allmänna rörelsen. Emedan assignaternas myckenhet icke stod i nägot rimligt förhällande tili be- hofvet af bytesförmedlare, förminskades deras kurrenta värde, sä att deraf icke äterstod är 1795 mer än en procent och det derpä följande äret, dä 45 milj ar der voro i omlopp, tillerkände man dem icke mera nä got värde. Sedelutgifniiigen är utan tvifvel en mycket vigtig, men tillika en mycket ömtälig gren af bankväsendet. Frägan om sättet att anordna den har varit idkeligen omtyistad och äsigterna deri mycket skiljaktiga. Ät- skilliga mer eller mindre respektabla auktoriteter hafva päjrkat, att bankfriheteii bäde i afseende ä sedelutgif- ningen och annan kreditrörelse icke bör vara bunden ai andra vilkor och förbehäll, än ett visst efter rörelsem stoilek afpassadt grundkapital, offentlighet beträffande nrättningens financíela tillstând samt en sträng vexei- Andra liafva deremot hyllat motsatta äsigter, som mei eller m.ndre gWt ut ,,i att inskränka eller réglementer, ®®üelutgifnmgen. nat &sigt hafva de fürre bland an SkottlanT^^^^ erfarenhet i saken, som vunnits iutren Lnri relativt större bankfriheten medför icke är bevisning af deima beskaifenhe ällbar. bet blifver icke möjligt att utred 72 frâgan med tillhjelp hvarken af abstrakta gruiider eller enskilda exempel, sâ att man fôrmâdde deri uppstiilla en for alla fôrhâllanden generelt tilläinplig formel. I lânder, der nödig omtanke och fôrstâiidig husliâllning i allmânhet âro râdande, behöfver friheten naturligtvis mindre bindas af lagen, emedan den fôrstâr att binda sig sjelf. Dâ Skottlands exempel âberopas, borde man bland andra omständigheter icke förbise en derstädes förekommande sed, som häntyder pâ reglerade förliäl- landen uti det enskilda aftarslifvet. Flertalet innevänare säges hafva nästan heia sin kassa insatt uti bankçrna pâ löpande räkning, och tili följd deraf kommer en öf- vervägande del af all omsättning att verkställas genom checker. Hvarje nytt behof af omsättningsmedel skapar en ny check, soin pâ intet vis kan öfverlasta rörelsen, emedan den snart äter försvinner derur. Möjligt är ock att detta checksystem stär i sammanhang denned, att utbetalningarne mera allmänt stödja sig pâ egna redan beünteliga tillgängar och icke pâ den blankokredit, som tid efter annan framkallat väldsamma kriser. Obestridligt är att bankerna härförinnan ganska ofta icke allenast varit iinderkastade en godtycklig be- handling och ett hinderligt reglementerande, utan äfven blifvit tvungna att bctjena ändamäl, som varit für de ras rätta verksamhet fremmande. Pâ mânga stallen har man frigjort dem ifrän dylika band, men det har ocksä inträffat att den sälunda medgifna friheten blifvit miss- brukad och att man derfdre fiinnit sig föranläten att änyo upptaga och tillämpa nägra restriktiva bestämnin- gar. Den Peelska bankakten, hvarom redan varit fräga, innehäller i detta afseende flere föreskrifter, hvilka för- tjena uppmärksamhet, och uti nästföljande stycke koinma ätskilliga andra fôrhâllanden af enahanda art att när- 73 mare beröras. Generelt taladt, tyckes man lätt kunna förvissa sig derom, att ett samhälle icke kan tillbörligen värnas emot vädorne af en omâttlig sedelemission en- samt genom lagbud om ett visst grün dk api tal. offent- lighet beträffande affärsställningen och stränga vexel- och konkurslagar, ätminstone icke dä slöseri i föreiing med svindel och spelsjiika i affärer derstädes utöfvar ett mäg- tigare inflytande pä lifvets gäng, En god verkan af en dylik anordning förutsätter i all händelse en sâdan vak- samhet hos styrande och styrda, som visserligen icke hör tili de alldagliga företeelserna. En god banklag kan säledes icke byggas pä ab- strakta teorier utan hänsyn tili bestàende förhällanden. Lagen bör äsyfta säsom ett väsentligt résultat, att mas- san af bytesförmedlare icke kommer att hàlla sig öfver behofvets nivä, utan att man för detta ändamäl hvar- ken anlitar onödiga inskränkningar eller tillstädjer en frihet, som rätteligen künde benämnas sjelfsväld eller öfverdäd. De varsammare medborgarena kunna icke hafva nägot rättsligt äliggande att vara underkastade allt det äfventyr, som en dylik frihet kan draga öfver heia samhället. Derjemte är det nödigt och vigtigt, ehuru kanske i mindre grad, att samma massa af bytesförmedlare icke heller genom en försumlig eller olämplig bankförvalt- ning faller under nämnda nivä, ty dä kunna andra svärig- heter lätt uppstä. Om en bank, hvars sedelutgifning är limiterad, med ens utkastar i rörelsen heia sitt möjliga förräd af sedlar, och sedermera icke förmär med till- börlig styrka upprättl^älla sin verksamhet, kan den kri- tiska sjukdom deraf blifva en följd, som kallas stryp- ning. Det är neniligen en vanlig företeelse, att en affärs- kris med dertill hörande panik bortjagar ur rörelsen en 74 betydlig mängd af vexlar och andra mera privata om- sättningsmedel. Derjernte inträft’ar lätt att de i rörel- sen befiüteliga penniiigariie börja att cirkulera läug- sammare eller blifva tillochmed skrinlagda; och som bytesformedlareiis tjeiistbarhet beror icke allenast af dess qvantitet, utan äfveu af hastigheten för dess omlopp, uppstär äfven derigeiiom en brist. Dä är det godt och väl, om bankerna ännu kuima finna nägon reserverad utväg att fylla den sälunda plötsligen tillkomna bristen. För ändamälet är det icke nog att sedelemissionen gö- res utan vidare förbehäll beroende af vexeldiskonterin- gen, sâsoin detta blifvit ofvanföre framhället. Det är nödigt att dervid iakttaga och tillämpa j ein väl nägra andra sekuiidära förbehäll, genom hvilka förebyggas kan, att sedlarne ej komma att vexelvis ströinina in och ut frän bankerna, ungefär pä sainma satt som vattnet i en kanalled löper in och ur slussarne. En alldaglig företeelse i lifvet anvisar rätta medlet för att vinna ändamälet. Ju mera en vara blifver rar eller svärare ätkomlig, desto högre pris mäste derföre erläggas. Deraf uppstär säsom följd att varuförrädet icke blifver uttömdt och säledes icke heller oätkomligt för dem, som hafva ett mera absolut behof att använda varan. 1 likhet denned bör priset pá bankernas kredit vara proportioneradt efter tillgängarne. Ju mindre man i den närmaste frarntiden behüfver befara en iiödvändig- het att afvisa säkra kunder, desto lägre kan och bör diskonträntan bestäininas, men i motsatt fall bör den höjas Steg för steg i sainma mäii som inöjligheten för- minskas att tillhandahälla kunderna bankernas förmed- ling. Man förebygger derigenoin all plötslig stockning, och atfärerna erhälla redan frän begynnelsen af hvarje 75 omkastning i konjunkturerna den rigtning, som förmär äterställa jemnvigten. Uti den internationela handeln förekomraer der- jemte en annan faktor, som utöfvar inflytande pä saken och medverkar för samma ändamäl. Denna faktor är vexelkursen. Ifall handeln gestaltar sig sä, att bankerna hafva i utlandet öfverskjutande fordringar, sä är det bäde för bankerna och för heia samhället, sävidt de för- ras metalliska fonder ej behöfva förstärkas, en fördel att vexelkursen hälles läg. Uti hvarje land, som för- stär att använda kapitaler och icke har öfverflöd deraf, kan en sädan lägre kurs befrämja importen af sädana artiklar, hvilka bättre än ett öfverflödigt penningekapi- tal, antingen det transporteras hem frän utlandet eller der förräntas, förmär höja landets ekonomiska vilkor. Inträttär det deremot att handelsbalansen har en mot- satt lutning, mäste vexelkursen gradvis stiga öfver det nórmala myntvärdet sä mycket, att det blifver möjligt att med öfverskottet bekosta transporten af metallisk valuta för de liqvider, hvilka ej kunna betäckas med värdet för exporten. Äfven denna prisskilnad i kurs bidrager i sin inän tili att hiiidra en minskning af pen- niugetillgängen under den rätta nivän, ty den verkar hämmande pä importen, tills den kommer i jemnvigt med exporten. Ett sädant résultat uppstär ännu säk- rare, om sedlar, hvarmed bankernas förmedling af de utländska liqviderna blifvit köpt, med en i förhällande tili kursens stigande ökad försigtighet äter utsläppas i rörelsen. Vidare kunna bankernas soliditet och en säker för- valtning af dem med stör fördel understödjas derigenom, dtt deras kredithiljetter icke ställas j)ä alltför smä belopp. Dä kommer en bctydlig qvantitet klingande 76 mynt, behöflig för de talrika smä liqviderna, att cirku- lera bland allmänheteii, och bankernas metalliska förräd är icke den enda källa, livarifrän medel erhàllas für att betäcka de liqvider i kontant, som en öfvervägande im port tidtals kan förorsaka. En annan vigtig fördel be- stär deri, att rörelsen ^ är mindre utsatt för att blifva öfvermättad genom de större sedelvalörerna, livilka icke äro lika med de smä användbara i den dagliga handeln ocli derfore oftare ätcrkomma tili bankerna. Reträffande frägan, om bankerna böra vara stats- anstalter eller liandhafvas af enskilda holacj^ äro menin- garne icke mycket delade, Ehurii regeringarne under förflutna tider i hög grad missbrukat sin rätt att slä mynt, är man dock temmeligen ense om att denna funk- tion fortfarande skall vara monopoliserad under stats- magten. Men hvad bankväsendet deremot vidkommer, sä äro äsigterna derom ungefär lika eniga deri, att bankrorelsen hellre bür vara en privat angelägenbet. Dcniia rörelsc stär nti intimaste sammanhang med den ordinära handeln och hör derföre icke dragas ifrän det privata omräde, hvartill begge rätteligen höra. Dertill kommer vidare den vigtiga omständiglieten att stats- magten, om bankväsendet liandhafves för dess räkning, ätminstone kan misstänkas för cn sädan beliandling af dithörande ärender, som icke motsvarar behofvet af re- gelbunden ordning och stadga i affärslifvet. Sluteligen kan det äfven hända att en statsbank kommer mera att betjena statens financiela ändamäl än säkerställa och förmedla den allmänna krediten. Bankerna liafva ofta varit den källa, livarifrän regeringarne hemtat medel för att liqvidera de utgifter, som statsintraderna icke förmätt betäcka. Sedan nutidens bankrörelse blifvit mer och mer afskild frän statsverket, har man visserligen 77 mängenstädes lâtit regeringarne bibeliâlla rättigheten att for vissa extra ordiiiära behof utfärda eii slags kredit- biljetter under olika iiamn sàsom statskassasedlar, bons de trésor m. m., men dessa hafva en belt annan karak- tär. De äro vanligen stälda pä viss kortare förfallotid och kunna närinast likställas ined privata skuldsedlar eher proprievexlar. Om de löpa med ränta, kunna de sä mycket mindre verka störande pä omsättningen, ty ett räntebärande papper kan nyttigt användas genom att förvaras, dä penningens och dess representanters gagne- lighet deremot är heit och hället beroende af deras cir- kulation. Man kan här och der anträffa kreditpapper, som bära ränta och deijemte kunna säsom betalbara vid anfordraii begagiras für omsättningen pä lika sätt som vanliga kreditbiljetter. Deras tillkomst beror af en mindre välbetänkt Spekulation, som äsyftat län für billi- gare ränta. De äro hvarken länepapper eher penninge- represeutanter. Vidkommande sluteligen Organisationen af de bolag, ät hvilka rättigheten att drifva bankrürelse kau vara medgifven, sä är det af vigt att deras vederhäftighet blifver stäld utom allt tvifvel, och detta är vigtigt i ännu högre grad, om sedelemission inbegripes uti deras rät- tigheter. Det har ofta blifvit päyrkadt, att bolags- raäimen für sädan orsak böra underkastas solidarisk förbindelse, men det torde vara ganska svärt att pä deuna väg viuna ändamälet. Ett ringare antal personer kunna lätt bilda ett solidariskt bolag, emedan de känna hvarandra och enhvar kan utöfva inhytande pä bolagets forvaltning, men deremot torde ett stört antal delegare sallan kunna förmäs att solidariskt ansvara für en for valtning, hvari de sjelfva just icke kunna taga uägon del. Man har säledes att välja emellan ett färre an- 78 tal solidariskt ansvarige personer, hvilka vanligen icke kunna sammanbringa ett tillräckligt grundkapital, och emellan ett stort antal aktionärer, hvilkas ansvarighet visserligen icke stracker sig utöfver deras insatser, men hvilka deremot kunna vara förmögna att framlägga ett respektabelt och i alio tillräckligt grundkapital. Valet mäste val dâ utfalla till förmän for den icke solidariska bolagsformen. Detaijer om nàgra mera betydande bankinrättningar. I. Britannien. Sallan har sä mycken kritik blifvit använd, sä mycket bäde beröm och tadel uttaladt, sä mänga volymer skrifna, som angäende det engelska bank- väsendet. Det faktiska förhällandet är, att Organisationen deraf har mänga svaga sidor, men att resultaterna likväl varit g}msammare än pä mänga andra Ställen, hvilket bevisar att den fórmela fullkomligheten icke är nägon afgörande faktor für en god framgâng. Huru vigtiga och belysande detaljerna af detta ämne än mä vara, kunna vi här likväl endast beröra nägra hufvudsakliga momenter af frägans utveckling. The hanc of England, som eges af ett aktiebolag, representerar den mägtigaste pulsädern i landets affärs- lif. Den har varit regeringens och parlamentets sköte- barn, som antingen frivilligt eller tili följd af lock och pock ätergäldat bevisad ynnest genom att vid kritiska tillfällen fylla statskassans brister, den är ännu i mänga förvaltningsgrenar en huf\mdkassör för statsverket, men 79 den har icke dess mindre med god framgäng tillika uppfyllt sin mission att betjena handeln. Dess verksam- het omfattar alldeles icke nägra tili den egentliga läne- krediten hörande operationer, hvarföre icke heller nägra depositioner der förräntas. Sedan Londons guldsmeder under en tidigare period sâsom en slags bankirer betjenat affärslifvet med en anspräkslös giro- och depositrörelse, inrättades denna bank, sâsom redan blifvit sagdt (pag. 69) är 1694, min dre für handelns skull än för att genom grundkapitalet betäcka en statsbrist. När detta kapital sedermera tid efter annan ökades, skedde det nästan alltid för samma orsak, och sälunda är det i närvarande tid beräknade grundkapitalet ännu disponeradt sâsom en fordran hos statsverket. Till följd häraf har banken tidtals varit stadd uti en kinkig belägenhet, men svärigheterna till- växte isynnerhet under den första Napoleons krig. Dess- förinnan hade den utelöpande sedelmassan vanligen upp- gätt tili nio eller tio miljoner pund, men derefter bragte statsverkets behof i främsta rummet den samma smä- ningom upp tili ett trediibbelt belopp, sä att mer än tjugusju miljoner i sediar voro i omlopp är 1814. En naturlig följd deraf var ett agio pâ sedlarne, men insigten om det rätta förhällandet var är 1810 ännu sä oklar, att ibland 225 parlamentsledamöter icke mindre än 180, päverkade af krigets faror och regeringens tryckning, högtidligen förklarade att icke sedlarne fallit, men väl guldet stigit i pris. Sedan banken redan âr 1797 blifvit frikallad frän skyldigheten att inlösa sina sedlar, anbe- faltes enhvar är 1810 vid strängt ansvar att emottaga dem sâsom guldvaluta. Den engelska bankens sväraste tid, som varade i tjugufem är, hade sâledes redan vidtagit âr 1797. Pa- 80 triotiska sympatier och handliugar förmädde visserligeii i nägon inâii tillbakahâlla kursfallet. Understödd af gynsammare konjunkturer lyckades ocksä banken att genom en förständig förvaltning under áren 1803 till 1809 och 1817 till 1821 nedtrycka sedlarnes agio till tvâ, tre eller fyra procent, men under hela den öfriga tiden, räknad frän äret 1801, var detta agio i ständigt stigande frän 8 tili 25 pro cent. Âr 1819 började Robert Peel sin politiska bana, och en pâ bans initiativ tillkommen bill öppnade derefter bankens vexellucka. Under tiden emellan 1 Febr. och 1 Okt. 1820 borde sedlarne inlösas med oprägladt guld efter beräkning pâ ett uns af 4 p. 1 sk., derefter intill den 1 Maj 1821 med ett uns pâ 3 p. 19 V2 sk., och sluteligen intill 1 Maj 1823 efter beräkning af sedlarnes fulla guldvürde (= 3 p. 17 sk. 10 pc. pâ hvarje uns). Efter sistnämnda tid vidtog utvexlingen i prägladt mynt, och sedermera har den icke blifvit afbruten. Men nya förvecklingar efterträdde de gamla. Freds- tiden uppjagade spekulationerna, och genom dem fram- kallades âr 1825 en ny kris. Ifran nödvändigheten att änyo tillstänga vexelluckan blef banken denna gäng räddad genom emission af sedlar pâ ringare valor till ett belopp af 80 miljoncr p., hvilka verkade att en motsvarande qvantitet metalliskt mynt inflöt i banken och förstärkte dess invexlingsfond. En sä djerf operation ville man naturligtvis icke behöfva anlita i framtiden och blef derigenom föranledd att reformera hela bank- . väsendet. Hvad man dä i främsta rummet tog i öfvervägande var de öfriga mindre bankernas ställning. Utan sädan periodiskt upprepad oktroi af pariamentet, som legiti- merat ifrägavarande bank, medgaf lagen dä ännu in- 81 6 gen liraiterad bolagsansvarighet. Men friheten att ingá solidariska bankbolag var» ganska stor, likasom ock deras operationsfält vidsträckt. De voro tillförene icke ens förhindrade genom nägot lagbud att utställa tryckta kriditsedlar, och dä en författning af är 1708 ville i detta afseende gynna den stora Londonbanken säsom vedermäle för visade tjenster ät statsverket, bestämdes att bolag för bankrörelse och sedelutgifning icke finge omfatta mer än sex intressenter, en ätgärd som natur- ligtvis äsyftade att minska antalet af mägtigare eher farligare konkurrenter för den stora banken. Emedan dylika smä bolag icke voro förbundna att anmäla om sin tili varo, forran ett pâbud derom utfärdades âr 1808, är det icke ens fullständigt bekant huru mänga sädana dessförinnan existerat. Under áren 1809—1826 varie- rade deras antal emellan 700 och 900. Idkeligen upprepade konkurser, neraligen 283 för heia tiden, tillkännagäfvo deras svaghet, och när kon- kursernas antal ensamt för áren 1825 och 1826 befanns uppgä tili 80, underkastades bankväsendet sistnämnda är en sädan reform, att jeinväl större solidariska bank bolag, bestäende af ett obegränsadt antal intressenter, finge bildas under namn af joint-stock-banks, dock med det anraärkningsvärda förbehäll att deras opera- tioner icke finge sträcka sig tili London och dess om- gifningar pä ett afständ af 65 engelska mil. Oaktadt den solidariska ansvarigheten i begynnelsen försvärade deras tillkomst, hade likväl nära 100 dylika redan hun- nit organiseras in till âret 1837, dâ de smâ s. k. prívala bankerna deremot hade minskats, sâ att deras antal âr 1848 icke belôpte sig till mer än 199 stycken. Denna tid kunde visserligen anmärkas emot de engelska bankernas dâvarande tillstând, att den solida- riska ansvarigheten afhöll förmögnare kapitalisier ifrän delaktighet i Joint-stock-bankerna, och att de ansva- riga delegarne ofta voro mindre bemedlade äfventyrare, men nägou storing i aflfärernas gäng förraärktes dock icke, utan bankernas verksamhet tycktes tvertom vara i uppgäende, hvarpä nägra smä kriser icke heller utöf- vade nägot hämmande inflytande. Robert Peel trodde emellertid att bans forra re- foriiiverk var halfgjordt arbete, och hau begagnade der- före tillfället att är 1844, dä den engelska bankens oktroi borde förnyas, fullända sitt verk. Han stödde sina pâstâenden bland annat derpä att icke mindre än 240 privatbanker under áren 1814—1816 hade instält sina betalningar, men detta künde väl icke anses till- räckligt bevisande für den närvarande tidens förändrade ordning. Dä han af sädan anledning blifvit klandrad för att hafva vidtagit nya kraftätgärder einot faror, hvilka man ätminstone för tillfället icke behöfde friikta, sä har man törhända förbisett, att bans sträfvande att änyo reformera bankväsendet kunnat vara föranledt af bans öfriga ekonomiska reformer. Han sökte uti frihan- deln bot för ett ständigt tilltagande deficit i statskassan och för en industri, som fallit i vanmagt, och dä är det ganska tänkbart att han ville genom sin bankreform sätta en gräns för all svindel i penningerelationerna, hvarigenom frihandelns goda verkningar möjligen künde äfventyras. Han hade sjelf erfarit spekulationernas öfver- drift efter Wienerfreden och künde befara nägonting dylikt af de nya konjunkturer, som den dä ännu oför- sökta frihandeln kanske förmädde framkalla. Den Peelska bankakten af den 10 August! 1844 bestämmer, att Englands bank eger utan annan garanti än sin grundfond utgifva 14 miljoner pund st. i sedlar, 83 stälda pâ minst fern punds valor, att hvaije belopp derutöfver bör vara betäckt af metallisk valuta; att rätt tili sedelemission ej tillkommer nägon nyanlagd bank, men att de förut tillkomna deremot fä hälla i rörelsen en sedelstock motsvarande dess är 1844 utelöpande massa, samt att Englands bank, ifall nägon af de öfriga bankerna installer sin rörelse, fär utan garanti i metall öfvertaga tvà tredjedelar af denna emission. For öfrigt pâbjudes att den engelska bankens sedlar äro laga betalningsmedel endast i det fall, att banken fortfar att fullgöra sin inlösningsskyldighet. Nägon förändring uti dessa bestämningar vidtogos icke är 1855, d& engelska bankens oktroi fomyades. Beträfl'ande bankväsendet i Skottland, hvarom re dan varit fräga i det föregäende (pag. 71), kunna öfriga detaljer här endast beroras. Med undantag af tre ban ker i Edimburg, hvilka genom korporationsprivilegier äro befriade frän solidarisk ansvarighet, äro alla öfriga, och deras antal är icke obetydligt, underkastade en sädan. Flertalet har karaktären af Joint-stock-banker, ty den är 1708 für de engelska bankerna gjorda inskränk- ningen har icke varit bindande för de skottska. En särskild rättighet, som blifvit de skottska bankerna med- gifven, bestär deri, att de fä utfärda banksedlar pâ lägre valörer ända tili ett pund st., men i öfrigt äro de genom en föiiattning af är 1845 i hufvudsakligt afseende under kastade enahanda inskränkningar med dem uti 1844 ärs bankakt för England foreskrifna. Jemte det redan om- förmälda, allmänna bruket att förmedla omsättningen genom checker förekommer hos dem en ganska intensiv in- och utlaningsrörelse. 84 L II. Frankrike. Historien om bankväsendet i detta land omfattar hvarken ett längt tidsskifte eller ett fler tai af dithörande anstalter. Krediten vill icke rätt fro- das under en sâdan styrelse, som under förflutna sekler ledt Frankrikes öden, och ännu mindre har den genom Laws förutnämnda tilltag vunna erfarenheten kunnat väcka förtroende för bankväsendet. En skuldsatt regering hade âr 1776 föranledt bildandet af èn allmän kreditinrättning under namn af diskontkassa, men den tillintetgjordes af revolutionen efter ett svagt och tynande lif i sjutton ärs tid. Den nuvarande „la banque de France“ grundades med större framgäng af Napoleon I och stödjer sig pä ett grundkapital af 45 miljoner francs, fördeladt pä 45,000 aktier. Dä man tager i betraktande att grund- läggaren ville centralisera hela verlden, flnner man lätt att hans bank icke heller künde blifva fotad pä andra principen Sedan en del af grundfonden hamnat säsom län i statskassan, ökades den förra förmedelst ny aktie- teckning tili 100 miljoner, inberäknadt en reservfond af tio miljoner. Denna inrättning blef länge Frankrikes enda bank. Det var först under Ludvig IMiilip som nio oberoende departements banker tillkommo och ät- skilliga städer förseddes med fllialer für Pariser banken. De förra hade emellßrtid icke läng tillvaro, ty be- gäret att centralisera och gynna Pariser banken fick ny styrka. Medan denna fätt utgifva sedlar af 100 francs valor, voro departementsbankerna förbjudua att utställa sädana pä mindre värde än 250 francs. Man isolerade dem pä allt vis samt betog dem möjlighetcn af mera omfattande affärsförbindelser, och efter det revolutions- 85 styrelsen âr 1848, som ocksâ särskildt var affinansiela skâl fôranlâten att upprâtthâlla och gynna Pariser ban ken, förklarat att departementsbankernas noter ej aro gângbara utom det departement, der de voro bildade, âterstod for dem icke annan utväg än att pâ grand af särskildt aftal med Pariserbanken lâta fôrvandla sig till filialkontor ât den samma. Dâ Savoyen efter det señaste Italienska kriget förenades med Frank- rike, förekom derstädes en sjelfständig bank, men äfven den na har numera blifvit förvandlad tili en filialinrättning under Pariserbanken, och sälunda inne- har den numera sâsom monopol all bankrörelse i Frankrike. Författningarne bestämma att bankens sedelemis- sion icke fAr öfverstiga 350 miljoner francs, hvartill ytterligare fä läggas 102 miljoner, motsvarande den se- delemission, som varit medgifven de förra departements- bankerna, men af relationerna angäende bankens verk- samhet framgär att betydligt mera sediar än det sälunda medgifna högsta beloppet af 452 miljoner varit tidtals i omlopp och i synnerhet under Aren efter 1848 Ars revolution, dA en tvAngskurs pA dessa sediar ocksA var P Abjuden. Bland de reglementerande bestämningar, hvilka utmärka den franska banklagstiftningen, mä här endast anföras, att nägra vexlar icke fä af banken diskonteras, ifall de icke upptaga tre ansvariga gäldenärer. En ac cepterai! vexei blir sAledes icke användbar för diskonte- ring i landets tuda bank, förrän den passerat genom en indossents hand eher blifvit förstärkt genom särskild aval eller borgen. Detta kan naturligtvis icke annat än betydligt försvAra rörelsen, och bestämningen synes just icke öka säkerheten, ty tre namn kunna ofta vara ganska litet vederhäftiga. För tryggheten har regiemen- 86 teringen en ringa, och en förständig förvaltning en af- görande betydelse. III. Förenta staterna i Amerika. Säsom ett väl kon- ditioneradt experimentalfält för alla möjliga nya idéer och sanningar hafva dessa stater icke heller undandragit sig att göra tjenst i sädan egenskap für att utreda frä- gan om bankväsendet. Den erfarerihet man derstädes vunnit fär sin stora betydelse derigenoin, att utveckliii- gen haft en obunden gäng och icke varit i)äverkad af sädana eleraenter, som uti Europa ofta hindrat de na- turliga faktorerna att göra sig gällande. Huru mycket än det Amerikanska samhällslifvet kan anses fürrâda ett kaotiskt och osäkert gäende fram och tillbaka, beroende af opinionens vindkast och inassornas tillfälliga tycken, sä finner man emellertid, säsom det synes oss, att de Förenta staternas kreditförhällanden utvecklat sig i en viss bestämd ordning, som är bäde intressant och läro- rik. Frägan erhäller sin största betydelse geiiom till- dragelserna fran señaste tid, hvaroin detaljerna ännu äro här ganska ofullständigt kända. Detta oaktadt kunna vi icke underläta ett försök att uti en bild sam- manfatta heia denna utvecklingsprocess. Det hörde Ursprungligen tili de amerikanska be- greppen om frihet att bankrörelsen borde vara lika fri som all annan handel. För den tid, dä England her- skade öfver de nuvarande Förenta statorna, finner man föga upplysningar augäende deras bankväsende, men sannolikt är att der fuimos en mängd enskilda bank- bolag, som efter engelsk lag hade bildat sig utaii alla omgângar och endast med vilkor om solidarisk ansva- righet. Dessa bolag künde motsvara säväl privatban- 87 kerjia som joint-stock-bankerna i England, emedan den tili förmän för London-banken är 1708 päbjudna in- skränkningen lika litet künde hafva gjorts bindande för de aflägsna kolonierna som för Skottland. Under frihetskriget tillkom ett nytt element, hvars inflytande pä kreditväsendet icke künde vara obetydligt. Kongressen bestred en betydlig del af krigskostnaderna nied ett slags pappersmynt, som benämndes ^.kontinen- talbiljetter‘-‘ och hvilkas totala belopp uppgick tili 362 miljoner dollars. En större uppmärksamhet pà kredit väsendet mäste deraf blifva en följd. Man inrättade först är 1781 uti Filadelphia en anstalt, hvilken ehuru grundad pä aktier, bade karaktären af en statsbank och borde i sädan egenskap utbyta kontinentalbiljettema emot dess egna genom en viss grundfond garanterade banksedlar ; men statsbanksystemet passade icke för Ame rika, och denna bank upplöstes är 1811, dä dess oktroi icke förnyades. Försöket upprepades är 1816 i anled- ning deraf, att de enskilda bankerna sades hafva miss- brukat sin ställning genom öfverdrifna spekulationer och derföre ensamma för sig icke künde gifva kreditväsen det tillbörlig stadga, men den sälunda föranledda nya anstalten i Filadelphia under namn af Förenta Stater- nas bank hade icke länge varaktighet, ty den upphörde är 1837. Samtidigt dermed bildades uti de särskilda statema en stör mängd enskilda banker, hvilka benämndes stats- banker, icke derföre att de voro statsinrättningar, utan för den skull att de blifvit legitimerade af de särskilda staternas styrelser. En sädan legitimation, föga öfver- ensstämmande med amerikanarnes äskädningssätt, tycktes hafva fätt sin upprinnelse deraf, att bankerna sjelfva varit föranlätna att begära en sädan, emedan de derige- 88 nom blefvo frikallade frân den nórmala solidariska. an- svarigheten och stâlda under aktiebolags vilkor. Pâ nâgra stallen tyckes denna omgâng hafva varit en torn formalitet. Carey Säger derom, att uti de stater, hvarest den fullkomligaste bankfrihet erkändes, aktionärerne en dast behöfde begära hos den lokala styrelsen att fä or ganisera sig • säsom anonyma bolag, och att en sâdan rätt aldrig förvägrades dem. Uti andra stater gälde strängare vilkor, och egendomligt är att strängheten hade en progressiv tillväxt ju mera man aflägsnade sig frân de stater, som hade den äldsta kulturen och den solidaste samhällsbygnaden. I sistnämnde afseende framhäller Carey att bank- friheten var störst i de nordöstra staterna, som räknas tili det nya England, att den var nägot mindre uti cen- tral-regionen för den amerikanska handeln, staterna New- York, New-Jersey och Pensylvanien, samt att stränghe ten var i stigande i sainma förhällande som de öfriga staterna voro mera belägna i söder och vester. Der- jernte utläggas med stöd af statistiska fakta att bankrup- ternas antal varit ininst, der friheten varit störst, och tilltagit i samma proportion som lagarnes stränghet. Denna Careys framställning, pâ hvilken han stöd- jer sin bevisning om den oinskräiikta bankfrihetens före- träde, har utöfvat ett stört inhytande pâ frâgans uppfatt- ning. Väl vore om denna bevisning vore füllt bindande, men en sâdan egenskap synes icke kunna tillerkän- nas den samma. Carey är uti frägan lika radikal anhängare af bankfriheten, som han en tid äfven varit af handelsfriheten, och sederinera i motsatt rigtning af Protektionismen. Säsom bevis om bans passionerade ständpunkt mä här endast antecknas, att vilkoret om särskild legitimation för bildandet af ett aktiebolag en- 89 ligt bans âsigt är en otillbörlig inskränkning uti den menskliga friheten, och när detta vilkor, säsom i Massa chussets, var förenad med en särskdd pâlaga, motsva- rande en procent af aktiekapitalet, sä finner han den en gütig grund för att förklara, hvarföre bankrupterna varit flere i denna stat än uti Rhode-Island, der en dylik afgift icke erlades. För oss synes det ganska möjligt, att Carey uti sin bevisning förvexlat orsak och verkan. Det är mera tänkbart att bankrupterna och vissa dermed samraan- hängande lyten i aífárslifvet framkallat de nämnda in- skränkningarne, än att dessa sistnämnda gifvit upphof ät bankrupterna. Uti slafstaterna, der sainhällslifvet hade fätt en falsk rigtning, och uti de vestra staterna, der tillgängarne icke förmädde uppväga en mängd äfventy- rares ifver att spekulera och kolonisera, torde det hafva befunnits nödigt att genom lag hälla denna ifver inom tillbörliga gränser. Den tid, dä Carey uttalade nämnda äsigter, var ställningen emellertid icke lysande. Einellan áren 1811 och 1830 hade 195 banker blifvit insolventa, och dâ en svâr penningekris är 1837 hemsökte Förenta staterna, blefvo icke mindre än 450 banker af heia antalet 900 nödsakade att antingen cedera eller ätminstone att för tillfället installa sina betalningar. Krisen, som blifvit framkallad af öfverspekulation i alla möjliga rigtningar, fär väl icke ensamt tillskrifvas bankerna, hvilkas sedel- emission icke heller tyckes hafva varit märkbart öfver- drifven, men de bade likväl äfven bidragit i hög grad tili att förvärra ställningen genom en äfventyrlig in- och ntläningsrörelse. Massor af i bankerna deponerade me de 1 hade utan tillräcklig säkerhet blifvit pä längre eller kortare tid utlänade för att nedläggas uti alla möj- 90 liga raer eller raindre djerfva och ofta raisslyckade foretag. När bankfrâgan till följd af krisen gjordes tili föreraäl för en särskild undersökning, stod Carey i deras led, som hellre ville utvidga än inskränka friheten, och inga ätgärder i saken, gällande för heia Unionen, blefvo vidtagna. För att gifva rörelsen raed banksedlar raerá stadga blef det likväl uti enskilda stater föreskrifvet, att för sedlarne skulle begagnas likforraiga blanketter, hvilka bankerna egde utbekoraraa af statsrayndigheterna, dä ett dereraot svarande värde i obligationer eller an- dra säkra papper inleinnades säsora garanti för invex- lingcn. Är 1857 inträffade äter en svâr financiei kris, sora raedförde icke raindre än 4,932 fallisseraenter inora och utora bankverlden raed en passiva af ungefär 300 rail- joner dollars, och sedan 4,225 nya fallisseraenter raed hun- dra railjoners passiva ytterligare tillkoininit är 1858, blef förstörelseverket fulländadt genora inbördeskriget eraellan nord- och sydstaterna. Allt detta har i sin raän bidragit tili den fiillstän- diga reform af bankväsendet, sora gjordes likformigt gäl lande för heia Unionen genora tvä, den 25 Februari 1863 och 3 Juni 1864 af kongresseii godkända författ- ningar. De förut tillkomna bankernas ställning finge blifva oförändrad, raen samteliga nya inrättningar af detta slag skulle erhälla en förändrad organisation, bära namn af nationalhanker och underkastas följande vilkor. Hvarje aktie skall utställas pä 100 dollars, och heia grundka- pitalet belöpa sig minst tili 50,000 dollars för städer raed 6,000 personers befolkning och högst tili 200,000 dollars för städer, hvilkas befolkning öfversteg 50,000 innevänare. Antalet delegare uti en bank fär icke un- 91 derstiga fern personer. Legitimation gäller för tjugu är i sender, och rörelsen fär begynna, sedan hälften af grundkapitalet blifvit inbetaldt, och fortsättas, ifall den âterstâende delen af kapitalet influtit inom fern mänader derefter. Ingen bank fär hälla utelöpande sedlar tili högre belopp än en half miljon dollars. Sedlarne skola lyda pä bestämda valörer frän 1,000 tili en dollars, men hela beloppet af dem, som understiga fern dollars, fär icke vara större än en sjette del af heia sedelstocken. De skola utfärdas pä blanketter, för hvilka en motsva- rande garantisumma i värdepapper förvaras af staten, Heia massan af sarateliga bankernas utelöpande sedlar begränsades genom 18G4 ärs författning tili 300 miljoner dollars, hvilket belopp sedermera likväl erhällit en till- ökning af 82 miljoner. Det är anmärkningsvärdt att flertalet af de äldre hankerna, hvilkas antal är 1863 uppgick tili 1,462 stycken, smäningom och sjelfmant ré organiserai sig tili nationalbanker, sä att af de forra är 1877 icke mer än 633 stycken qvarstodo oförändrade. Henna omgestaltning kan väl icke tillskrifvas nägon an nan omständighet än det större fürtroende, som de nya bankerna förmädde ingifva, samt nödvändigheten för de äldre att bereda sig en dylik ställning. Men det äterstod ännu att afhjelpa en svär olä- genhet. Under inbördes kriget hade Nordstaterna, lik- som Unionen under sin första frihetskamp, bestridt en betydlig del af sina krigskostnader med icke räntebä- rande statskassasedlar, hvilka igenkännas under namnet: „LVeoiftacArs“. Af dem cirkulerade ännu den 1 April 1866 icke mindre än 461 miljoner dollars, och som dessa hade ifräii rörelsen utträngt den metalliska valutan, var det icke möjligt att föreskrifva nationalbankerna nägon skyldighet att invexla sina sedlar med klingande mynt. 92 De fingo derföre valfrihet att förbinda sig tili inlösen emot antingen guld eller greenbacks. For att frigöra sig frän en sâdan abnormitet och för att i allmänhet ätervinna stadga i penniiigeväsendet, godkände Unionens lagstiftande korporationer i Februari 1878 ett förslag, som gick ut pä att i rörelsen äterinföra metallisk dol lars, stäld pä silfvermyntfot, men Presidenten Hayes förhindrade verkställigheten af denna plan genom sitt veto, sâvida han, med hänsigt till skilnaden i värdet emellan dollars i guld och silfver, ansäg att ätgärden komme att forcera bâde den publika och den enskilda aftarsställningen. lY. Sverige och Finland. Den svenska banken, lika- som numera äfven Finlands bank, är en företeelse af ovanlig och egendomlig beskaffenhet. Den har icke ka- raktären af en statsbank i egentlig mening, ty den är icke beroende af regeringen och understödjer icke dess verksamhet pä samma sätt som andra samhällsinrätt- ningar. Men den är icke heller nägon anstalt, tillhö- rande annan juridisk personlighet än staten. Det har redan blifvit angifvet (pag. 68) huru de tre första riks- ständen är 1668 först kommo att öfvertaga ledningeii af denna Ursprungligen privata anläggning. Dä Bonde ständet sluteligen är 1800 inträdde uti föreningen, be- stämdes att detta finge ske utan all slags afgift eller tillskott, med förbehäll att ständet skulle med all dess fasta egendoni ansvara för bankverkets upprätthällande tili sä stör del, som belöpte sig af bankens dä egande fond pä enhvar af de tre öfriga ständen. Ingenting, hvarken formerna för aftalet eller anordningen betraf- 9S fände ansvaret, häntyder pä tillvaron af ett bolag, utan det är staten i dess helhet. som här iramträder säsora bankens égaré och ansvariga disponent. Det är godt och väl att bankens tillgängar efter nämnda organisationsplan icke às)itar att betäcka nägra Statens utgifter, men ställningen är i ett annat afseende just icke ibland de naturhgaste. När hvarochen, som drifver nägon affär, i allmänhet mäste tänka pä att hafva nägon förtjenst deraf, sä är det i sanning en ovan- lig företeelse att uti kretsen af konkurrenter finna en, som icke behöfver och just icke heller bür vilja för- tjena nägot pä rörelsen, Det är anmärkningsvärdt att allt lif och all kraft i naturen upprätthälles genom nä got slags polaritetsförhällande. Om man uti ett elek- triskt batteri försvagar kraften uti den ena polen, sä gär äfven den andra tili hvila. Uti det ekonomiska sam- hällslifvet operera andra motsatta krafter, hvilka kunna förliknas med de fysiska polerna, och tili dem kunna räknas debet och kredit, inkomst och utgift m. m. Den som kan hafva inkomster, men icke har behof af dem für nägra utgifter, förledes lätt att sköta sin sak mera pä lek än allvar. Den svenska banken afsäg Ursprungligen länerö- relse, men dess verksamhet erbjuder under en mycket läng tid bäde i detta och i kommercielt afseende föga intresse. Deremot har den, säsom intresserad uti all den financíela förlägenhet, hvarföre statsverket varit ut- satt, kommit att utmärka sig säsom sedelutgifvande bank uti ett land, der säväl mynt- som bankväsendet i lika grad saknat stadga och hällning. Det kan löna mödan att teckna en sammanträngd bild af dithörande utveck- lingsprocess eller, rättare sagdt. Sisyphus’ kamp. Det är hvarkeii nödigt eller, med hänsigt tili skriftens be- 94 räknade inskränkta omfâng, möjligt att för detta ända- mäl begagna exakta siffror och mera detaljerade beräk- ningar. Den generela uppfattningen bör icke kunna för- lora nägot derpä. Till ämnet hör det icke att visa burn myntför- säraringen fortgätt under tiden före bankens inrättande, hvarföre derom endast mä anmärkas, att en mark sã- som myntenhet Ursprungligen enligt Landskapslagarne representerade en väyen mark eller ett skälpund silf- ver, beräknad efter myntvigt tili 16 lod, samt att mar ken, sedan den smäningom genom idkeligen vidtagen minskning af det präglade myntets skrot och körn fätt intaga plats sâsom skiljemy?it, och blifvit beräknad tili fjerde delen af en svensk doler, som enligt myntordnin- gen af den 1 September 1664, icke innehöll mer än 2/, lod fini silfver, ehuru man dä i sjelfva verket var pä metallisk valuta frikostigare än förut, emedan man ville förbättra myntväsendet. Uti Landskapslagarne gjor- des redan sâdan skilnad emellan mark „vägen*^ och mark „tald‘\ att tvä tnark af det señare slaget mot- svarade en vagen mark. Att myntförsämringen före 1664 hunnit längre än förenämnda proportion utvisar, finner man bekräftadt bland annat genom en nâgra mânader före myntordnin- gen utfärdad författning, som medgifver att ett öre kop- parmynt, ehuru det enligt prägein hade bordt motsvara en âttondedels mark, i liqvider likväl icke vidare be- höfde beräknas till mer än en tjugondedels mark, hvil- ket innebär ett erkännande af att en mark i präglade kopparstycken icke motsvarade i värde mer än */35 lod ßnt silfver. Det genom girobanken stadgade myntväsendet i Hamburg mäste naturligtvis framkalla ett sträfvande att 95 äfven i Sverige, banken till stöd, vinna enahanda ända- mâl. Hamburgs bank beräknade tvâ myntenheter, af hvilka den större var riksdaler banko och den mindre, som sederniera allmännast begagnades, mark banko, motsvarande en tredje del af riksdalern. Efter denna förebild ville 1664 ârs myntordning reorganisera det svenska myntväsendet. En mark fint silfver borde ut- niyntas tili 8 riksd. 10 öre 4 penn., tili följd hvaraf en svensk riksdaler horde innehälla i det närniaste tvâ lod fint silfver och, pä en försvinnande ohetydlighet nära, motsvara en Uamhurger riksdaler. Sannolikt för den inhemska rörelsen och för att vinna nägon likfor-* niighet med de förut utgifna myntsorteme, skulle der- jernte präglas underhaltigare myntsorter, heia, halfva och fjerdedels stycken af de s. k. svenska dalrarne. Beräkningen för dem var, att en mark fint silfver skulle fördelas pä 14 daler och nägra öre, tili följd hvaraf me- tallvärdet i en svensk daler bordt i det närmaste mot svara H/7 lod fint silfver och säledes en tnark eller fjerdedelen deraf säsom sagdt är, innehälla V, lod. Den eftersträfvade battre ordningen var emellertid förbehällen en längt aflägsen fraintid, och künde ännu icke vinnas. Man saknade silfver, och rörelsen matades med kopparmynt, hvars underhaltighet städse ökades, och sluteligen äfven med banksedlar, för hvilka nägon Valuta ofta icke ens künde erhällas i koppar. Man gjorde tillochmed anspräk pä att det underhaltiga myn- tet skulle beräknas tili högre värde än prägein angaf, säsom detta skedde 1715, dä en kopparplät med tvä da ler silfvermynts prägel bestämdes gütig säsom tre daler silfvermynt. Efter nyssnämnde tid och isynnerhet efter är 1745, öä nästan all invexling af bankens sedlar instäldes, öf- 96 vertogo dessa sistnämnda rollen att nedtrycka värdet af den cirkulerande bytesförmedlaren. Kursen pä svenska penningar nedgick steg för Steg, sä att man kort fore Gustaf IILs myntrealisation hehöfde 72 svenska mark för att ätkomma en Hamburger riksdaler, och dessför- innan vissa tider betydligt mera. En svensk mark künde följakteligen denn a tid uppvägas med y3, lod fint silfver. Oaktadt dyningarne af de kaotiska spekulationer, som ännu bibehällit sig frän den s. k. frihetstiden, och oaktadt det motstánd som okunnigheten och slentrianen dä ännu höllo vid lif, lyckades Gustaf III genomföra Agde realisation, hvilken lika mycket hedrar honom, som hans upplysta statssekreterare Johan Vesterman (Liljencrantz). Koiiungen, ät hvars omsorg Ständerna hade öfverlemuat frägan, föreskref är 1776, att de pä kopparmynt stälda transportsedlarne skulle afskattas och utbytas emot sedlar, lydande pä guld- och silfvermynt, för hvars anskaffande ätgärd blifvit vidtagen, äfvensom att sedlarne alltid bora vid uppvisandet invexlas. Han förklarade vidare, att dot künde vara önskeligt att äter- ställa den äldre myntordningen, men dä sädant icke vore görligt, ville han ätininstone förebygga nya oredor i penningeväsendet och gifva ett varaktigt beständ ät det gängbara värde, Jivartill en svensk specie riksdaler pä nCigon tid liksom satt sig sjelf'‘‘ Till följd deraf borde all handel och vandel byggas pä silfvermyntfot, sä att de cirkulerande myntsorterna skulle hänföras tili silfver efter förenämuda beräkning af 72 mark koppar- tnynt pä en specie riksdaler, som följakteligen komme att motsvara 18 daler kopparmynt och 6 daler silfver mynt. Mälet var likväl ännu icke vunnet; det äterstod att genomgä en ny kris, liknande den som greenbacks 97 i närvarande tid âstadkommit i Förenta staterna. Mynt- realisationen hade visserligen delvis blifvit bygd pá försälj- ning af bankens kopparförräd, men denna utväghjelpte ej längt Den under frihetstiden redan öfverhöfvan skuldsatta statskassan behofde for ändamälet ytterligare upplâna 1,200,000 holländska gulden och all denna skuld blef tryckande. Oaktadt sin rediga uppfattning af frâ- gan var Gustaf III just icke heller den man, som prak- tiskt förmädde inrätta hushâllningen efter tillgângarne uti ett utarmadt rike. Han sâg emellertid klart att bankens och statens affärer icke vidare borde med hvar- andra sammanblandas, och derföre inrättade han âr 1789 ett särskildt Riksgäldskontor, som hade att pàrükna vissa anslag och borde förmedla skuldens betalning med tillhjelp af âtskilliga till bankväsendet hörande kredit- operationer. Kassan förstärktes genom utlânade stats- kassabiljetter under namn af riksgäldssedlar, hvilka voro stälda pâ lâg valor och gâlde i innehafvarnes hand, men hvarken inlöstes eller afkastade nâgon ränta, ehuru en ringa sâdan först utlofvades. Sedan detta omsättnings- medel teinmeligen öfvermättat rörelsen, och riksgälds- sedlarnes kurrenta varde fallit i betydlig grad, mâste banken âr 1803 ânyo indragas i affären. Den erhöll vissa statsanslag och förband sig att inlösa en del af riksgâldssedlarne, men gjorde sig derigenom oförmögen att infria tillochmed sina egna sedlar. Fôljden deraf var att dessa sistnämnda, som representerade specie riksdalrar, tidtals icke gälde mer än en tredjedel af det iiominela värdet. Efter den under áren 1830 och 1835 vidtagna nya myntrealisationen, dâ sedlarne âter hegynte inlosas, bief deras kursvärde deßnitivt faststiãdt till procent. Riksgäldssedlames värde var ännu min- dre, ty deraf behöfdes tre riksdaler for att motsvara 98 tvà ñksdaler i hanksedlar, och sâledes hade en riks- ffãlds riksdaler värdet af en fjerdedeh specie riksdaler. kändt är att hvardera slaget af dessa sediar äfven i Finland varit det förnämsta omsättningsmedlet ända tili 1840 i\rs myntrealisation. Sammanställes nämnda résultat med 1776 ärs mynt- beräkning, s& finner man ait de 72 mark kopparmynt, som hordt motsvara en specie riksdaler^ yenom hankens och riksyäldskontorets sedlar ytterliyare hade förlnrai 34 af sitt värde, och som vi redan funnit att koppar- marken dä knnde uppvägas med Vao ^od fini silfver^ fär dess áterstñende tarde i riksgäldssedlar icke upp- skaitas till mer an 1/1*4 fint silfrer, och följakte- liyen äterstod effer alla oredor i mynt- och hankväsen- def, fördelade pä nära sju örlumdraden. endast 1/230* del af den ursprunyliya penninyemarken, 16 lod. Under perioden für de nu framstälda förvecklin- garnc hade Utskilliga försök blifvit gjorda att inriltta privata diskoiitvork für att betjena handeln och indu- strin genom kredit pH kortare tid, men deras framgftng var ännii mindrc möjlig derföre, att vexelrätten dH ännu icke fick tillämpas pH inrikes skuldförbindelser. Inrätt- ningarnc bade nägon likhet med verkliga diskontverk ofta endast deri, att räntan pH IHnesummorne genast af- drogos ifrHn de försträckta medien, en Htgärd som är nästan oundviklig vid diskontering af trasserade vexlar, men alldeles icke behöfver iakttagas, dH en IHntagare sjelf kommer att Hterbetala kapitalet. Sedan penninge- väsendet genom myntrealisationen af är 1880 i Sverige vminit mera stadga, tillkommo derstädes atskilliga för den allmänna rörelsen battre organiserade privatbanker, hvilkas legitimation beror af vissa förbehHll, och hvilka äro berättigade icke alienast att drifva diskont-, IHne-, 99 deposit- och kassakreditiv-rörelse, utan äfven att i öfver- ensstämmelse med särskilda bestämniiigar utstiilla kreditr biljetter. För att en närmare framställniiig af dithö- raiide detaljer skulle kunna erhälla nägot värde, borde den blifva längre än denna skrifts afsedda omfäng kan tili ata, hvarföre vi härmed öfvergä tili att betrakta nä- gra hufvudmonienter uti det finska bankväsendets utveck- ling efter 1808. Einedan ett i Äbo ar 1805 inrättadt diskontverk icke ens torde hafva öfverlefvat 1808 ärs krig, künde Finland under första ti den af sin tillvaro sásoin ett sär- skildt sainhälle icke päräkna nägon slags bankinässig hjelp i atfärer, hvarföre 1809 ärs Ständer icke heller un- derläto att frainhälla behofvet deraf. Den första till- styinnielsen tili en bank var det är 1811 inrättade Ve xei-, l(hie- ock depositionskontoret, hvars hufvudändamäl var att underlätta finska medborgares liqvider beträf- fande deras skulder tili särskilda svenska kassor, samt att derjernte befräinja äkerbruk, handel och näringar. (irundkapitalet bildades af öfverskotts-statsinedel, och belöpte sig tili en miljon rubel silfver, beräknad efter kur s tili tva mil.joner ryska banko assignationer. För att smäningom ersätta de svenska sedlarne och införa den ryska myntfoten samt tillfredsställa rörelsens behof af omsättningsmedel, still da pä ringare valor, egde konto- ret sätta i omlopp 20, 50 och 75 kopeks sediar, med förbindelse att för deras inlösen hälla i beredskap ett nödigt belopp af ryska banko assignationer, hvilka sä- soin oinlösbara dock icke künde vidare utbytas einot metalliskt inynt. Sluteligen borde kontoret äfven för- valta ki’onans inkomster, sävidt de icke voro behöfliga i ränterierna för löpande liqvider. Är 1817 erhöh kon toret värdigheten af Vexel-, Depositions- och Länebank^ 100 men dess organisation förändrades icke i nâgot anmärk- ningsvärdt afseende. Sedan Rysslands finansminister grefve Cancrin är 1839 derstädes genomfört en myntrealisation, som hade till päföljd indragning af banko assignationerna, hvaraf 31/2 rubel bestämdes motsvara en rubel af de nya in- lösbara sedlarne, kom äfven den finska banken genoin baron v. Hartmans lofvärda medverkan att underkastas en stör förändring. Den finska myntfoten bade redan vid Borgâ Landtdag blifvit bestämd att vara silfver ru bel pä sädan evalvationsgrund, att 1 rubel 44 kopek skulle motsvara en specie riksdaler efter 16(14 ärs mynt- fot. Medel för bildandet af en fond for inlösen af ban- kens nya sedlar, stälda pä rubels valor, anskaflfades der- igenom att banken inlöste och sedermera realiserade det stora belopp af i landet cirkulerande svenska kreditbil- jetter. Haukens' nya Instruktion af den 18 November 1840 har i alla afseenden en mera bankmilssig karak- tär men einedan detaljerna deri numera i bufvudsakligt afseende endast bafva en bistorisk betydelse och för öf- rigt icke heller utmärka sig genom n;\gra framstäende egenheter, sä kan en omständligare utläggning af dit- börande frägor här förbigäs. Är 1859 bildades en särskild bypoteksförening, som beredde jordegarena i landet tillfälle att eniot vilkor om inteckning och under gemensam ansvarigbet förmedelst ouppsägbara och amortcring underkastade obligationer förskafta ät sig nödiga kapitaler, och genom K. Kung. den 21 Maj 1862 oktrojerades landets första privat bank, som under namn af Föreningsbanken i Finland blifvit bildad pä aktier och ett grundkapital af tre miljoner mark, hvarefter en annan dylik bank ytterligare blifvit under benämning af Nordiska aktiebanken för b andel och 101 industri legitimerad âr 1872 och sluteligeii äfven eu pri vat bank i Wasa âr 1879. Ingen af dem har ursprung- ligen varit berättigad tili sedelemission, inen den först- nämnda har likväl señare erhâllit tillstând att là hàlla i rörelsen ett begränsadt belopp kreditbiljetter. En för- fattning, som i detta afseende har en mera framstâende betydelse, är K. Fürordningen af den 15 Jan. 1866, emedan den haudlar om ett generelt herättigande att inrätta privat banker och bestämmer de allmänna grun- derna für deras säväl legitimation soin rörelse. Genom K. Man. den 4 April 1860 äterinfördes, säsom man kan hoppas nied bättre framgäiig, den fordna myntenhetens garni a namn mark, hvars iiinehäll bestäm- des tili Qerde delen af den vid Borgâ landtdag für samma ändamäl godkända rubeln, hvarjemte banken be- rättigades att provisionelt utgifva sedlar af en och tre marks valür. Samtidigt vidtogos fürberedande anord- ningar für prägling af mynt i mark och penni, men eme dan Finlands bank dà ännu var fürbunden att gä all- mänheten tillhanda med invexling af sedlar, utan ätskil- nad emellan finska och ryska, och invexlingen af dessa sistnämiida var instäld uti Kejsaredömet, künde iiàgon annan invexling i den finska banken icke heller komina i fräga än den af sedlar einot underhaltigt ryskt skilje- myiit. Men derefter gjordes genom K. Fürordningen af den 8 November 1865 den grundsats gällande, att nie- talliskt mynt i fiuskt silfver samt fullhaltiga ryska inynt- stycken af en, half och qvart ruhels valür är enda laga betalniugsmedel i landet, och när banken derjemte blef frikallad frän invexling af andra än egna sedlar, künde dessa sistnämnda underkastas en füllt bankinässig be- handling. Uti fürfattningen var det visserligen förbehäl- let, att ryskt underhaltigt silfvermynt äfven borde gälla 102 sâsom laga betalniiigsmedel till ett belopp af bögst tio mark och uti liqvider med kronaii utan bestâmdt maxi mum, men emedan denna râttigliet snart missbrukades och gjordes till füreraâl for enskilda spekulationer, stad- gades geiiom en tvâ mânader derefter utkommen författ- ning, att underhaltigt ryskt mynt ail deles icke har nâ- gon gângbarhet i landet, samt att underhaltiga finska sâvâl half och qvart marks silfverstycken som ock skilje- mynt af koppar icke aro sâsom betalningsrnedel giltiga till liügre belopp an 100 pcnni for de forra och 25 penni for de señare. Hiiru den finska marken, numera fullkomligt motsvarande den franska guldfranken, blifvit stäld pä guldmyiitfot har redan blifvit anfördt i det före- gäende (pag. 20). Y. Kreditanstalter för särskilda ändamäi. Det kan icke komma i fräga att här redogöra för beskaffenheten och Organisationen af alla de inrättningar och associa tion er i olika former, hvilka i närvarande tid iörekomma och kunna vara verksamma för ändamäi, mer eller min- dre fremmande för kreditväsendet i vanlig meniiig, men hvilka alla âtminstone deri ega gemenskap med dithö- rande frägor, att de bilda kanaler, genom hvilka kapi taler ledas fràn enskild besittning tili inrättningarne, för att derifriin kunna komma i andra mera företagsamma eller mera behöfvande händer. Men vi kunna dock icke undgä att âtminstone antyda deras mângfald och olika rigtningar. üfvanföre har redan varit fräga om beskaffenhe ten af hypoteksföreningar, hypoteksbanker och diskout- anstalter. Ett märkeligt rum ibland kreditinrättningarne 103 lutages af sparbaukerna, hvilka upptaga de fattigas riuga kapitalskârfvor och genom dem ofta framkallat stora füretag af oinâtlig betydelse. Efter deu tid dâ Priscilla Wakefields qviiiliga hängifvenhet âr 1798 âstadkom den första spaibaiik i England, bar deras bâde antal och kai>italstyrka sâ tillvâxt i hela verlden, att de numera representera miljarder. En annan bestâmmelse, visser- ligen mindre betydande men ofta likvâl fürdelaktigt verk- sam, liafva de pautlâneinrâttuingar, hvartill mennisko- kârlekeu och stundoin kanske iifven snikenheten gifvit upphüf. Sàdana fuimos redan under medeltiden, dâ inuii- kar och euskilda beinedlade persouer sökte att genom dem hindra fattigt folk att blifva utsatta for judars och lombarders lyertlösa ocker. üti England och Frankrike hafva under inneva- rande ârhundrade en ofantlig mângd af ansprâkslôsa men derföre icke svaga föreniugar uppstâtt, hvilka bära namn af sociétés de secours mutuels, sociétés d’amis och friendly sociétés, och hafva till ündamâl att genom smâ pcriodiska sammauskott bilda en gemensam fond, für att kunna i nüdens sluud bis¡iriuga föreningarnes delegare, som für sjukdoni eller annan orsak stannat i förlägenhet für sin utkomst. En mera partid bestäm- luelse att vara pensionsanstalter für arbetare hafva de uti Eraukrike förekommande caisses de retraite. I Eng land filmas publika kassor für detta ändaraal, inrättade och orgaiiiserade efter bestämningarne i tvà författ- ningar af den 10 Juni 1833 och den 9 August! 1844. En af Gladstone genomdrifven lag af den 14 Juli 18G4 fürpligtar hvarje postkontor att emottaga och tili behörig ort exiiediera insatser für dessa kassor. üti Tyskland har under señaste tider folkvännen Schulze- Delitz framkallat en stör mängd s. k. kooperativa für- 104 eningar, hvilka vanligen äsyfta en eller flere af följande fyra ändamäl: att gemensamt uppköpa i större partier varor och artiklar, som för delegarne äro behöfliga, att ifrän föreningarnes kassor försträcka ät delegarne nödiga medel för bedrifvandet af deras yrke, att uppföra och inreda verkstäder och boningar för att tili delegarnos begagnande öfverlätas och att uti gemensamma lokaler läta hälla delegarnos produkter tili salu, Sluteligen nägra ord om de i vär tid just icke sällsynta, ehuru mindre fördelaktigt kända sociétés de credit mobilier. Deras upphofsman, som bär namnet Isaac Pereire, tillvägabragte är 1852 i Paris det första bolag af detta slag. Hufvudändamälet för dess verk- samhet iippgafs vara att drifva handel med obligationer och aktier uti industríela företag, att gifva ät dem ett mera bestâende värde och att göra kapitalisterna min dre bundna vid de företag, som först absorberat deras tillgângar. Bolagets verksamhet inskränktes i sjelfva verket dock icke tili nunüinnda spekulationer. Det ope- rerade i alla möjliga bankmässiga rigtningar, det för- band sig att anskaifa statslân till hundradetals miljoner, eller framkallade säsom föriäggare eller aktionär genom egna eller deponerade kapitaler en mängd kostsamma och iner eller mindre osäkra anläggningar. I begynnel- sen beprisades företaget och aktionärerna fingo uppbära tretton procents dividendes men konjunkturerna förän- drades snart, grundkapitalet, 60 miljoner francs, var för- svunnet jernte stora sunimor deponerade medel, bolaget gjorde bankrupt och Pereire, ehuru han törhända icke var mera skyldig än flertalet andra lättrogna aktionärer, drogs säsom bedragare inför domstol. 105 Vexeirätten. Den speciela vexeirätten är väl icke lika gammal som den civila och kriminela rättsordningen, men den har likväl fätt sin upprinnelse uti längt förflutna tider, dä handeln först började öfver hafven söka aflägsnare kun- der, och ganska möjligt är att Fenicierna, frän hvilka man ännu har i behäll ett sjörättsligt stadgande, ocksä för sina merkantila liqvider haft nägon slags speciel rättsordning. Vexeirätten är icke nägon uppfinning, som kunnat göras pä ett enda är, och derföre icke fär till- skrifvas ärtalet 1181, dä ätskilliga Jiidar, fördrifna frän Frankrike, eller de Guibilliner, hvilka blifvit proskri- berade i Florens, skulle, säsom nägra päyrkat, infört bruket af vexlar. Att idén om vexelhandel icke var obekant bland Grekerna, finner man bestyrkt genom talaren Isokrates, som berättar att en kapitalist Pasión, dä han ville frän Pontus tili Grekland öfverföra nägon sin tillgäng, derföre emottagit valuta af en viss Stratokies, som deremot berättigades att i Pontus lyfta ett motsvarande belopp hos Pasions fader, en operation som erkändes vara förständig, emedan den frikallade frän nödvändighcten att transportera penningar fram och tillbaka öfver det af sjöröfvare uppfylda hafvet. Enahanda var förhällandet hos Romarne. Uti ett af sina bref begär Cicero bcsked, hiiruvida det vore möjligt att genom handelns förmed- ling fä en summa penningar tillhanda ät bans son i Athen, eller om det vore nödvändigt att skicka med ien dit. Dessa uppgifter antyda en tillstymmelse till vexel- rörelse i mera fullkomnad form, säsom en utväg att genom trassering kunna utan remisser af penningar âstadkomma liqvider einellan skilda orter. Eu vexling i alldaglig mening, hvarvid tvâ olika myntslag utbytas emot livaraiidra, utbildade sig i Rom gauska tidigt, sâ att den tillocliiiied tyckes hafva blifvit bedrifven sâsom en särskild näringsgren. Pâ utbildniugeu af detta yrke som handhades af de fôrutnümnda tabellarii eller baii- quieri, inverkade den oinständigheten att hvarje stad eller provins ofta hade sitt särskilda raynt och tillâiu- pade vid oinsättningen olika beräkningar, hvarföre de, som ville besöka en annan ort, hade allt skâl att hos vexlarena, hvilka äfven kallades campsores, förse sig ined ortens bytesfôrmedlare. Smâningom föreuklades Operationen derhän, att vexlaren i stallet für att genast utgifva (let fremmande myntet, aumodade nägon sin vän uti destinationsorten att utbetala motvärdet. Deraf för- auleddes de olika benämningarne, cumbium manuale^ livarmed ett utbyte pä samma stalle af olika myntslag beteeknades, och cambium locale, som innebar att sum- inau betaltes pa cii ort och lyftades pi\ eu annan. Vexeldragningen bief emellertid fürst under eu señare tid mera fullkomnad och formelt utbildad. och möjligt är att det förutnäinnda hrtalet 1181 utmärkte sig pä nägot sätt i detta afseende, ty da voro icke alie nast korstagen började och Venedigs fürsta bank inrät- tad, litan Judarnes och Lombardernas penningehandel begynte äfven visa sig nier och mer intensiv. Medel- tidens näfrätt och faran att ])ä osäkra vägar lardas med stürre penningesummor künde ocksä i sin mäii föranleda ett allmännare bruk af cambium locale, och derföre mäste dithörande rättsförhällanden fürst genom seden och derefter genom jiositiv lag regieras. Säläiige mark- naderna ännu voro de hufvudsakligaste härdarue für all stürre atFärsrürelse, var det natürligt att vexelrörel- 107 '4£i seu pâ dem hade eu framstâeude betydels^ [Skh. strâcktare aiivanduing, och derfore fiuuer att^^ skilda domare tillochmed vaiit tillsatta under pâgàeiide markuad afgôra tvistiga vexelaftarerï^^jÂum* denua dag iugâ bade i tysk och fransk lag sär; detaljerade och egendomliga bestâmuiiigar om mark- nadsvexlar. Pâ de fordiia markiiaderna kunde tvisterua emellertid icke vara syuiierligeu iuvecklade, ty vexlarue begagnades âimii icke sâsom bytesfôrmedlare i moder- nare mening, sâvida dertill erfordras vexeliudosseringar, hvaraf hela medeltiden âuuu icke tyckes hafva gjort nâgot bruk. De första kända positiva lagstadgandeu om vexlar förekomma uti en ai styrelsen i Barcellona âr 1394 ut- färdad fíirfattuiiig, hvars innehâll icke âr iiârraare kaiidt, och uti en fraiisysk Ludvig Xl:s ordonnance af âr 1462, soin utan vidare detaljer légaliserai' bruket af vexlar efter forra vaiiligheteu, äfvensom uti Statuta Genuensia af âr 1589, hvilka icke heller hafva uàgou aumârknings- värd betydelse uti ifrâgavaraude afseende. 1 praktiken hade vexelviiseiulet redan lâng tid dessförinnan fàtt en stürre anvândning. Den üldsta nu kända och fullstiiii- diga vexel har i svensk öfversättning följande lydelse: betala mot detta första bref den 9 Oktober till Lucas frân Goro 45 lire; de aro for den valuta, som Masio Rena gaf; betala i rätt tid och stall det pâ min räk- uing; Christus bevare eder. Donromeo frân Ronromei helsar af Milano den 9 Maj 1395. Det var fürst under början af 1700 talet som vexelrätten, förcträdesvis uti âtskilliga större handels- studer bief uti formelt afseende genom positiva lag- stadganden mera utbildad. Uti Frankrike utfürdades derom âr 1073 eu geuerelt gâllande ordonnance, hvar- 108 efter vexelordningen, sâdan den ocksâ ännu gäller, in- gätt uti Code de commerce af ár 1808. Englands vexel- rätt mäste ännu fortfarande framletas ur prejudikater och nägra enskilda författningar, kombinerade med Han delns usanser. Intilldess Hollands handelslag af är 1838 utkom, tjenade derstädes nägra författningar frän 1500 talet i förening med usanser, upptecknade uti särskilda samlingar, tili rättesnöre uti vexelaffärer. Uti Tyskland hafva under 17:e och 18;e ärhimdradena mänga vexel- stadgar blifvit päbjudna för särskilda städer och lands- delar, men för när varan de är en är 1848 sanktionerad vexellag gällande i heia Tyskland. För Kyssland har en vexelstadga blifvit utfärdad är 1832, för Italien 1865, för Belgien 1872 och för Ungern 1876. Vexelrätten har i alla tider utmärkt sig genom en mera universel likformighet, men i vâra dagar, dâ sam- färdseln nationerna emellan tili följd af förbättrade kom- munikationsanstalter blifvit mera lirtig, har man i stegrad grad sökt befrämja en sädan likformighet. Efter det hvarje af Scliweitz’ kantoner förut halt sin särskilda vexelordning, utarbetades der är 1856 ett generelt för- slag tili vexelrätt under mimn af ett konkordatutkast, och sedan följden deraf blifvit att sex kantoner erhällit en gemensam vexelordning, tillkom är 1877 ett nytt förslag tili vexellag för heia Unionen. En vida mera omfattande universalitet har blifvit omhuldad af the association for the reform and codification of the law of nations, som bildades i Haag är 1875 samt derefter, att börja med, utvecklat sitt nit för att ästadkomma en internationel vexelrätt, gemensam för Europa och Ame rika. Sedan Sveriges nu gällande vexellag af är 1851 blifvit affattad i närmaste öfverensstämmelse med den tyska vexelrätten af är 1848, började man tänka pä en gemensam lag i ämnet för heia Skandinavien. Ett för- slag dertill fullbordades är 1878 af en särskild kom- mission, som de tre skilda ländernas statsmyndigheter tillsatt. Detta förslag är företrädesvis grundadt pä den svenska och säledes äfven pä den tyska rätten, sävida Danmarks och Norriges vexelförfattningar af áren 1825 och 1842 befunnos mindre öfverensstämraande med de grundsatser, som uti den internationela vexelrätten gjort sig gällande. Af de tre hufvudsakliga grupper, hvartill samteliga, den civiliserade verldens nu gällande vexellagar kunna hänföras, och hvilka i nägra säi’skilda afseenden utmärka sig frän hvarandra, nemligen den Franska, den Engelsk- Amerikanska och den Tyska, hafva de tvä förstnämnda vunnit den största utbredning och efterföljd, ty man räknar en total befolkning af mer än 200 miljoner menniskor säsom lydande under det franska systemet, och lika mycket för det engelsk amerikanska, dä den tyska vexelordningen deremot, mer eller mindre modi- fierad, icke ens omfattar 100 miljoner menniskor. Den sistnämnda har emellertid, säsom mera fullständig och motsvarande affärslifvets fordringar i närvarande tid, börjat ju längre dess mer att anlitas säsom modell för flertalet af alla nya förslag i ämnet. Sveriges och Finlands äldsta lagiirkund i ämnet utfärdades den 10 Mars 1671. Uti inledningen förklaras att ,,vexel är ett förnämligit stycke uti handel och van del, hvilket säväl hemma i ett land, som ätskilUga landskap och riken emellan idkas och försäljas kan, och förty ingen ringa magt uppä ligger att om dess rätta egenskaper och tillfällen nägot visst mä vara för- ordnadt, som dock i värt rike härtilldags icke skedt är.“ Derefter bestämmes uti första artikeln, att „vexel no ãr den handel, som emellan tvänne iiersoner^ uU en viss ort tillsammans hoendes, fömfskeda.s, hvarest pen- ningarne efter üdernas lopp och hegges förening tili ett visst pris erläggas, att äter pä en annan ort efter aftal och pä rättan dag uthetalas.*^ Vidare säges att uti en vexei koinma gemcnligen fyra personer att anses, nemligen: den som säljer och den som köper vexeln, den som pà annan ort berättigas att utkräfva penningar samt den som är anmodad att infria vexeln, „hvilka företalde fyra personer blifva eljest pA, fremmande tungo- mäl kallade: „trassent, remittent^ rexelinnehafvare och acceptant.“ DA remittenten tillika är vexelinnehafvare eher öfverlAter vexeln direkte tili acceptanten, som dA blir sin egen gäldenär, fürekornma endast tre personer. Deremot kan en voxel omfatta tvA personer allenast i de fall, dA trassenten förbinder sig att sjelf inlösa vexeln pA ort der han icke vistas (domicilierad. vexel) eher ock für eget behof anmodar acceptanten att han till sig sjelf betala mä. Uti dessa bestämningar Annas nAgra anmärknings- värda principcr iittryckta. Man finner fürst och främst att 1071 Ars urkund icke omtalar proprie vexlar i annat An domicilierad form och sAledes icke heller ställer dem under vcxelrätt. Det är samma grundsats, som ännii är gällande i Frankrike, jemlikt 110 art. af Code de commerce, hvarest det bestämmes att en vexel skall vara dragen frän en ort tili en annan. De förbindelser, som mots vara proprie vexlar, benämnas billets à ordre och bära sAledes icke ens namn af vexlar (lettres de change). Det säges visserligen att stadgandena om vexlar äro tillämpliga äfven pA dem (art. 187), men tvister om dem lyda dock icke sAsom vexelrättsärenden under han- delstribunalernas Jurisdiktion, om de icke blifvit begag- Ill nade af affarsmän for handel eller annan deras rörelse fart. 636). Uti de fiesta andra vexellagar har sagde inskrîinkning mimera bortfallit. Dernäst framg&r iir bestiimningarne i 1671 ilrs fbrfattning, att en trasserad vexel medfor full vexelkraft, oberoende deraf, om den blifvit dragen ,.hemma i landet“ eller mellan skilda bander. Niir man tager i betraktande, hvad vi snart skola erfara, att en señare lag stallt under vexellagen proprie vexlar, hvilka for handeln och om- sättningen hafva ganska liten betydelse, men deremot uteslutit derifrân alla inrikes vexlar, sâ mftste det med- gifvas att 1671 ârs stadga varit bygd p& mera rationela grander. Den förhyade vexelstadgan af den 21 Jan. 1748 öfvcrensstämmer mod sin fHregAngare deri. att proprie skuldfilrbindelser icke finge behandlas sâsom vexlar, s&- framt de icke aro domicilierade, hvarefter Res. St. Besv. 7 Juli 1752 § 21 ännu bestämdare förklarar, att detta sä mycket mind re künde komma i Mga, dä, särskilda lagbud finnas mcddelade om proprie förbindelser. Der emot har 1748 ârs lagstiftare, kanskc ntan afsigt, till- vägabragt en betydlig inskränkning äfven i bruket af trasserade vexlar. Der sîlges: f,vexd är en pennhuje- hondel elJer hyte af det ena landete eller stndens mynt emot det andras^, och derigenom stäldes alla inrikes vexlar utom vexelstadgan. Författningen medger visser- ligen icke allenast dragning frän land till land utan äfven frân stad till stad, men den fordrar derjemte att vcxeln skall äsyfta utbyte af olika mynt, hvilket just icke kunnat förekomma, dä en vexel blifvit dragen frän en inhemsk stad tili en annan. Utan tvifvel hade lag- stiftaren uti en sä vigtig och genomgripande sak som den ifrägavarande, bordt uttala sin mening bestämdare. 112 om den skulle äsyftat en tolkning af lagbudet i nämnda rigtning, men all tvetydighet förfaller tili följd af stad- gandet i sagde 1752 àrs resolution, der det ocksä tinnes förklaradt, att invisningar, som inrikes orter emellan blifvit gifna, eller accepterade obligationer säsom vexlar författade, böra sä mycket inindre dragas under vexel- stadgan, dä särskilda författningar galla om sädana in visningar och förskrifningar. Men dä lagbuden om dem, säsom redan blifvit framhället (pag. 42) just icke’i nägot afseende kunna anses betrygga kontrahenterna, blir re- sultatet att lagstiftaren vida mera gynnat den utländska än den inhemska fordringsegarens rätt. En annan inskränkning bestod deri, att städernas utrikes handlande aliena künde begagna vexlar. Ehuru ett sädant förbehäll icke finnes uttaladt i vexelstadgan, sä var detta likväl en naturlig följd icke alienast deraf, att nägra vexeldragningar pä utlandet svärligen künde komma i fräga für andra, dä all handel var dem för- bjuden med utländningar, oberäknadt en ganska in skränkt dylik pä friinarknader, utan äfven af det för- hällande att vexelhandeln enligt lag betraktades säsom en gren af grosshandeln. Att en sâdan rättsordning verke- ligen varit äsyftad, vinner för öfrigt stod äfven deraf, att alla äldre vexellagar eller ätminstone flertalet af dem uttryckeligen bestämt att bruket af vexlar allenast till- koin dem, som drefvo större affärer. Detta uttrycktes pä tvä satt, sä att man antingen förklarade, att inga andra än vissa uppräknade slag af aifärsmän vore be- rättigade att ätaga sig vexelgäld, eller att man medgaf eil sädan rätt ät alla raed undantag af en mängd namii- gifna folkklasser. I förra fallet undantages vanligen köp- män, penningevexlare, judar, fabrikanter, kommissions handlande, skeppsredare, skeppskaptener, assuransbolag, 113 8 mäklare och handelsfaktorer, men i det señare deremot qvinnor, harn, kyrkans tjenare, skollärare, militärer, slösare, pensionärer, bonder, ringare borgare, arbets- karlar, studenter, vetenskapsidkare, jurister och konst- närer. Oaktadt sädana restriktioner öppnade emellertid de utländska lagarne ett vida större fält für vexelrörel- sen än 1748 ärs stadga, som begränsade vexlarnes an- vändning tili relationerna emellan ett fätal utrikes hand lande och deras aflfärskunder i utlandet. För att afböja ett sä svärt hinder för den ekonomiska utvecklingen tillkom den nu gällande vexelstadgan, daterad den 29 Mars 1858. Landets Ständer hade dâ ännu icke till fälle att pröfva dess lämplighet, men den har dock icke blifvit opröfvad, ty den öfverensstämmer i alla hufvud- sakliga afseenden och vanligen äfven ordagrant med Sveriges och Tysklands nya vexelförfattningar, den sven- ska af är 1851 och den tyska af är 1848; och säsora en lag af Öfvervägande internationel betydelse fär den i ingen händelse vara i väsentliga stycken afvikande frän andra länders vexellagar. Den tyckes ocksä alldeles icke hafva varit niisshaglig, ty oni man sammanlägger hvad lagen och praktiken gemensamt ästadkommit, sà finner man en öfvergäng eller en omkastning i motsatt rigtning sä stör och sä hastig, att rättsordningen sallan fätt röna en dylik. Vanligen ställer den naturliga trög- hetslagen mänga och ofta ganska längvariga hinder för tillämpningen af en ny rättsordning i samhällslifvet, men här finner man att lagen ätminstone i vissa afseende snabbt vunnit kanske mera gehör än den äsyftat. Grund- satsen att alla, som i allmänhet ega rätt att ingá bin- dande aftal, ocksä kunna underkasta sig ansvarighet efter vexelrätt, finnes endast indirekt uttalad uti 91 § 114 af 1858 ârs vexelstadga, men nâgot missförständ derom har likväl icke egt rum. Uti den allmänna Tyska vexel- lagen är det ännii de enskilda staterna förbehället att inskränka rättigheten att öfvertaga vexelgäld, sä att icke alla, ehuru annars myndiga, kunna underkasta sig en sâdan. Den generela regeln är: „Wechselfähig ist jeder welcher sich durch Verträge verpflichten kann." Detaljerna i 1858 ärs stadga skola blifva föremäl für vära betraktelser i nästföljande hufvudstycke, men dessförinnan kan det vara lämpligt att här framhälla nägra med ämiiet sammanhängande allmänna synpunkter. Säsom redan blifvit antydt, tilläter nu gällande lag att säsom vexlar beliandla tvä hufvudslag af skuldförbin- delser, nemligen: l:o) Proprie eller egna vexlar, uti hvilka utstalla ren, j ernte det han underkastar sig vexellagens före- skrifter, förbinder sig att sjelf infria en gäld, utan att nägon annan säsom betalande indrages i affären, och 2:0) Trasserade eller dragna vexlar, uti hvilka nägon annan anraodas att fullgöra betalningen, hvar- utom tili denna klass fä hänföras sädana proprio vexlar, hvari utställarena ätaga sig att hälla de fürskrifna sum- morne vexelinnebafvarena tillhanda pä viss annan ort genom viss angifven person eller firma. Kn förskrif- ning af sistnämnda art benämnes domicilierad vexel, emedan utställaren tillätit att för ]i(%viden betrakta den andra orten säsom vore den bans hemvist (do- micilium). Namnet trasserad eller dragen vexel häntyder derpä, att aftalet innehär nägon dragning eller öfverföring. En sädaii kan ega rum med hänsigt tili tid, rum och person, llvarje kreditfürbindelse äsyftar nägon slags öfverföring i afseende ä tid, sävida gäldenärens skyldig- 115 het att âterbetala det försträckta alltid mäste utsättas tili nägon närmare eller fjermare, bestämd eller obe- stämd tidpunkt i framtiden, hvarförutan aftalet skulle heit och hället sakna karaktären af en kreditförbindelse. En sädan dragning ingär naturligtvis äfven uti hvaije vexelaftal, men den utöfvar der icke nägot exceptionelt inflytande pä rättsförhallandena. Deremot hafva drag- ningarne i afeeende â rum och person en framstâende särskild betydelse uti vexelväsendet. En domicilierad vexel innebch’ alienast en dragning i afseende â rum, men en annan trasserad vexei kan vara dragen att hetalas báde pá annan ort och af annan person. Om en vexei är staid att infrias af annan person pâ samma ort (platsvexel), omfattar dragningen en- dast ett personligt förhällande, men ifall vexeln der emot skall ini osas af annan person pâ annan ort, in- gâr en dragning af hvardera slaget uti aftalet (di- stansvexel). Battre och fullstandigare än nâgot annat slag af kreditpapi)er kan det sistnämnda slaget af vexlar betjena handeln och omsilttningen. C)m vexelutstiillaren eller trassenten bar en fordran att inkassera och vexeltagaren eller remittenten en gäld att betala pâ annan ort, kan den sistnämnda försända vexeln tili sin man säsom in- dossat, och demie blifva godtgjord genom acceptanten säsom trassentens gäldenär. Kunna penningeremisser icke undvikas pâ ett sä enkelt satt, vinnes ändamälet vanligen derigenom, att vexeln upprepade gänger öfver- föres frän Indossent tili indossat, eller sälunda att den diskonteras i nägon bank, som genom sina vidsträck- tare affärsrelationer förmär bättre befrämja det résultat, att orternas ömsesidiga fordringar blifva qvittade emot hvarandra. 116 Alla vexlars användning sâsom bytesförmedlare är hufvudsakligen beroende deraf, att vexelrörelsen är ge- nom lag organiserad pä ett för ändamälet lämpligt sätt, sä att liqviderna ske punktligt och att bland flere personer, som äro intresserade i en vexelaffär, den enas görande och lätande icke mä lända den andra tili skada. Derföre är vexelrätten strängare än nägon annan lag, som handlar om medborgares inbördes rättigheter och skyldigheter. Denna stränghets behüflighet har iitan tvifvel ocksä haft inflytande derpä, att de äldre lagarne icke förimnade rättigheten att ingä vexelaftal ät flere samhällsklasser, som icke bade behof deraf för si na af- färer och hvilka icke heller künde anses besitta tillräck- lig hvarken rutin eller förmäga att upprätthälla en regelbunden vexelrörelse. Man behöfver för öfrigt icke föreställa sig, att lagen dervid ensamt afsett ett slags förmynderskap eller en speciel omsorg, som gätt ut pä att hälla de uteslutna frikallade frän allt vexelträngmäl Saken kan äfven betraktas frän en annan sida. Ju mera en lag träftär personer, hvilka sakna tillräcklig förmäga och insigt för att upi)fylla hvad lagen anbefaller, desto inindre kan man päräkna att lagbuden skola blifva till- lämpade med full kraft och verkan eller, ined hänsigt tili närvarande fräga, desto mera är det möjligt att vexelrätten kommer att nedtryckas tili nivän af vaulig civil lag om försträckning. Finnes det en mängd vexel- gäldenärer, hvilkas förbindelser icke äsyftat nägra lö- pande aftarsliqvider, och hvilka icke ens förstätt den ovil- korliga nödvändigheten att pä utsatt förfallodag infria sina förbindelser, sä är det visserligen sant att lagen hvilar öfver dem lika tung som öfver andra, men det är bäde menskligt och vanligt, att ett visst undseende kommer dem lättare tili godo, och dä inträttär det att 117 äfven (le, for hvilkas räkning och fromma den strängare rättsordningen blifvit päbjiiden, komma i tillfälle att missbruka sin ställning i sagde afseende. För att göra mera âskâdligt hum vidt vexelsträng- heten ingriper uti kontrahenternas inbördes rättsförhäl- landen, kan man göra skilnad emellan tre slag deraf, nemligen : l:o) Stränghet mexl hänsigt tili förhindelsernas dH. Den har afseende pä sjelfva gäldbandet, och dit hör först och och främst att en vexei, engâng utgifven och eljest behörigen behandlad, har full kraft tili förmän för tredje man, som befinnes vara i god tro, utan af seende derpä om vexelii blifvit betald eller icke, om utställaren blifvit i saken pä nägot sätt förledd eller icke. Stadgandet i 4 kap. 3 § U. B. om rättigheten att inom sex veckor klandra och förinta ett skuldebref, som rätteligen icke utfärflats, har här ingen betydelse. Om en vexei tillkommit genom nppenhart väld eller förfalsk- ning, sä kan utställaren visserligen undgä betalningen, men vexeln fär derföre icke förklaras annullerad, utan alla öfriga, hvilka ingätt deri säsom gäldenärer, förblifva derföre ansvarige. Icke heller fär nägoii betydelse fästas vid invändningar om att fordran redan blifvit betald tili iiägon föregäende vexelinnehafvare, om nägon out- redd motfordran hos sökanden, om missförständ eller mundtliga förbehäll vid indosseriiig eller godkännande m. m. Allt sädant beror deraf att vexlarne aiinars vore oanvändbara säsom cirkulerande omsättningsmedel Hvarje innehafvare, som lagligen besitter en vexei, har ovilkorlig rätt att utan dröjsmäl blifva derföre betald efter skriftons ordalydelse och utan afseende pä alla möjliga, uti skriften icke synliga transaktioner. 118 2:o) Processuel stränghet^ hvilken beror deraf att vexelmäl äro underkastade en summarisk process. En vexelgäldenär fär sökas hvarhelst han finnes, och derföre gäller ej nägon invändning af honom om domstols be- hörighet. Han fär icke göra ansprak pä nägon viss stämningstid, utan är förbunden att infinna sig för rätta utan ringaste dröjsmäl. Han kan icke begagna sig af den i lag medgifna invändningen om tredje parts hörande, eller i allmänhet göra bruk af jäf och invändningar, hvar- till han icke är befogad pä grund af sitt omedelbara förhällande tili käranden. Sakens behandling hindras icke af svarandens utevaro, och mälet bür, sävidt möj- ligt är, afgöras pä första rättegängsdagen, hvarefter un- derrätts dom fär verkställas emot borgen, utan afseende derpä, om vad deremot blifvit erlagdt eller icke. 3:o) Fersonel stränghet. En vexelgäld medför äf- ventyret af personlig arrest, i vissa fall tillochmed förrän dom derom fallit. Ifall ett vexelmäl, säsom heist ske bör, blifver afgjordt à första rättegängsdag, kan gälde- nären, vare sig att han är vanlig vexelgäldenär eller avalist, som pä sjelfva vexeln tecknat borgen eller aval, omedelbart efter dornen underkastas bysättning. I annat fall, dä uppskof i saken ej undvikas kan, är det doma ren förbehället att icke dess mindre efter omständig- heterna preliminärt dömma honom att nedsätta ])en- ningar i landtränteri eller att ställa antaglig säkerhet eller ock att undergä bysättning tili sakens slut. I Tyskland äro genom uttrycklig lag frikallade frän ar rest: vexelgäldenärers arfvingar, de som företräda bolag och andra jiiridiska personer, samt qvinnor, livilka icke drifva handel och näringar (Jfr. bil. 3). 119 Vexelstadgan af àr 1858. I. Vexelns form. Det är brukligt att för vexlar be- gagna papper af egendomlig form och sädaii beskaifen- het, som förebygger radering och aúnan förfalskning, och vanligen äfven tryckta blanketter ined särskild utstyrsel, men detta konventionela förfarande har Ingen afgörande betydelse. För att ett aftal om kredit mä kunna be- handlas säsom en vexelförbindelse, bör skriften i främ- sta rammet ovilkorligen genom ordet vexel antyda kon- trahenternas vilja att ställa sig under vexelstadgans rätts- ordning. Derjemte stadgas i 1 § att skriften, för att medföra vexelrätt, icke alienast hör vara hehörigen un- derskrifven af utställaren, utan äfven angifva orten och tiden, dä vexeln blifvit utfärdad, penningesunimans helopp^ hctalningSüden^ remittentens och trassatens namn samt orten, hvarest den sistnämnda är hosatt. Alla dessa vilkor hafva en mera absolut betydelse än ätskil- liga former i civil rätten, hvilka icke äro ovilkorligen bindande, der bevisliga aftal kunna korama tili ständ pä annat sätt. Vexelrätten är en undantagslag, som län- der endast dem tili godo, hvilka genom förenämnda iakt- tagelser ästadkommit sädan reda och klarhet i aftalen, att vexelrättens summariska process mä kunna pä dem füllt tilläinpas. Härvid bör dock icke förglömmas, att formen icke är lagens ändamäl. Inträffar det i särskilda fall, att nä- gon afvikelse frän den föreskrifna formen icke kan göra rättsfrägan i nägot afseende tvifvelaktig eller invecklad, bör vexelrätten derföre icke anses förverkad. Flere stad- ganden i vexelförfattningen understödja en sädan upp- 120 fattning. Ehuru det är i hög grad vigtigt, att nägot tvifvelsmäl om penningesummans belopp icke eger rum, har lagen likväl förklarat äfven sädana vexlar vara gil- tiga, uti hvilka denna summa är olika angifven med bok- stäfver och siffror samt bestämt, att i dylika fall det med bokstäfver uttryckta beloppet skall lända tili efter- rättelse (3 §). Om acceptantens hemort icke är angifven, kan sa- ken ofta blifva tvetydig, emedan man dä i vanliga fall icke eger tillräckligt besked om det Ställe, hvarest god- kännandet bör begäras; men om vexeln är domicilierad, är det frän principiei synpunkt i flere fall üfverflödigt att särskildt angifva acceptantens egentliga boningsort och en försummelse deri torde i sädan händelse icke, kunna förminska vexelns kraft*). Den Delgiska vexel- lagen af är 1872 har i detta afseende gätt sä längt, *) Om A., bosatt i Helsingfors, har en fordran Los B. i Abo och vill anväuda sitt tillgodohafvande i Wiborg, der G. är B:s gäldenär, kan liqviden ästadkommas sälunda, att A. drager en vexei pâ B. for att betalas genom C. i Wiborg. Affären bör dâ naturligtvis vara sâ förberedd, att C. fâtt i uppdrag af B. att fullgôra betalningeu, och ifall detta icke sker, protesteras vexeln i Wiborg, och n&gon âtgârd mot B. för regresstalans be- varande kommer icke i frâga. Under sâdant forhàllaude kan det för redighet i saken vara uodigt att känna Bis boningsort endast i det fall, att vexeln blifvit af honom särskildt accepte- rad, och vexelinnehafvarens ansprâk pâ betalning sâledes äfven kan rigtas emot honom. Eljest kommer vexeln i hvarje fall att retnrneras, och utstâllaren behöfver icke genom den sanima blifva upplyst om Bis boningsort, for att kunna emot honom güra gâllande sin förenämnda fordran, som ej blifvit genom vexeln liqviderad. I dylika fall kan det anses stridaude emot vexella- gens anda och mening att förklara vexeln ogiltig, derföre att trassaten B:s boningsort der icke finues angifven (Jfr. 22 § sista mom. och 41 §). 121 att hvarje uppgift om en viss adressort utan allt äfven ventyr kan bortlemnas. En viss betalningsort kan och- bör enligt den samma vara angifven. I annan händelse skall säsom sädan betraktas den ort, som är utsatt vid vexelbetalarens namn, och ifall en dylik adress äfven saknas, skall vexeln inlösas der vexelbetalaren i verklig- heten bor. Enahanda bestämning ingick sederraera ocksä uti det första förslaget af är 1878 tili skandinavisk ve- xelordning, men har derefter blifvit modifierad (se bil. 3 §4^ I de fiesta fall är det ovilkorligen nödvändigt, att vexeln upptager dagen, dä den blifvit utfärdad, emedan säväl förfallo- som preskriptionstiderna ofta äro deraf beroende. Ett undaiitag deri förekommer likväl beträf- iande de s. k. precisa vexlarne, hvilkas förfallodag är tili dag och datum bestämd (1 §, morn. 7, litt. a). En ligt sträng lagtolkning böra äfven dessa, for att vara ë^ltiga, jemte nyssnämnda dag och datum angifva det tidsmoment, dä vexeln blifvit utstäld, men lagstiftarens mening torde dock icke hafva varit, att ett sädant för- farande borde gälla säsom absolut regel. Dä en förbindelse affattas säsom proprie vexei, el- 1er dä en dragen vexel ställes pä trassenten sjelf för att sedermera indosseras pä nägon hans order, pä sätt i 2 § medgifvet är, kunna för öfrigt icke heller de i 1 § be- stämda formerna användas utan vissa af sakens beskaf- fenhet beroende nödvändiga modifikationer. Det samma kan ocksä blifva nödigt, dä nägon säsom ombud pä grund af fiillmagt eher procura ingär vexelaftal för sin huf- vudman. Men i all händelse är det, för att tvifvelaktiga rättsförhällanden mä kunna undvikas, rädligast att i möjligaste mätto noga följa lagens stadganden om 122 vexlarnes form. Ifall den Ursprungliga skriften icke fär säsom vexel betraktas, kunna öfriga derä tecknade för- bindelser icke heller galla säsom vexelaftal, hvilket är sjelftallet, eh um detta icke är uttryckligen stadgadt uti vär vexelstadga, säsom fallet är uti den tyska (art. 7). En vexel, som blifvit förfalskad eller upprättad af per- soner, hvilka icke ega rätt att ingä bindande aftal, är deremot icke underkastad ett sädant äfventyr, sävida señare innehafvare icke äro förbundna och vanligen icke ens förmögna att pröfva vexlarnes giltighet i detta af- seende. Derföre stadgas i den finska författningen (91 §), att falska eller annars icke bindande underskrifter pä en vexel ej förminska de öfriga gäldenärernas an- svarighet. Säsom kändt är, innehälla vexlarne vanligen nä- gon antydning om den valuta, som für dem blifvit er- lagd eller beräknad, och uti den franska Code de com merce, likasom ock uti Acre andra derefter bildade vexel- lagar, föreskrifves uttryckligen att vexel skall angifva, om denna valuta utfallit i penningar eller varor eller ock bör ingä i räkning eller pä annat sätt liqvideras. Detta förfarande kan lemna uägon upplysning och sä- kerhet för liqviderna emellan trassent och trassat, och möjligen äfven tjena tili en ringa vägledning, dä man vill bedömma, huruvida en vexel blifvit dragen pä blanko- kredit eller icke, men nägon särskild betydelse, med hänsigt tili de pä sjelfva vexeln grundade anspräken, har en dylik hestämning icke, och derföre päbjudes icke heller en sädan uppgift säsom en nödvändig beständsdel uti en vexel, hvarken i den tyska eller andra derefter formade vexellagar. Tiden, dä en vexel skall betalas, kan bestämmas tili nägon viss dag, som angifves i vexeln, eller tili 123 nâgon 2)â förhand icke utsatt^ utan af eu señare àt- gärd heroende tidpunkt. I forra fallet plagar vexeln kallas precis^ dâ förfallodagen är uttryckligen angifven, eller vexel a dato, dâ den göres beroende af \iss efter vexelns utfärdande tilländalupen tid, och derföre kan pä förhand uträknas. I señare fallet äter är vexeln sigt~ eller a vista vexei, om den hör betalas vid an- fordran eller vid uppvisandet, eller ock kan betalningstiden vara bestämd tili viss tid efter uppvisandet {vexel hetal- har efter sigt). Af dessa lagens bud följer, att i af- seende â betalningstiden inga andra former für vexlar äro giltiga än de nu nämnda. Det kan bland annat icke koinma i fräga att, säsom fallet är ined vanliga skuldförbindelser, bestämma en vexel betalbar efter upp- sägning, eller att göra liqviden beroende af nägra ovissa händelser eller omständigheter i framtiden. En faktisk, ehuru i lag icke päbjuden nödvändighet, tyckes det äf- ven vara, att betalningen af en vexeis hela belopp skall verkställas ¡)ä en gâng och icke pä olika tider i flere poster, emedan alla ätgärder för bevakning och liqvid annars skulle blifva öfvcrhöfvan intrasslade (Jfr. bil. 3, § 3). II. Vexelaftal. Uti en vexel kunna ingä flere aftal af olika art och beskaffenhet. De äro delvis oberoende af hvarandra, men bilda likväl tillsammans ett heit, hvari samteliga kontraherande parter äro inbördes pä olika satt antingen fordringsegare eller gäldenärer, den ena i förhällande tili den andra. Aftalen omfatta alltid kredit i nâgon form, och ehuru de följakteligen böra hänföras tili gruppen af de förbindelser, som afse för- sträckning, sä hafva de likväl en viss skenbar likhet 124 med köp. Genom dem förvärfvas emellertid icke nägon sakrätt, utan en fordran. 1. Det aftal, som bildar underlaget för alla öf- riga, eller det hvaraf sjelfva vexeln fär sitt upphof, före- kommer uti vär lagstiftning under namn af vexelköp. Eliuru vexlar, átminstone der handelsrörelsen är mera utbildad, oftare blifva utstälda för att i stallet für kon tant betalning användas i bytesrörelsen, sä förekomma likväl äfven vexelköp i den betydelse, att nya vex lar köpas och lösas med penningar, emedan man der- igenom kan pä màngfaldigt satt underlätta och förmedla omsättningen, isynnerhet emellan tvà skilda orter. Ät frägan om sädana köp hafva vexelförfattningarne för Finland och Sverige egnat ett särskildt kapitel, som upp- lifvar dithürande äldre stadganden, men uti deras före- bild i öfriga stycken, den tyska vexellagen, har man icke ansett nödigt att derom införa nägra speciela föreskrif- ter. Uti fi:e och 7:e §§ af den finska lagurkunden be- stämmes, att vexelköpen blifva bindande genom mundt- ligt aftal, ehuru vexellagen i öfrigt fordrar att aftalen skola upprättas skriftligen, samt att kontrahenterna kunna med tillämpning af vexelrätten göra sina pÄ aftalen grundade anspräk gällande. Har en sola vexei redan kommit i köparens hand, gäller detta enligt 8 § sâsom bevis eller qvitto om erlagd betalning, men ifall here exemplar deraf blifvit förbehällna, medfür ännu icke det första, men väl det andra en sâdan bevisning. Vid det nyss sagda kan det förtjena att fasta upp- märksamheten pä den primitiva Standpunkt, som vexel- rörelsen ännu tyckes hafva intagit pä den tid, dä sagde bestämningar i kapitlet om vexelköp först gjordes tili 125 lag. Nâgonting dertill motsvarande âterfinnes icke uti de öfriga af vär tids vexellagar, och numera hafva ocksä alla dithörande stadganden blifvit utmönstrade ur 1878 ärs förslag tili gemensam vexelordning för de skandina- viska rikena. Lagbuden i kapitlet häntyda derpä, att man just icke uppfattat vexlarne säsom omsättningsmedel i vid- sträcktare mening, utan förestält sig att deras ändamäl var att göra ungefär samma tjenst som de i vär tid begagnade s. k. postremissvexlarne, hvarmed banker och affärsmän pläga betjena dem, som haf\a att liqvidera nägon gäld pä annan ort. I)ä remisserna ofta künde päkalla stör skyndsamhet, kom lagstiftaren remittenterna tili hjelp genom stadgaiidena säväl om utställarens rätt att efterät med vexeltväng utkräfva betalningen, som ock angäende vexelduppletternas förenämnda betydelse säsom bevisningsmedel. Om en remittent icke har pen ningar tillhands i sista ögonblicket, dä, hans vexel bör afsändas, kan enligt de nyss äberopade §§;na en prima dupplett für remissen tili honom utleninas utan betal- ning, synnerligt üfventyr och vidlyfligare omgängar, ty utställaren riskerar deri)ä, föga, emedan han fâr med tillämpning af vexellagen utkräfva det oguldna, och prima duppletten i remittentens hand icke utgör nägot bevis om att betalningen redan blifvit fullgjord. Sluteligen bör anmärkas, att uti köpet om en tras- serad vexel eller rättare uti det första vexelaftalet emel- lan utställare och remittent ingär en förutsättning derom, att ett nytt aftal med godkännaren skall komma tili ständ; och det första aftalet innesluter derföre säsom vilkor, att utställaren skall hälla remittenten och hans rättsinnehafvare skadeslös, om godkännaren icke fullgör bäde accepten och den betalning han derigenora kan 126 komma att átaga sig, sâvidt nâgon försummelse i saken ej fâr tillräknas vexelns innehafvare. Proprie vexlar kunna endast i domicilierad form göras tili förern:! för dylika vexelköp, och när detta sker, innebär üfverens- kommelsen icke nägra förbehäll af nämnda beskaffenhet, sävida kontraktets fullgörande omedelbart hvilar pä ut- ställareii sjelf. 2. Sâvidt en trasserad vexei icke blifvit tidigare accepterad, förekomma dernäst uti en vexelattär fiere eller färre öfverlutelser, hvilka hvar für siy förntsätta särskilda aftal. Für vanliga skuldsedlar gäller regeln, att fordringsanspraket icke fâr med full kraft tili annan öfverlätas utan vederbörande sakegares medgifvande, men vexlarnes särskilda natur och användning har förorsakat den bestämning uti vexelstadgans 10 §, att rättiyheten tili deras öfverlätande skall hetraktas säsom ohetinyad, derest ett uttryckliyt förbehäll om att sädaut icke fär ske, ej .Jinnes yjordt och, uti skriften intaget. Ofver- trädes fürbudet, kunna anspräk i saken enligt 14 § en dast i civihättslig ordning fullföljas emot den, som gjort förbehället. Om trassenten faster ett sädant vilkor vid sin förbindelse, kommer vexelurkunden derigenom att i hufvudsakligt afseende förlora karaktärcn af en verk- lig vexel, utan att han likväl derigenom sjelf undgär att efter vexelrätt blifva tili remittenten ansvarig for gül den (10 §). Öfverlätelserna skola belefvas skriftliyen antingen pä sjelfva vexeln eller pä en dertill fogad s. k. allonge, eller ock pä en afskrift af vexeln. Den vanliga formen för kontraktet är, att Indossenten blott namnger Indos saten (för mig tili N. N.), och bekräftar öfverlätelsen med sin underskrift. Efter häfdvunnen sed plagar in- 127 dosseriiigen tecknas pâ vexelns baksida, hvilket ocksä ordets härledning antyder (in dorso = pâ ryggen), men lagen fordrar detta uttryckligen endast beträflfande in dosseringar in blanco (11 §), hvilka endast innehälla indossentens namnteckning. En tredje form äsyftar ett uppdrag ät indossaten att für indossentens räkning be- gagna vexeln (t. ex. tili inkassering), hvilket anses tillika medföra en rättighet att säsom sysloman vidare öfver- läta vexeln (15 §). Öfverlätelsen in Manco innebär i visst afseende en undantagsrättighet, som generelt icke är medgifven. En vexel fär icke pâ samma satt som en banksedel ut- ställas pâ innehafvaren och sälunda omedelbart göras öfverlätlig genom tradition utan skriftlig transport, men sedan tvâ ansvarige personer, nemligen utställaren och remittenten, deri redan ingâtt, kan nyssnämnda beqvä- mare form för öfverlätelsen begagnas. Ilärvid hör dock aninärkas, att rättigheten för en trassent att pâ egen order utstãlla vexlar, innebär en möjlighet att äsidosätta nyssnämnda generela vilkor, ty ifall en blanco-öfverlä- telse omedelbart tecknas af honom sjelf pâ en dylik vexei, förekommer, innan den samma blifvit accepterad, logen annan ansvarig gäldenär än utställaren. Illanco-transporten medför säsom rättslig päföljd att alla, som pâ grund deraf innebaft vexeln, utan att följakteligen vara uti skriften synliga i sädan egenskap, derföre visserligen icke äro frikallade frän möjliga civil- eller kriminalrättsliga anspräk i saken, men deremot ät- ojuta fullkomlig ansvarsfrihet säsom vexelgäldenärer, sä- ^ida alla dithörande pâstâenden mäste byggas pâ den fortlöpande och oafbrutna serien af öfverlätelser frän ®ian tili man, som vexelbrefvet angifver (35 §). De uti Serien synliga indossenter äro tili señare innehafvare an- 128 n 1 svarige for vexelns betalning, derest de icke uti vexeln förbehällit sig att vara derifrân frikallade (13 §), hvil- ket ofta uttryckes genom termerna : ,,titan obligo'^, „titan retur‘^ m. m. Om en indossent forbjudit vidare trans port af en vexei, medför en öfverträdelse af förbudet, sâsom redan nämndes, endast bans befrielse ifrän an- svarighet efter vexelrätt. Genom blanco-transporten hindras icke señare inne- liafvare att äterupptaga formen för skriftlig öfverlätelse, och nägon lucka iiti den nämnda fortlöpande serien hvarken behöfver eher fär derföre uppstä eher blifva synlig. Om det fordras af en innehafvare, som pä grund af blanco-transport besitter en vexei, att han shall in dragas uti aifären sâsom ansvarig gäldenär, kan ända- raälet vinnas derigenom, att han först inför sitt eget namn sâsom indossat öfver blanco-indossentens namn- teckning, och derefter likaledes skriftligen sjelf indosse- rar vexeln tili sin indossat. Gör han den sistnämnde tili indossat öfver blanco-indossentens namn, blir han sjelf icke synlig och derföre icke heller ansvarig. I sist- nämnda fall kan den nya innehafvaren päräkna sâsom fördel, att vexeln genom hans eget namn vinner större kredit för vidare öfverlätelser, men i det förra deremot bereder han sig sjelf större säkerhet genom sin fänges- mans ansvarighet. Den tyska lagen, hvars bud vär författning annars noga iakttagit, är i sagde afseende bättre redigerad, ty der säges: „Jeder Inhaber eines Wechsels ist befugt die auf demselben befindlichen Blanco-Indossamente auszu füllen“, i öfverensstämmelse hvarmed ocksä den svenska författningen blifvit redigerad (§ 12). Detta uttryck läg- ger icke nägot hinder för nämnda alternativa förfarande, men deremot künde det, med stöd af föreskriften i H 129 9 § af den finska författningen om innehafvarens rätt att fylla blanco-öfverlätelsen med insättande af dens namn, tili hvilken vexeln vidare indosseras. möjligen päyrkas, att ät^ärden i det señare, men icke i det forra fallet är füllt laglig. Dä det emellertid icke torde kunna för- vägras innehafvare att ikläda sig ansvarighet för en vexei, och författningen i allmänhet alldeles icke vill bi- draga tili vexlarnes svaghet, mäste tvetydigheten till- skrifvas ett förbiseende vid författningens redaktion och lagen anses medgifva en ätgärd äfven af förstnämnda beskaffenhet. I hvardera fallet komma öfverlätelsema att bilda en fortlöpande serie, hvari det synliga förhäl- landet blifver, att vexeln öfvergätt direkt frän blanco- indossenten tili den innehafvare, som först ingär i vexeln säsom synlig indossat. För att göra vexlarne mera användbara säsom by- tesförmedlare, är det i 12 § uttryckligen stadgadt att en vexei, utan att derföre fä anses betald eller dödad, kan öjverlätas tillochmed tili trassaten och af honom wider jtörfallotiden genoni indossering vidare utlemnas i rörelsen. Uetta medgifvande kan i en händelse för- anleda tili ett egendomligt rilttsförhällande, hvarom för fattningen ej innehäller nägon föreskrift. Om vexeln ytterligare utgàr i rörelsen utan att vara accepterad, sá blir deraf en nödvändig följd, att trassaten icke kan i annan egenskap än säsom iudossent förpligtas att an- svara för vexelns betalning, men af detta äliggande kunna inga andra göra bruk än señare innehafvare. Händer det dä att nägon af dessa sistnämnda för bristande accept anställer ätergängstalan och erhäller betalning af trassenten eller nägon af de innehafvare, som före- gätt trassaten, sä är klart att dessa enligt sträng vexel- rätt icke äro berättigade att söka skadeständ af den 130 sistnämnde. Rättsfrägan torde bora losas sâlimda, att trassaten pâ civilrättslig väg förpligtas dertill, sâvida bans förfarande kan betraktas sâsom svekfullt, dâ han, in mala fide och utan afsigt att förbinda sig tili det i vexeln förutsatta godkännandet, läter den vidare utgä i rörelsen. Sliiteligen kan det förtjena att anmärkas, hiiru- ledes den tyska vexellagen (art. 16) upptager särskilda och afvikande stadganden angäende öfverlätelser, som skett efter förfallotidens utgäng. Om en vexei blifvit protesterad för bristande betalning, kunna de nya inne- hafvarena vända sin talan emot de tidigare vexelgälde- närerna, men i annat fall fä de forra göra en dylik rätt gällande allenast emot godkännaren, om vexeln redan blifvit accepterad, och emot alla de innehafvare, som efter förfallotiden öfverlätit den samma. Deremot kan i detta fall nägon âtergângstalan ej iitföras emot dem, som innehaft vexeln före förfallodagen. Dessa föreskrif- ter hafva utesliitits bäde Mn Sveriges och Finlands vexelförfattningar och hafva der följakteligen icke heller nägon betydelse. 3. Dernäst är acceptkontraktet en väsentlig be- ständsdel uti en trasserad vexel. Dä den utställes, inne- bär aftalet, säsom redan blifvit anmärkt, ännu icke mer än en förutsättning att detta kontrakt skall komma tili ständ. De äldre vexellagarne fordrade att trassenten borde genom avisbref skyiidsamt underrätta trassaten om vexeldragningen, för att sälunda befrämja ändamälet och atböja möjliga förvecklingar i saken, men päbudet om en sädan omgäng har bortfallit uti de nyare lagarne, emedan det kan fä bero af trassenten att hälla frägan klar pâ ett eller annat satt, för att derigenom undgä följdema af en vägrad accept. Ehuru det hör tili vexlames rätta natur och an- Vcändning att icke omfatta en läng förfallotid, har lagen likväl icke velat inskränka kontrahentemas frihet att ef- ter behof och godtfinnande bestärama den tidpunkt mer eller mindre aflägsen, dä accept skall begäras eller betal- ning fordras (jfr. § 17). Korrektivet emot missbruk i detta afseende vinnes derigenom, att vexlar pà alltför läng förfallotid vanligen icke kunna fäs diskonterade. Endast för den händelse att sigtvexlar eller sädana, som äro betalbara efter uppvisandet, sakna bestämning om tiden, dä accept eller betalning skall begäras, har lagen, sak- egarne tili skydd, begränsat denna tid. I all händelse befrämjar remittenten eget och öf- riga närvarande eller tillkommande sakegares intresse, om han i främsta rummet fogar anstalt om acceptons erhâllande, ifall detta icke redan skett genora trassen- tens ätgärd. För samma orsak bör hvarje indossat, som emottagit vexeln oaccepterad, vara angelägen om att utan dröjsmäl fä den godkäiid. Men utförandet deraf hin- dras och försväras ganska ofta tili följd af acceptantens aflägsna hemvist eller andra orsaker. Längre an tili den tidpunkt, dä vexeln är ämnad att inlösas, kan ät- gärden för acceptons erhâllande likväl icke i nägon hän delse fä uppskjutas. Uti Vexelstadgans 16:e och fol iando §§ stadgas derom, att accepten fär begäras när som heist under förfallotiden, och att denna begäran ovilkorligen skall senast framställas ä sjelfva förfallo- dagen. Om denna dag är utan närmare föreskrift be- roende af tiden för vexelns uppvisande och derföre obe- stämd, skall innehafvaren anmäla sig tili erhâllande af accept inom tre, sex, tolf eller aderton mänader, räk- 132 nadt frân utställningsdagen, och ined häusigt tili afstän- det emellan orterna für trasseringen, hvilka kunna vara belägna inom eget land, inom Europa eller uti ännu aflägsnare delar af jordklotet (17 §). Svaret skall med- delas inom tjugufyra timmar, och intet svar gäller sü- som nekande (18 §). Detta sistnämnda stadgande öfver- ensstämmer med art. 125 i den franska Code de com merce, men icke med den tyska lagen, ty der medgifves ät godkännaren ingen besinningstid. Flere andra lagar och specielt äfven en fransk lag af är 1862 innehälla enahanda och dermed i hufvud- saken öfverensstämmande föreskrifter, men den tyska för- fattningen förlänger i hvarje fall tiden för uj)pvisandet tili tvä är, om vexeln derom intet bestämraer (art. 19;. Uti England tillämpas den grundsats, att accei)t bör begäras sä fort ske kan, och att detta är absolut nöd- vändigt, .dä vexeln är stäld pä sigt eller pä viss tid öf ter sigt, men nägon fix tidpunkt für fullgürandet deraf är icke bestämd. Kontraktet bör skriftUgen ingä i vexeln och blif- ver fullgiltigt genom ordet accepteres och godkännarens underskrift, sä att det likväl är nödigt att derjeinte datera godkännandet, om vexelns förfallodag är beroende af dess uppvisande, eller att deri angifva den pei'son, som skall infria vexeln, om detta skall ske annorstädes än i acceptantens hemort (20 och 22 §§)• Allt hvad derutöfver inflyter i skriften päkallar en noga uppmärk- sambet, ty deri kan vara inbegripet nägot vilkor eller förbehäll, hvaremot protest bür ega rum. En sädan blifver exempelvis nödig, om acccpten lyder pä betal- ning ä annan ort än vexelns text fürutsätter eller trassa- tens bostad angifver, om betalningen görcs beroende af nägon särskild liqvid mellan trassent och trassat, om 133 den utlofvas annan dag än den rätta förfallodagen eller bestämraes i annat raynt än vexeln upptager eller tili annat belopp, om betalningsskyldigheten genom särskildt vilkor eller den godkännande personens underskrift kora- mer att hvila pä annan individ eller firma än vexeln etter ordalydelsen är dragen uppä o. s. v. Har accept redan blifvit tecknad, fär den seder- mera icke upphäfvas, ändras eller äterkallas. äfven om begge kontralienterna künde förena sig derom, ty saken angär flere andra uti affären iutresserade personers rätt (19 §). I anseende dertill, och som möjligt är att accep- ten vid ett eller annat tillfälle, exempelvis dä vexeln förevisas tili betalning, kan blifva utstruken af godkänna- ren, i afsigt att derigenom äterkalla sin förbindelse, har lagstiftaren funnit skäl att i sammanhang med nyss- nämnda bestämningar inrycka i författningens 19 § ett stadgande derom, att accepten skall ega full kraft och verkan, äfven om den befinnes vara öfverkorsad, hvar- vid naturligtvis mäste förutsättas att den ännu är läs tig och dess innehäll säledes äfven bevisligt. Dä man tager motivet i öfvervägande, kan tillämpningen af detta stadgande icke iitsträckas tili öfvcrlätelserna, hvilka ofta kunna blifva skriftligen affattade, förrän aftalen om dem blifvit slutforda, och af sädan anledning är det som den tyska författningen uttryekeligen stadgar, att utstrukna öfverlätelser skola vid pröfningen om vexlars legitima tion anses säsom icke skrifna (art. 36). Uti Frankrike förokomma bland de rättslärde olika äsigter angäende giltigheten af cn accept, som icke blif vit tecknad pä sjelfva vexeln, utan affattad uti en sär- skild godkännelseskrift. Ehuru de jurister, som vilja tilläta separerade accepter, lära utgöra flertalet, kan man likväl väga betvifia, att den franska lagen äsyftat hvad 134 de pâyrka. Förfaraiidet lemnar öppet rum för ätskil- liga missbruk och bland annat för ett systematiskt or- ganiseradt vexelrytteri, som den franska lagen ingalunda vill befrämja. Hos oss kan nägot tvifvel i saken icke uppstä, ty uti vexelstadgans 19 § säges uttryekligen att godkännandet skall ske pä sjelfva vexeln. I annat fall kan det visserligen vara bindande säsom ett civilrätts- ligt aftal, men fär icke bedömmas efter vexelrätt. Denna anordning är i alio mera öfverensstämmande med god ordning. En accept, aifattad i särskild skrift, kan för- komma eller iindanhällas, och derföre blefve en före- gäende vexelinnehafvares ställning mer eller mindre pre kär. Ehuru han tryggat sig vid redan erhâllen accept, künde han pâ utförd regresstalan likväl blifva nödsakad att infria vexeln, utan att hafva nägon möjlighet att derföre söka godtgörelse af acceptanten, ty vexeln en- sam för sig künde icke annorlunda betraktas än säsom oaccepterad. Vagras accepten, eller fästes vid godkännandet sä- dana vilkor eller inskränkningar, som vexelbrefvets orda- lydelse icke medgifver, eller kan nägot svar i saken icke erhällas inom tjiigufyra timmar, skall vexelinnehafvaren, säsom redan sagdt är, genom protest styrka att nägon försummelse deri ej fär tillräknas honoin, samt derefter inom den i lagen bestämda kortare tid göra sin äter- gängstalan gällande emot de föregäende innehafvarena eller trassenten, för att dessa mä kunna koinina i till fälle att bevaka sina anspräk om betalning hos den tredskande trassaten. Förslaget tili allmän skandinavisk vexellag af 1878 har pä ett sätt, som kan räknas tili de radikala, velat förebygga förvecklingar och omgängar i nyssnämnda afseende genom föreskrift derom att för- 135 behâll, utom de som angâ vexelsummans belopp, icke skola hafva iiàgon verkan och betydelse (se bil. n:o 3, § 22). 4. Af egendomlig beskaffenhet aro tvâ andra slag af fôrbindelser eller aftal, som kunna ingâ uti en vexei, föranledda af en eller sârskilda uti vexelbrefvet upp- tagna nôd/allsadresser, e.ller deraf att annan ãn tras- saten, for att npprâtthãlla trassentens eller nâgon an nan vexelgüldenärs kredit och anseende, ikläder sig sä- som godkännare ansvarighet för vexelns betalning. Om en trasseut eller vexelinnehafvare hyser tvifvel om en god vilja bos trassaten att godkänna vexeln eller om möjligheten att anträffa honom, kan förbehäll uti vexeln eller den skriftliga öfverlätelsen göras om en särskild nödfallsadress, hvarigenom Indossat, som förgäfves be- gärt laglig accept af trassaten, förpligtas att for samma ändamäl aumäla sig hos den eller de, pä hvilka nöd- fallsadressen är stäld, innan nâgon âtergângstalan fâr utföras (46 §.) Om nüdsfallsadressaten är bosatt pä samma ort som trassaten, skall, ifall demie vägrat be talning, begäran derom upprepas hos nödfallsadressaten sist â andra dagen efter den, dä vexeln förfallit tili be talning (55 §'. Handel’ det, sedan alla nu nämnda försök aflupit fruktlöst, att nâgon annan sjelfmant erbjuder sig att godkänna vexeln, för att derigenom skydda aflFärshedern hos en eller flere af vexelgäldenärerna, sä fâr innehaf- varen icke neka att emottaga en dylik accept af sjelfva godkiinnaren (52 §), men är deremot icke förbunden att ätnöja sig med hedersaccept af nâgon annan. Ifall han emottager anbudet, förfaller hans rätt tili âtergângs talan pâ grund af vägrad accept (47 § ff.). Skyldig- 136 beten att bevaka de öfrigas intresse i saken äligger dä den, som för heders skull godkänt vexeln. Det tili- kommer honom att skyndsanit afsända de i ärendet till- komna protester och öfriga liandlingar tili den eller dem, som rönt bans välvilja (49 §). Anmärkningsvärdt är för öfrigt det förhällande, att den egentliga acceptanten ofta kan sâsoni sâdan vagra sitt godkännande, men der- emot ikläda sig hedersaccept. Sädant beror deraf, att han i den forra egenskapen ej ätnjuter vexelrätt, icke ens emot utställaren, dfi han deremot säsom heders- acceptant kan likasom hvarje annan innehafvare anställa âtergângstalan efter vexelrätt emot fl ere eller färre vexel- gäldenärer, säsom derom i 58 § närmare bestämmes. Säsom skönjes af det, som redan blifvit ofvanföre sagdt, har vexelinnehafvare icke lika stör förbindelse att bevaka si na gäldenärers intresse som en hedersaccep- tant. Han är icke förbunden att meddela dem nägra särskilda underrättelser, och har sin âtergângstalan be- varad om hau verkställer ])rotest, dä det visar sig att betaliiingen icke fullgöres pä förfallodagen, och derefter vänder sin talan om godtgörelse tili gäldenärerna inom den i lag bestämda tiden. Har trassaten godkänt ve xeln, men vägrat att betala den, skola iiödfallsadressa- terna erliälla tillfälle att i detta afseende träda emel- lan. Sedan det visât sig att godvillig betalning icke er- hällits hvarken af trassaten eller möjligen anvista nöd- fallsadressater eller af nägon hedersacceptant, hvars an- bud blifvit emottaget, kan innehafvaren ännu läta âter gângstalan anstâ under den i lag bestämda tiden af tre tili aderton mänader och sälunda lemna gäldenärerna under lika läng tid i okunnighet om ärendets utgäng. Den tyska lagen fordrar snabbare ätgärder för gälde- närernas underrättande. Vexelinnehafvare skall inom tvä 137 dagar efter en for uteblifven betalning verkstäld protest genom bref meddela sin närmaste man kännedom om förhällandet, och underrättelsen skall sedan pâ lika satt fortskaifas frän man tili man. Om detta underlätes, äf- ventyrar den försumlige dock icke mer än att han fâr utkräfva allenast vexelns innehäll, men Ingen ränta och inga omkostnader (art. 45). Dylika föreskrifter äro icke allenast olämpliga för de länga omgängarnes skull, utan de tyckas äfven vara bâde overksamma i anseende tili det ringa äfventyret, och öfverflödiga, sävida en vexel- innehafvare hirer väl i allmänhet för egen skull icke försumma att skyndsamt pâminna sina gäldenärer om deras âliggande, ifall hans vexel icke blifvit inlöst. Det tyckes vara nog, om lagen förebygger möjligheten af en âtergângstalan efter en längre tid, dä förhällandena i mänga afseenden kunna vara förändrade och bevisnin- gen om parternas löpande aifärsrelationer kan blifva mer eher mindre outförbar. Det tyska notifikationssystemet ingick ocksä ur- sprungligen i förslaget tili den svenska vexellagen af 1851, men utmönstrades denir. Sedennera har idén blifvit änyo upptagen uti 1878 ärs förslag tili allmän skandinavisk vexellag och fätt der en utsträckning och en betydelse, vida större än i den tyska lagen. Före- skrifterna i saken kunna visserligen bland annat utgöra en hämsko för vexelrytteri och hindra trassenter att anlita mindre pälitliga acceptanter, för hvilkas skull âtergângstalan med dertill hörande besvärliga notifika- tioner behöfde iakttagas, men heia detta komplicerade System tyckes emellertid, säsom ocksä Sveriges högsta domstol anmärkt, vara temmeligen opraktiskt och för- knippadt med besvärligheter, som väsentligen skulle för- svära aifärernas gäng (se härom bil. n:o 3). Orsaken 138 hvarföre (let ingâtt i förslaget torde bora tillskrifvas den omstaiidigheten, att samraa system i ganska rigurös form härintills varit gallando i Danmark. 5. Sluteligeii kan ett särskildt aftal om borgen^ som uti aftarssprâket benämnes aval^ äfveii ingâ uti en vexei. En sâdaii borgen bar till äiidamäl att förstärka vederliäftigheten bos trassenter eller trassater eller ock bos indossenterna i förbällaiide tili señare iiinebafvare (89 §). Ebvad sädan förbindelse blifvit tecknad för en eller flere af vexelns gäldenärer ocb iiigängen af en eller flere borgesmän, skola alla de, bvilka sälunda böra tillsammans, anses solidariskt ansvarige för gülden, ifall uttryckligt förbebüll om annat förbällande icke ingär i vexeln. Detta sätt att gifva eii vexel större kredit, torde likväl sallan begagnas. Det förräder ett misstroende mot hufvudrnannen, ocb detta förbällande kan lika myc- ket minska krediten som avalistens namn ökar den. Dä en förstärkning af säkerbeten kommer i früga, plagar den oftare heredas sälunda, att den sistnämnde läter indossera vexeln pä sig ocb sedermera öfverlüter den samma tili den indossat, som fordrar större sükerbet. Man undgär icke att fästa sin uppmärksamhet vid en anordning uti vexelförfattningen, som tyckes stü i fullkomlig strid med dess öfriga bestämningar. Lagens bud om alla förenämnda vexelaftal sätta alldeles icke i früga nügra ütgärder för att kunna fullständigare bevisa de ingüngna förbindelserna. Der förekomma icke ens, süsom i civillagen, föreskrifter om att för südant ända- mül tillkalla vittnen eller anviinda sigill, ocb uti prak- tiken finner man att samma uppfattning gjort sig gäl- lande, ty uti vexelrörelsen är det troligen ytterst säll- synt att finna eii vexel, hvari underskrifterna vore be- styrkta genom vittiien, För den summariska processens skull, likasom ock för den reda och klarhet, som i all- mänhet är nödig uti vexelsaker, borde, säsom det tyckes, större fordringar ställas pä och större omsorg egnas för bevisningens fullständighet; och detta sä mycket mera, dâ skyldigheteii att genom officiela protester bestyrka ätskilliga ätgärder för vexeltalans bevarande, i lagen fätt en sä vidsträckt användning. Nägra dylika ätgärder för bevisningen af sjelfva kontrakterna äro icke ifrägasatta. Är 1798 blef det visserligen hos oss päbjudet att pä Ställen, der börs och inäklare finnas, alla vexelbeting skulle uppgöras derstädes under bürstimme genom mäklare, men äfven denna föreskrift torde mera hafva âsyftat en inkomst för mäklarens aflöiiande än bevisningen om de ingängna förbindelserna. Numera ätnjuta kontrahenterna deruti en fullkomlig frihet (5 §), och denna begagnas sä att det tillüchnied är, säsom redan nämndt blifvit, alldeles ovanligt att pä nägot sätt bestyrka underskrifterna i en vexel. 4 Orsaken tili nämnda motsägelse kan förklaras sä- lunda, att det ofta vore ganska svärt att efterät ästad- komma eii fullstäiidig utredning om de nödiga iakt- tagelserna för vexeltalans bevarande, ifall de officiela protesterna icke skulle begagnas, men deremot är be visningen om vexelkontrakterna sä enkel, att allt beror deraf, om underskrifternas rigtighet erkännes eller icke. Man har dä mindre skäl att befara förvecklingar, äfven derföre att en vexelgäldenär, som förnekar sin verkliga namnteckning, lätt kan förlora allt det förtroende eller den kr edit, hvaraf han framför allt har behof för att kunna med rimlig fraingäng upprätthälla sin rörelse. III. Vexelgäldenärernas ansvarighet. I detta afseende fürefinnes en hufvudsaklig skilnad emellan proprie och trasserade vexlar. De forra pâkalla i allmänhet inga särskilda ätgärder för vexeltalans bevarande. Fräga derom kan likväl uppstä, om nägon señare innehafvare af en proprie vexei, efter att förgäfves hafva kräft ut- ställaren, vänder sin talan i saken emot en tidigare innehafvare. Den tyska vexellagen innehäller nti en särskild afdelning mera omständliga stadganden om dessa vexlar, men vär vexelstadga har bortlemnat alla dit- hörande detaljer. Den lemnar icke fullständigt svar pä nämnda fräga (jfr 2 §), men man mäste förutsätta att författningen beträft'ande dem icke &syftat nägon af- vikelsc frän den allmänna regeln att, der samma rätts- griind Annes hör samma tillämpning ocksä iakttagas, hvilken uppfattning för öfrigt äfven finner ett hufvud- sakligt stöd uti vexelstadgans 90 §. Af allt detta kan anses följa att den, soni vill bcvaril sin vexeltalan emot eil föregäende innehafvare af en proprie voxel, icke fâr lâta nägon försummelse koninia sig tili last med hänsigt tili bevakningen af sin fordran lios ntställaren. Inne- hafvaren af en domicilierad proprio voxel torde för öfrigt icke heller kunna nndgä att i laga ordning protestera emot vägrad betalning, ifall han vill bibehälla sin rätt oförminskad att efter vexellagen utföra talan emot ut- ställaren i donnes hemort om kapital, ränta och kostnader. Beträffande trasserade vexlar innehäller författnin gen deremot fullgtändiga föreskrifter. För betalningen 141 af en accepterad dylik är trassaten eller godkännaren i främsta rumniet obetingadt ansvarig, men vexelinnehaf- varen är likväl icke förbunden att genom rättegäng ut- kräfva sin fordran, utan han fâr, om liqvid ej erhälles godvilligt, för ändamälet vända sig emot trassenten eller sina fängesmän säsom vexelinnehafvare, sävidt han iakt- tagit de af lagen füreskrifiia vilkor för âtergângstalau. Eu sâdan ansvarighet undgâ endast de, hvilka varit vexelinnehafvare pä grund af öfverlätelse in blanco och derföre icke blifvit uti vexeln synliga, samt de synliga indossenter, hvilka uttryckligen genom termer, sâdana som: „utan obligo“, „utan retur“ o. s. v, frikallat sig frän näinnda ansvarighet, hvarutom de, hvilka förbjudit vexels vidare öfverlätande, endast i civilrättslig ordning kunna underkastas utsökning. Nämnda âtergângstalau var tillförene sälunda be- gränsad, att den sista vexelinnehafvaren icke hade rätt att utkräfva sin fordran hos andra än trassenten eller sin närmaste fängesmän, hvarefter denne sistnämnde, om han infriat vexeln, fick utfora talan emot sin indossent och sä vidare, intilldess samma talan stegvis nätt re- mittenten eller den första innehafvaren. Detta med onödiga omgängar förknippade förfarande behöfver nu mera icke anlitas, ty 42 § af uu gällande vexelstadga medgifver, att âtergângstalau für bristande betaluing fâr aiiställas pä en gâng mot Aere eller alla gäldeiiärer eller särskildt mot nâgon af dem, eftersom vexelinne hafvaren för go dt finner. Om en indossat, hvilken icke âr den första, till följd deraf konimer att infria vexeln, pger han naturligtvis rätt att fullfölja sin talan i saken mke allenast mot trassenten, utan äfven mot alla före- gâende innehafvare. Frâgan erhâller i nâgra stycken en förändrad skep- 142 nad, om vexein icke blifvit godkänd, ty dä kan först och främst nägon talan derom icke rigtas emot trassa- ten eller nägon annan adressât, utan innehafvaren màste sâsom enda utväg att erhâlla betalning vända sig emot sina fängesmän. Vidare är en sâdan talan emot dem underkastad en viss inskränkning, om den för tidigare begärd och vägrad accept utföres före vexelns förfallo- dag. Anspräket emot dem fär dä icke utsträckas liingre än tili antaglig och af vexelinnehafvaren godkänd säker- het för vexelns betalning, dä den blir dertill förfallen, eller altemativt tili liqvid pä förhand, hvarvid en mot- svarande diskontränta fär frän vexelns belopp afdragas (26, 30 och 31 §§). Sävidt nägon försummelse att inom föreskrifven tid läta verkställa protest eller utföra ätergängstalan icke fär tillräknas vexelinnehafvare, gäller för öfrigt att vexelrättens stränga fordringar och processformer hafva sin fulla tillämpning vid bcdömmandet af samteliga före- nämnda gäldenärers ansvarighet. Enahanda är förhäl- landet, om en trassent, som blifvit nödsakad att inlösa en af honom utstäld och af trassaten redan godkänd vexel, pä grund deraf fordrar godtgörelse af den sist- nämnda. Deremot tillkommer i motsatt rigtning en dylik rättighet icke godkännare, som accepterat och betalt en pâ honom dragen vexel, och för denna utgift fordrar ersättning af trassenten (24 §). Det kan synas rättsvidrigt, att en utställare, hvars dragua vexel en annan haft godheten att acceptera, sedermera, efter att sjelf hafva blifvit nödsakad att be- tala dess innehäll, har magt att med tillämpning af vexelrättens stränghet söka ersättning derföre af god- hännaren, men att den sistnämnde deremot, om han honorerat sin acc^t, icke ätnjuter lika stör rättighet, 143 dâ han begär att blifva ersatt för sin utgift. Gründen tili denna skenbara motsägelse finner man lätt, om man tager i betraktande, att vexlarne icke äro ämnade att betjena vexelrytteriet och blancokrediten, utan att för- medla omsättningen och alla dermed sammanhängande Hqvider. Lagen förutsätter att iitställaren har en for- dran hos trassaten, och sedan denna fordran genom accepten blifvit iklädd vexelform, bör den kunna in- drifvas med lika kraft och verkan som andra pá vexel- rätten bygda anspräk. Är accepten och en deraf för- anledd betalning grundad pá kredit, átnjuter godkänna- ren endast den förmän, att han kan vinna ersättning derför i civilrättslig ordning. Ifall han gifvit lof tili vexelns utställande, men rägrat accept, är han förbun- den genom 25 § att hálla vexelgifvaren skadeslös för all skada och kostnad, som derigenom kan tillskyndas den sistnämnde. Om vexelinnehafvare eller hans fángesman för- summat nágon af de átgârder och iakttagelser, hvaraf deras vexelrätt är beroende, förvandlas gäldenäremas ansvarighet tili en vanlig civilrättslig förbindelse, och fordringsrätten kan dá tillochmed vara svagare än annars efter civilrättens föreskrifter. Vexelstadgan Säger derom i 93 §, att vexelinnehafvare, som förlorat talan efter Vexelrätt, fär utsöka sin fordran i civilrättslig ordning sávâl hos den gäldenär, hvilken ej handlat i god tro, som hos hvarje annan, hvars befriande frán krafvet skulle medföra vinst át honom och skada át vexelinne- hafvaren. Här Annes sáledes uttalad den romcrska satsen; ut inter bonos et probos agi oportet (sásom goda och redlige män bör a handla). Den gäldenär, som icke varit i god tro, máste väl för sitt oredliga uppsát anses förbunden att utan all afkort#ing ansvara för 144 hela (len pâ vexeln grundade fordran, sâframt icke hans rätt tagit nâgou betânklig skada genom fordringsegarens handlingar och fôrsummelser ; men deremot hör det i andra fall tagas noga i öfvervägande, huriivida icke nâgon gäldenärens lagligen pârâknade tillgâng blifvit förminskad genom den andras fôrsummelse eller senfär- dighet, och huruvida den, som utkräfver fordran, verke- ligen blifvit i saken lidande. 1\. Vilkoren for âtergângstalan. Denna talan hâlles öppen genom tvâ hiifvudsakliga iakttagelser. For- dringsegaren skall styrka genom protest^ att han i foreskrifven ordning hevakat sina ansprâk hos den, som i främsta rummet bordt för gülden krä/vas, samt derefter inom viss kortare tid fullfölja sin talan emot dem, hvilka dernäst äro ansvarige för gülden. Protesten äsyftar att genom en officiel person vinna bekräftelse om de underhandlingar, som i saken försiggätt mellan vederbörande sakegare. Den skall i närvaro af ojüfvigt och skrifkunnigt vittne verkställas i stad af notarius publicas och pä landet af kronofogde eller länsman eller ock notarius publicas frân närmaste stad. Üfver förrättningen, som icke fär ega rum före kl. 9 f. m. och efter kl. 7 e. m., skall upprättas ett Protokoll, tillgängligt för alla som saken kan angä, och deri hör ingä noggrann afskrift af vexeln, sökandens anhällan eller pâstâende samt derä meddeladt svar. Om den, emot hvilken protesten gores, icke afgifvit nägot svar, eller icke kunnat anträffas, eller atlidit eller räkat i konkurstillständ, skall nödig uppgift derom i protokollet ing& (70 § K). 145 Om en vexeltagare efter ett mundtligen belefvadt vexelköp icke samma dag anmäler sig för att utbekomma den skriftliga vexeln och erbjuder betalning^derför, eger utställaren, om han vill göra anspräk efter vexelrätt om kontraktets fullbordande eller ersättning för dess bry- tande, derefter inom den andra dagens utgäng, dagen för aftalet oräknad, läta verkställa protest emot vexel- tagaren (7 §). Emedan rättigheter och skyldigheter böra matas med samma mätt, torde väl i motsatt fall enahanda förmän böra tillerkännas vexeltagaren, ehuru nägot uttryckligt stadgande derom ej ingätt i lagen. Den svenska vexellagen (§ 7, jfr bih. n:o 2) har i detta afseende lyckats nägot bättre se den sistnämndes rätt tili godo, ty denna rätt är der mera accentuerad och dessutom stäld i främsta ruramet Har accept blifvit begärd och afslagen, förrän förfallotiden gätt tili ända, och ästundar vexelinnehafvare i anledning deraf att genom âtergângstalan förbinda sina fängesmän att ställa säkerhet för vexelns infriando pâ förfallodagen, skall sädant anspräk grundas genom protest (16 och 26 §§). Om trassateu, sedan han godkänt vexeln. under förfallotiden uppläter sin egendom tili konkurs eller annars genom nägon fruktlöst hos honom verkstäld utmätning befinnes vara insolvent, kan en dylik säkerhet för vexelns inlösen begäras, men äfven detta pästäende skall föregäs af protest. I allmänhet mäste för talans bevarande en sädan verkställas emot hvarje brist eller ofullkomlighet i en accept (23 §). Speciela dithörande och i författningen uttryckligen angifna fall inträffa, dä en accept pä vexei, stäld att betalas viss tid efter uppvisandet, icke angifver dagen för godkän- nandet och utredning säledes saknas om förfallotidens början (20 §), dä en vexei, dragen pä en bolagsfirma, 10 146 icke godkännes i bolagets naran utan af enskilda bolags- män (21 §), och dä trassaten icke godkänner heia vexelns belopp utau blott en del deraf (26 §). Ifall en vexei blifvit under förfallotiden protesterad för vägrad accept, och vexelinnehafvaren enligt 30 § sökt betalning hos öfverlätare eher vexelgifvaren, be- höfver protesten icke upprepas efter förfallodagen för vägrad betalning (40 §). För vexlar, som äro stälda att betalas vid sigt, pä viss angifven dag eil er efter viss tid à dato, kan einellertid eu särskild protest för vägrad accept sällan blifva behöflig, och vanligen endast i de fall dä vexelinnehafvare, säsoin förut är sagdt, vill emot sina fängesmän göra anspräk om säkerhet för vexelns inlösen â förfallodagen. Annars kominer protesten ofta att verkställas samtidigt bäde för vägrad accept och för vägrad betalning, emedan den sista tidpunkten för hvar dera är sjelfva förfallodagen, hvilken i afseende ä sigt- vexlar är den dag, dä dessa uppvisas för att genast betalas. För att vara fullgiltig skall protesten senast verkställas ä andra dagen derefter (40 §). En ringa olikhét förekoinmer i sagde afseende, dä fräga är ora vexlar, hvilka skola betalas viss tid efter uppvisandet, ty för dem kunna accept och betalning icke pä en gäng begäras. Det blir derföre i hvarje fall nödigt att först och särskildt anraäla dem tili accept, och detta skall ske inora den tid som vexelbrefvet angifver eher lag i annat fall bestäinmer (17 och 20 §§). Har accepten dä blifvit vägrad och protest deremot verkstäld, behöfver den sistnämnda för vägrad betalning följakteligen icke upprepas. Emellertid är det i nägra undaiitagsfall inöjligt att here protester i sarama vexelsak kunna blifva nöd- vändiga. En särskild sädan mäste tillvägabringas, ora 147 I innehafvaren af en vexei dupplett eller afskrift icke kan utbekomma af anvisad person den dereraot svarande hufvudskriften för att dermed begära godkännande eller betalning (64 och 67 §§). Om en vexei blifvit protesterad derföre att accep- tanten icke förbundit sig att betala heia vexelns innehäll, skall detta partiela godkännande bestä (23 och 39 §§) och protest för bristen verkställas, hvarefter en ny protest kan blifva behöflig, om acceptanten sedermera vid betalningstiden underläter all betalning. Samma för- hällande inträifar, om en godkännare accepterar en vexei, öfter att först hafva föranledt en protest genom vägran att göra det (27 § ), samt derefter underläter betalningen och derigenom framkallar en ny protest. Ifall det blif- ver efter protest nödigt att anlita nödfallsadressater eller ifall anbud af nägon hedersacceptant godkännes, kan en ny protest blifva behöflig, om dessa sedermera undan- draga sig betalningen (46 § ff.). En bestämning om protest af säregen beskaffenhet ingär uti vexelstadgans 41 §. Om en dragen och af trassaten möjligen ocksä redan godkänd vexel skall säsom domicilierad betalas â annan än denn es hemort, och den person, som â haus vägnar skall fullgöra betal ningen, Annes i vexeln anvisad, äligger det vexelinne- hafvaren, om betalningen försummas, att specielt emot denna person lâta verkställa protest, vid äfventyr att godkäiinaren, oaktadt sin förbindelse genom accepten, annars blifver frikallad frän ansvarighet efter vexelrätt. Lagen har i detta speciela fall äfven afsett den sistr nämndes intresse, som künde äfventyras genom sysloman- nen. Af det nu sagda fär emellertid icke dragas den slutsats att innehafvaren af en dylik domicilierad vexel vore, utan att särskildt förbehäll derom skett, förbunden 148 att begära accept pâ en och betalning pâ en annan ort. Dct ilr en generell gällande regel att sädant ej behöfver iakttagas (jfr 46 och 55 §§). I allmilnhet bör s&ledes bâda accepten och betalningen begäras uti betalnings- orten af trassaten eller bans man (41 §). Det beror af utstâllaren att göra klara alla derföre nödiga transaktio- ner em ell an dem alla inbördes. Sâsom allmän regel gäller att protest icke fâr uppskjutas längre än tili andra söckendagen efter det accept eller betalning senast bordt begäras, eller nöd- vändighet att protestera annars uppstätt. Att lagens dithörande stadgaiiden icke afse den nästa dagen der- efter, utan den andra i ordningen, är sjelffallet och framgär äfven af det förhällande, att protesten annars künde nägon gäng blifva omöjlig att utföra. Delta skulle exeinpelvis inträffa, om en accept begäres pâ förfallo- dagens eftermiddag och acceptanten gör bruk af den betänketid under 24 timmar, soin lagen beviljar honom. Harmed öfverensstämmer für öfrigt äfven vexelstadgans 33 och 92 §§, hvilka ])äbjuda att hvarken den första dagen hvarifrán tiden räknas, eller helgedag skall ingä i räkningen. Frän skyldigheten att genoin protest bevisa en vägrad accept eller betalning frikallar den tyska vexel- lagen innehafvare af vexlar, hvari förbehäll om sädan frihet uttryckts genom termerna: „utan protest", „utan omkostnader“ m. m. (art 42). Det ankommer i dessa fall pâ vexelgäldenärerna att förete nödig bevisning om deras pâstâende, ifall de icke vilja erkänna att accept eller betalning blifvit i behörig ordning affordrade. Om allt delta âterfinnes hos oss ingen bestämning, men dä lag kan brytas genom förord, sävidt tredje mans rätt eller allmänt intresse dymedelst icke förnärmas, torde full giltighet bora tillerkiinnas ett vilkor af nämnda beskaflFenhet. Lagen kan icke pâtruga vexelgäldenärerna det skydd, som protesten for deras räkning âsyftar, heist detta skydd vanligen blifver ganska kostsamt, och billigare utvägar att erhâlla kännedom om det verkliga förhällandet kunna stâ dem till buds. Det har redan blifvit antydt att den âtergãngs- talan, som enligt regel grundlägges genom protest^ dr af tvàfaldig heskaffenhet. Oin en vexei är godkänd, men ännu icke förfallen, âsyftar denna talan företrädes- vis endast att bereda ät vexelinnehafvaren full säkerhet att erhâlla liqvid pä förfallodagen, men ifall denna dag redan infallit gär samma talan ut pä att förpligta vexelgäldenärerna att inlösa den returnerade vexeln. I forra fallet beror det af innehafvarens godtfiunande, om och när han under förfallotiden vill göra sin rätt gällande att erhâlla nämnda säkerhet, men i det señare deremot äro bäde tiden och sättet für âtergângstalan af lagen noga begränsade. Sedan protest egt rum senast pä andra dagen efter förfallotidens utgäng, skall ansprä- ket ora vexelgäldenäremas äliggande att inlösa den för- fallna vexeln enligt 75 § göras anhängigt genom stäm- ning inom tre, sex, tolf eller aderton mänader, allt- efter som vexeln är stäld att betalas i Finland, i det öfriga Europa eller uti aflägsnare verldsdelar; och skall denna preskriptionstid räknas fortlöpande ifrän vexelns förfallodag. Om talan blifvit rigtad icke emot utstäl- laren utan emot en señare innehafvare, skall denna, räknadt frän dagen för frivillig betalning eller âgângen stämning, ätnjuta lika läng tid för att göra enahanda 160 ersättningsanspräk gällaiide emot äldre öfverlätare och utställaren (76 §). Det medför ingen svärighet att tillämpa dessa be- stämningar, dä fräga är om vexlar stälda att betalas vid sigt, pä viss utsatt dag eller pä viss dag à dato, men deremot är saken icke lika klart framstäld be- träffande vexlar, som skola betalas pä viss tidpunkt efter uppvisandet. Tvetydigheten har sannolikt sin rot deri, att man utan att i andra afseenden förändra lag- textens plan och uppställning, utbytt ordet: protestdag uti den tyska lagtexten emot ordet förfallodag. Författningen Säger i nämnda 75 § att preskrip- tionstiden efter vägrad betalning skall räknas frän för- fallodagen. Ifall man ville tillämpa denna bestämning pä vexlar af ifrägavarande slag, borde preskriptionstiden räknas icke frän den tid, dä accepten blifvit vid upp visandet vägrad, utan ifrän den derefter afmätta när- mare jeller Qermare dag i framtiden, dä vexeln enligt utställarens afsigt komme att inlösas, och hvad värre är, vexelinnehafvaren vore icke berättigad att utföra sin talan for vägrad betalning förrän nyssnämnda mellantid förflutit (jfr 40 §). Man har svärt att godkänna en dylik äsigt, ty man mäste anse att den vägrade accep ten tillika innebär vägrad betalning, och fär icke vänta nägon oförutsedd liqvid pä den förfallodag, som uti vexeln gjorts beroende af uppvisandet. Vexelinnehafva ren borde väl efter den protest, hvartill han i fräga ora dylika vexlar är genom 20 § ovilkorligen förbunden för vägrad accept, lika ovilkorligen derefter utföra sin äter- gängstalan inora den tid som är föreskrifveii, dä bri- stande betalning föranledt sarama talan, vid äfventyr att annars förlora sin vexelrätt emot gäldenärerna. Ett sädant résultat erhälles emellertid icke genom 151 en verbal tolkning af nâmnda 20 §. Man kan visser- ligen tänka sig att de, hvilka redigerat författningen, med den tyska lagtexten for ôgonen velat uti det af §:n berörda speciela fallet identifiera protestdagen med for- fallodagen, och att de dervid icke fästat tillbörligt af- Beende pâ stadgandets betydelse for âtergângstalan, utan fastmer pâ tôrhâllandet till godkännaren, hvarpâ i an- seende till den vägrade accepten just ingen vigt ligger; men orden i §;n innebära ganska' tydligt en annan me- ning. Der sages att förfallotiden i slikt fall räknas frân d. ä. begynner â protestdagen, hvarföre lagbudet kan betraktas sâsoni en bekräftelse om den generela upp- fattningen att förfallotiden äfven bar bör afvaktas, innan en âtergângstalan for bristande betalning kan komma i fräga, och att samina talan icke är afbruten, förrän heia den sälunda beräknade tiden lupit tili ända. Men för öfrigt har frägan härom frân praktisk synpunkt en rin gare betydelse i anseende dertill, att âtergângstalan för bristande godkännande och den för bristande betalning enligt vär lag endast obetydligt afvika frân hvarandra, dä den förra icke är, säsom i den tyska författningen, blott och hart inskränkt tili anspräk om säkerhet för full liqvid â förfallodagen. En hufvudsaklig vigt har sluteligen frägan, huru- vida laga förfall eller oemotständliga hinder (vis major) kunna ursäkta fordringsegare, som försummat att iakt- taga hvad dem älegat för bevarandet af deras vexelrätL Nägra stadganden derom förekomma gemenligen icke i vexelförfattningarne, men pâ allmänna rättsgrunder hafva domstolar ofta räknat en dylik ursäkt fordringsegare tili godo. Fräga derom gjordes isynnerhet och mera allmänt tili föremäl for pröfhing under belägringen af Paris, dä den franska styrelsen hade utfärdat moratorier till förmän for dera, som hade förfallen gäld attbetala. Förslaget tili skandinavisk vexellag af 1878 har velat uttryckligen légalisera en dylik uppfattning, raen före- skriften derom har, sâsom det blifvit anmärkt icke utan skäl, erhällit en ordalydelse, som kan tilläta att utsträcka begreppet om vis major alltför längt (se bil. n:o 3 § 92). Bland nu gallando vexelförfattningar torde endast lagen för Ungern innehälla ett uttryckeligt stadgande derom, att en uraktlâten ätgärd icke fär räknas vexel- innehafvare tili last och betaga honom regresstalan, om det icke stätt i bans raagt att fullgöra äliggandet. Uti Portugals och Hollands handelslagar tillämpas sarama grundsats allenast pä det speciela fall, dä en vexei till följd af dröjsmäl, som sakegare ej vällat, frainkommer tili betalningsorten efter förfallodagen. Ehuru sälunda uttryckliga föreskrifter derom i allmänhet saknas, fiuner man likväl uppgifvet att domstolarne i England, Frank- rike och Italien geinenligen godkänt invändningar ora vis major. I Tyskland hafva deremot skiljaktiga äsigter i saken blifvit uttalade och jeinväl gjort sig gallando. Tillföreue tyckes man hafva varit mera enig uti att làta nödvändigheten ursäkta försenade protester och andra ätgärder, och donna uppfattning har ocksä pä det bestära- daste blifvit understödd af Mittermayer, och señare äfven af Bluntschli. En motsatt mening har likväl icke heller saknat talrika anhängare, hvilka i synnerhet velat förneka betydelsen för tyska vexelgäldenärer af de fransyska moratorierna under belägringen af Paris. Uá konferen- sen i Leipzig är 1847 beredde förslaget tili den nu gal lando allmänna tyska vexellagen, fordrade 10 roster einot nio, att man borde uttijckeligen légalisera en replik om vis major sâsom ursäkt för en uraktlâten handling, raen dâ man derefter icke künde förena sig ora ordalydelsen 153 for en sàdan föreskrift, beslöto 12 röster emot 7 att uti författniiigeu icke intaga derom nàgot stadgande. Resultatet af det nu anförda gär att regresstalan, ehuru protest eller annan föreskrifven ätgärd uteblifvit, likväl i allmänhet ansetts bevarad, om det tili följd af nägon vis major varit omöjligt att fullgöra lagbuden derom. Förenämnda ringare skiljaktighet i äsigter kan vara sä mycket mindre oväntad, dä man ofta erfarit att icke ens tydliga positiva stadganden förmätt ästadkomma enstämmighet. Och för öfrigt torde det icke heller vara alldeles rätt, om man pâstâr at vexellagarne i sagde af- seende iakttagit en fullständig tystnad. Likasom annor- städes gäller det hos oss (72 §), att protest fâr betrak- tas säsom lagligen verkstäld, dä nägon underrättelse ej kunnat erhällas genom efterfrägan hos ortens polis- myndighet angäende den eftersökta personens bostad. Ätgärden är dä endast skenbart fullgjord eller, med andra ord, omöjligheten att fullgöra den har blifvit konstaterad. T. Voxels betalning. Dä en vexeis förfallodag infal- 1er, äligger det godkännare att infria sin förbindelse, och gör han det icke, fär han underkastas vexellagens stränga process. Den äldre vexelförfattningen af är 1748 med- gifver ät honom för liqviden sex uppskofsdagar, sön- och helgdagar deri inbegripna, men erinrar tillika, att en rigtig betalare, som är män om sin goda frejd, icke borde missbruka denna rättighet. Detta är anledningen, hvarföre nugällande författning, som afskaffat all rätt tili uppskof, efter lagbudet om betalningen tillagt: „och ega förty uppskofsdagar icke rum“ (32 §). Vilkoret om vissa uppskofsdagar förekom tillförene sannolikt i hvaije 154 I ■ vexellag, eller âtminstone i flertalet af dem, och uti England tyckes ännu en legal rättighet tili uppskof i tre dagars tid stund ora sättas i fräga, raen de fiesta andra lagar hafva numera uttryckligen afskaffat en dylik förmän. Sedan denna grundsats jemväl ingätt i vär lagstiftning, finnes numera tör godkännare Ingen annan utväg att vinna uppskof för betalningen än den, som stadgandet i 18 § kan hereda honora. Ora han begag- nar sig af den rättighet som enligt sarama lagrura stár för honora öppen, nemligen att under förloppet af tjugu- fyra tiraraar hvarken godkänna eller tillbakavisa en vexei, staid att betalas vid sigt eller à vista, kan han framskjuta betalningsskyldigheten lika mânga tiraraar. Sâsom en särskild lindring till förmän för de öfriga vexelgeldenärerna, innehäller nugällande författning alle- nast det medgifvande, att för en inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning protesterad, utställaren och öfverlätarena icke fä öfverraskas genom utmätning eller bysättning, förrän tre dagar förfiutit, sedan de blifvit kräfda (83 §). Godkännare ätnjuta s&ledes icke ens denna förmän, och den koraraer icke heller de öfriga tili godo, dä fräga är oin utrikes vexlar. Medan lag- stiftaren säluiida förnekat dröjsmäl raed betalningen, har den deremot icke hindrat liqvid före förfallodagen. I motsats dertill var godkännare enligt 1748 ärs författ ning förbjuden att inlösa en vexel, förrän den förfallit, säframt han icke, för den händelse att den sista inne- hafvaren blefve oförmögen före förfallodagen, ville ytter- ligare ansvara för vexelns innehäll. En sädan orasorg för tillgängarne i dennes konkursbo tyckes ej tillhöra vexelrätten. Sarama idé, bygd pä ett annat raotiv, vill 1878 ärs förslag tili skandinavisk vexelrätt äterupplifva (se bil. n;o 3 § 40). 155 Godkännare förblifva efter vexelrätt ansvarige för betalningen i tre àrs tid, räknadt frän förfallodagen (74 §), utan att hvarken protest eller andra ätgärder behöfva vidtagas för talans bevarande. Tiden är för dem utmätt sä läng, emedan deras ställning är fullkomligt klar, om man undantager det i 41 § angifna och ofvan- före redan berörda, mera ovissa förhällandet (pag. 147), hvarom ocksä derföre en annan bestämning blifvit pä- bjuden. Om godkännaren varit utställaren skyldig den pä honom dragna vexelns belopp, hvilket lagen förut- sätter säsom regel, har han genom acceptent endast bekräftat denna förbindelse, och ifall han deremot öfver- tagit ansvarigheten, emedan han velat försträcka den godkända summan ät utställaren, saknar han^'ej känne- dom om sin rätt, och behöfver derföre ej erfara n&gon- ting mera i saken för att kunna emot denna bevaka sin talan. Att preskriptionstiden icke blifvit utsträckt tili flere än tre är her or deraf, att innehafvarens for- dran, om den förblir oliqviderad en längre tid, rimligen icke kan betraktas säsom en vexelfordran, ämnad att förmedla omsättningen. Han förlorar efter tre ärs för- lopp allenast rättigheten att göra sin talan gällande i den ordning, som vexellagen föreskrifver, men bans fordringsanspräk kan fortfarande utföras pä civilrättslig väg, sälänge icke den civila preskriptionstiden af tio är efter förfallodagen förflutit. Nägot pästäende om an- spräkets totala eller partiela förkastande pä grund af vexelinnehafvarens försummelse att tidigare söka be- talning, har här för öfrigt icke heller nägon bety- delse, emedan godkännarens rätt icke kunnat genom dröjsmälet förnärmas eller förminskas, säsom fallet är, dä utsökning verkställes emot de öfriga gälde- närerna. 156 Endast i den händelse, att vexelinnehafvaren vill hälla sin talan öppen emot utställaren och öfverlätarena, hör han icke försumma att fordra vexeln inlöst p& sjelfva förfallodagen, hvarigenom han for öfrigt äfven, ifall liqviden afböjes, vinner den fördel att fordran efter sagde dag löper med sex procents ränta för äret. Ränta för vexelgäld kommer^nemligen icke i fräga i andra fall än dä betalningen bevisligen fördröjes, ty det öfverens- stäniiuer icke med vexlarnes natur och ändainäl att före förfallotiden beräkna en sâdan, och ifall detta sker, ingär räntan vanligen i diskontform uti vexelns belopp. Lagen innehäller härom dock icke nägot stadgande, ehuru man visserligen kan finna af 30 §, att den blifvit bygd pä förutsättning om att vexlar under sin omlopps- tid icke afkasta nägon ränta. Stadgandet om vexelinnehafvares skyldighet att begära betalning ä förfallodagen innehäller, att han dâ skall uppvisa vexeln för att inlösas (40 §), men större bankinrättningar plaga likväl inskränka sin ätgärd i detta afseende, sä att de nägon dag dessförinnan genom avis- bref underrätta acceptanten om denna förfallodag med pä- minnelse om liqvid i bankens lokal. Ehuru lagens orda- lydelse och en bokstaflig tolkning deraf visserligen icke understödjer ett sädant förfarande, sä torde det likväl kunna försvaras säväl p& den grund, att häfden, ordnin- gen och en viss nödvändighet gjort det tili regel, att liqviderna med en bank heist böra verkställas vid dess publika och öppna kassa. som ock derföre att vexelgäl- denärernas rätt icke kan anses vara förnärmad eller för- minskad genom sagde förfarande. Fräga derom kan endast uppstä beträffande protestkostnaderna, hvilka möj- ligen hade kunnat undvikas genom ett personligt besök hos acceptanten, och hvilka derföre icke heller under 157 nämnda förhällande torde kunna ädömmas hvarken ac- ceptanten eller de öfriga gäldenärerna, likasom ock det icke lärer kunna komma i fräga att beräkna nägon ränta förrän frän protestdagen. Skulle svaret i protesten lyda, att medien kunna lyftas hos acceptanten, som icke för- bundit sig att bära dem tili banken, kommer naturligt- vis ett annat förhällande att ega rum. Banken mäste underkasta sig vilkoret om liqvid hos honom och eger derutöfver inga ansprâk emot de Öfriga vexelgäldenärerna. Till stöd för nyssnämnda uppfattning kan äfven framhällas ett förhällande, som ocksä i andra afseenden har en viss betydenhet. Lagen egnar vida mindre upp- märksamhet ät frägan om upp visan det pä förfallodagen an ät de rigurösa detaljerna angäende den protest, som vägrad accept eller betalning päkallar. Den Säger ej huru vexelinnehafvarens besök hos acceptanten skall be visas, och den förres rätt kan under sàdant förhäl lande vara ganska osäker, om hans talan skall obe- tingadt anses försutten, säframt han ej förmär styrka verkligheten af detta besök. Om han dervid varit ät- följd af tvä vittnen, s& öfverensstämmer icke ens deras edeliga afhörande inför domstol med vexelrättens bevis- ningsmetoder. För att vara füllt betryggad borde han redan dâ hafva Notarios publicus till hands, för att pro testen mâ kunna fôrsiggâ omedelbart efter krafvet, och för att de särskilda omgângarne med bevisningen an- gâende den första ätgärden sâlunda äfven mâ kunna undvikas. Om protesten uppskjutes till andra dagen, sâsom lagen medgifver, kunde trassaten, genom att för- neka det tidigare besöket, ofta ganska lâtt förinta for- dringsegarens rätt att göra sitt ansprâk gâllande pâ grund af vexelordiiingen, sâvida bevisningen om samma besök kan vara ganska vansklig. I vanliga fall innebär svaret 158 i protesten en uppenbar bekräftelse derom, att betal- ningen förgäfves blifvit begärd, och der ett motsatt för- hällande kan inträffa, är det äsyftade ändamälet vunnet och ingens rätt förnärmad, icke ens i afseende â protest- kostnaderna, för hvilka den, sora lätit verkställa prote sten, i sädant fall bör ensam^ansvara. Vill vexelinnehafvaren göra sitt fordringsanspräk gällande genom en emot godkännaren rigtad process, utan att samtidigt angripa de öfriga gäldenärerna, och utan att derföre förlora sin regress till dem, sä kan detta ske om rättegängen blifver slutförd, innan preskriptionstiden für talan emot de öfriga tilländagär. Honom skall d& tilldömmas icke alienast vexelns innehäll och förenämnda ränta, utan äfven protestkostnader, postpenningar, mäk- larearvode och hvad han i öfrigt varit nödsakad att i saken kosta, äfvensom provision till en tredjedels pro cent (43 §). Ifall innehafvaren àter föredrager att läta proces- sen emot godkännaren anstä, och vänder sig emot de öfriga gäldenärerna, eger han fordra af dem lika stör betalning och godtgörelse, och den eller de, vare sig ut- ställare eller indossenter, hvilka tili följd deraf blifva nöd- sakade att infria vexeln och betala nämnda kostnader, kunna med lika rätt fordra betalning af godkännaren för alla deras utgifter (24 §). Men inträffar det att sädan ut- sökning af vexelinnehafvaren aflöper fruktlöst, sä är han derföre icke hindrad att, sälänge preskription icke mel- lankommit, upprepa sitt anspräk om betalning hos godkän naren och att genom rättegäng förpligta honom att inlösa vexeln och; godtgöra skadan. För vexlar, soin sakna god- kännande kan betalning naturligtvis icke erhällas pä annat sätt än genom âtergàngstalan, hvarvid ansvarigheten i sista hand drabbar utställaren. 159 r Till det nu anförda angâende vexelpreskription kan sluteligen den generela anmärkning fogas att sâvâl pre- sknptionstiderna, som de ôfriga bestâmningarne derom âro frân hvarandra betydligt afvikande uti de skilda lân- dernas vexellagar. England utmärker sig bland annat i detta afseende genom saknaden af fixa eller i lag be- stämda tidsmâtt. Sâsom en allmân fordran gâller att alla âtgârderi vexelärenden skola bedrifvas skyndsamt och detaljerna fâ i ôfrigt bero ej mindre af den kommerciela an den judiciela praktiken. Ail den ^betalningsskyldighet, som i fôrestâende mâtto âligger godkännare, skall äfven fullgöras af dem, hvilka for nödfall eller for heders skull accepterat en vexei, sâ att dessa likväl icke hafva nâgot âliggande att infria vexeln, om den efter utförd âtergângstalan redan blifvit betald af den gäldenär eller dennes füregângare, pâ hvars anvisning eller for hvars heder vexeln blifvit accepterad. I öfverensstämmelse dermed gâller ocksà att, ifall en vexel blifvit godkänd och betald af en nöd- falls-eller hedersacceptant, som icke varit dertill främst kallad, skola alla de vexelinnehafvare vara befriade fràn regress, &t hvilka en s&dan fôrmân skulle kommit till godo, om den närmast berättigade hade fâtt fullgöra betalningen (59 §). Skulle exempelvis en nödfallsadress, anvisad af en señare innehafvare, blifvit föredragen framför en annan, som utställaren förbehällit sig, f&r âtergângstalan icke anstâllas mot nâgon af vexelns inne hafvare, sâvida den af utställaren anvisade, eh uni förbi- gângne adressaten skulle befriat dem alla frân ansva- righet, ifall han hade accepterat vexeln och fullgjort betalningen, medan deremot betalningen af den señare innehafvarens adressât icke kan anses frikalla dennes fôregângare frân ansvarigheten, om icke utstâllarens 160 adressât varit närmare att inlösa vexeln. Om dem, som erbjudit sig att for heders skull i stallet for nâgon af vexelgäldenärerna infria en vexei, ingick redan i 1748 ârs vexelstadga en sâdan bestamning, att vexelinnehaf- vare skulle i främsta ruinmet emottaga betalning af den, hvars mellankomst frikallade de fiesta gäldenärerna frân ansvarighet. ocli sâledes hellre af en représentant for utstallaren än for en señare innehafvare. Denna tanke är ocksä generelt ätergifven uti 56 § af nugäl- lande författning, men tillämpningen deraf i 59 § är frambällen i mera sväfvande ordalag, emedan förhällan- den kunna inverka modifierande pä saken. Ingen är förbunden att infria en vexei, ifall den icke qvittemd öfverlemnas i hans hand, emedan han annars utsätter sig för äfventyret af dubbel betalning (4, 13, 45 och 85 §§). Om vexel utstäld i flere exem plar. blifvit accepterad, skall det exemplar, hvarâ accep- ten Annes tecknad, vid liqvideii aflemnas ät godkänna- ren, emedan demie annars vore underkastad lika äfven- tyr (38 §). Ett äliggande att utan sädant vilkor er- lägga betalningen kan endast förekomma, om vexeln förkommit och blifvit i laga ordning dödad. För detta ändainäl skall ansökning göras hos doinstolen i betal- ningsorten, som eger pröfva sannolikheten om att vexeln verkeligen förkommit och derefter genom offentligt an slag och kungörelser i tidningar uppmaiia möjliga inne hafvare deraf att inom är och dag göra sin rätt gäl- lande, samt sluteligen att förklara vexeln dödad, om sä- dana anspräk under stämningstiden icke blifvit väckta (68 och 69 §§). Emedan säväl godkännare som öfriga gäldenärer redan haft, dâ en vexel, hvarföre de äro aiisvarige, gâtt genom deras hand, tillfälle att granska dess äkthet, kan 161 en dylik ytterligare granskning icke vara dem medgif- ven, dä fräga är om vexelns inlösen. I detta afseende tillkommer dem endast att förvissa sig derom, att ve- xeln genom en icke afbrüten serie af öfverlätelser eller genom blankotransport lagligen kommit i den señaste innehafvarens besittning, hvarom de förut icke kunnat inhemta fullständig kännedom, dä vexeln passerat deras hand. Men icke ens dervid fär det sättas i fräga, huru- vida underskrifterna äro äkta eller icke (35 §), ty nà- gra falska öfverlätelser kunna i hufvudsaken dock icke förminska hvarken godkännares förbindelse att i liqvid med trassenten honorera sin accept, eller âliggandet för de indossenter, hvilkas namnteckning är äkta, att an- svara tili sina rättsinnehafvare för rigtigheten af den fordran, som blifvit tili dem öfverläten. En vägran att fullgöra betalningen kan säledes icke hafva nägon gil- tighet, säframt den gäldenär, som sökes, ej gitter be- strida sin egen underskrift eller visar att den nämnda serien af öfverlätelser är afbruten. Nägot inflytande pä öfverlätelsernas giltighet ut- öfvar icke heller den omständigheten, att nägon af in- dossenterna förbjudit all vidare öfverlätelse, ty detta verkar endast att samma Indossent, om förbudet öfver- trädes, skall bedömmas efter civilrätt beträffande an- svarigheten för gälden (10 §). Det samma gäller om en öfverlätelse, som allenast innebär en fullmagt för ett ombud att inkassera vexelns innehäll, ty en fullmagt anses tillika äsyfta en rättighet för Prokuristen att i sädan egenskap vidare öfverläta eller sälja vexeln, hvil- ket i sjelfva verket äfven är ett sätt att inkassera inne- hället (15 §). Emedan vexellagen föreskrifvit att betalning, lika- som ock andra ätgärder, skola fullgöras pä vissa be- 11 162 stämda dagar, och tvetydighet eller osäkerhet dervid künde blifva ganska menlig och tillochmed föranleda stora och obefogade förluster at mângen sakegare, har det varit nödigt att noga bestämma ätskilliga detaljer beträffande tidräkningen. Derföre är päbjudet, att uti en förfallotid. bestämd tili vissa dagar, den första dagen icke fär medtagas i räkningen (B3 och 92 §§); att den 15:e dagen i en mânad skall anses àsyftad, dâ nâgon- ting enligt aftal skall fullgôras i medlet deraf; att en âtgârd, som borde vidtagas pâ son- eller helgdag, fâr och bör lemnas beroende till nästa söknedag; samt att beräkningen af heia veckor, mänader eller är skall byg- gas pâ sâdan grand, att samma dag eller datum, dâ en förfallotid vidtager, skall uti señare vecka, mânad eller är iakttages säsom förfallodag, dock att sista dagen i slutmänaden skall gälla säsom sâdan, om förfallotiden börjat nägon dag i den första mänaden, som icke har sin motsvarighet i den sista (92 §). Om vexel är ut- gifven, der tiden mates efter den gamla Stilen, skall ve- xelns säväl utställnings- som betalningsdag riiknas efter samma stil, säframt icke uttryckligt förbehäll blifvit gjordt om tidräkning öfter den nya Stilen (33 §). Beträffande sluteligen den myntsort, hvarmed eu vexel skall inlösas, gäller säsom allmän regel att betal- ningen skall ske uti det mynt som utfäst är. Om detta icke är i landet gängbart, skall liqviden byggas pâ den kurs, som vid betalningstiden gäller för sigtvexlar pâ närmaste vexelplats inom riket, men ifall sâdan kurs icke Annes angifven, efter den för andra vexlar, med tillägg af en efter förfallotiden afpassad diskontränta, fern für hundrade om äret (36 och 43 §§). Bl if ver liqviden genom godkännaren fördröjd, fär han icke ät- njuta nägon fördel af ett under mellantiden möjligen 163 inträffadt kursfall, utan är förbunden att fullgöra sin förbindelse efter den lagliga betalningstidens högre kurs men ifall deremot nägon försummelse frän vexelinne- hafvarens sida förorsakat dröjsmälet, och kursen undbr tiden blifvit stegrad, skall den vid förfallotiden gällande tjena tili efterrättelse, pä det att nägon skada för be- tal aren och vingt för innehafvaren ej mä blifva följden af den señares olagliga förfarande (37 §). VI. Yexelduppletter och afskrifter. För att uti den allmänna rörelseii underlätta bruket af vexlar päbjuder lagen, att utställare är förbunden att pä begärau aflfatta trasserade vexlar i Aere lika lydande exemplar, af hvilka hvar och en hör förses med sin särskilda ordningsnumer och säledes benämnas första, andra, tredje oller prima, secunda, tertia o. s. v. Om detta icke iakttages, kan hvarje exemplar göras gällande säsom en sjelfständig vexel, äfven om der icke förekommer uttrycket sola- vexel, som vanligen begagiias d& vexel icke utfärdas i Aere än ctt exemplar (61 §). Diipplettvexlarne kunna tili nägon del betrygga innehafvarenas rätt tili betalning, säsom beroende deraf, att liqvid icke kan päyrkas utan att den ifrägavarande vexeln aAemnas tili betalaren. Ifall ett exemplar för- koinmer, kan ett annat med lika full kraft användas, och innehafvaren behöfver icke anlita den förutnämnda länga Umgängen för att fä en vexel dödad och erhälla liqvid utan densamma. Füllt betryggande i detta af- seende äro duppletterna likväl icke, sävidt betalningen sökes hos en acceptant för en redan accepterad vexel, ly accept fär icke begäras pä mer än ett exemplar och 164 kan icke ens beviljas af godkännaren, emedan hau ge- i nom Aere accepter blifver förbunden att infria hvarje ' godkändt exemplar, som for betalning kunna blifva före- te^da af särskilda personer (62 §). Ett hufvudsakligare gagn medföra duppletterna der- igenom, att de öppna en större möjlighet att afsätta vexlarne, der konjunkturerna äro fördelaktigast och den allmänna omsättningen kan genom dem hast förmedlas. Om en innehafvare afsänder ett exemplar deraf för att ' accepteras och de öfriga tili särskilda handelsplatser med päteckning om den person, hos hvilken det godkända exemplaret kan utbekommas, sä är det för honom och den allmänna rörelsen mera möjligt att vexelns omlopp fär den rigtning, hvilken sluteligen säkrast medför den qvittning af ömsesidiga internationela och individuela fordringar, som genom vexeldragningarne framför allt äsyftas. Detta förfarande kan med framgäng anlitas isynnerhet i vär tid, dä alla för ändamälet nödiga transak- tioner sä lätt kunna tillvägabringas med tillhjelp af tele grafin. Om de särskilda exemplaren redan befinna sig hvar pä sin plats, utgör orternas aflägsenhet frän hvar- andra icke nägot hinder för egareu beträffande bans '! dispositioner om och hvar vexeln skall föryttras eller tili annan öfverlätas, och när detta skett, förfaller na- turligtvis all anledning att göra bruk af de öfriga exem plaren. Det inses lätt att nämnda anordning just icke füre- bygger möjligheten af missbruk, ty flere af de utstälda exemplaren kunna blifva föryttrade tili särskilda indos- sater, af hvilka icke mer än en kan utbekomma det accepterade exemplaret, eller i allmänhet päräkna bétai ls Í ning hos godkännaren. I sjelfva verket är detta äfveu- i * tyr icke af nägon anmärkniugsvärd betydelse. Sälänge 165 en Indossat ännu icke har det accepterade exemplaret i handom, bygger han naturligtvis ännu icke sina beräk- ningar pä godkännarens, utan pä utställarens och de föregäende innehafvarenas vederhäftighet, och den stränga vexellagen ger hononi kraftiga medel att göra sälunda grundade anspräk gällande. Dertill koinmer att uti affarsverlden enhvar mäste vara angelägen att undvika tillochmed oafsigtliga missgrepp af näinnda beskaffenhet, om han vill upprätthälla sin kredit, säsoin ett ibland de hufvudsakligaste stöden för framgängen af hans verk- samhet. Om en vexei Ursprungligen blifvit utstäld i ett el- 1er ett farre antal exemplar, och omständigheterna se ñare göra flere dylika behöfliga, sä har lagen äfven deri sörjt för omsättniIlgens beqvämlighet, ty den päbjuder att utställare är förbunden att uppfylla en derom fram- stäld begäran, säframt den framföres tili honom af alla innehafvare i successiv tillbakagäende ordning frän den ena tili den andra, hvarigenom dessa säsoin intresserade i saken erhälla en för dem i nägra afseenden nödig kännedom om den förändrade anordningen (61 §). Här- vid bör emellertid icke förbises, att en solavexel icke kan mängfaldigas genom nägra duppletter. En sädan bör äterstallas och ersättas genom nya dupplettvexlar, enhvar med sin päteckning om prima, secunda, tertia 0. s. V. Sluteligen kan ifrägavarande ändamäl ocksä vinnas genom vexelafskrifter. Hvarje innehafvare kan utan alla omgängar begagna donna utväg för vidare öfverlätelser. Om en sädan afskrift upptager icke alleuast vexelns hufvudtext med dertill hörande anteckningar, utan äf ven alla till den dä närvarande tiden gjorda öfverlätel ser, sä att man deraf kan finna hvilken öfverlätelse i 166 I origiiialet är den sista, äfvensom uppgift om den per- I son, som forvarar och eger utlemna hufvudskriften, sâ P är afskriften füllt användbar for vidare öfverlätelser, hvilka tillsaminans ined de i originalet ingâende utvisa hela serien af de egenhändiga indosseringarne (65 §). Vil. Laga domstol i vexelmâi. Ur det, som redan förut (pag. 116 ff.) blifvit yttradt angâende de särskilda synpunk- ter, ifrän hvilka vexelrättens stränghet kan betraktas, framgâ redan de väsentligaste omständigheter, soin for vexelrättens process äro utmärkande. Ilär behöfva der- före endast nägra särskilda tili saken hörande detaljer tagas i öfvervägande. Emedan domstolarne pä landet ordinärt icke sam- manträda oftare än ett par gânger om âret, och ange- läget är att vexelmälens behandling icke fordröjes, skola de i hvarje händelse upptagas och afgöras af rädstufvu- rätt i stad (81 §). En sädaii anordning päkallar icke landets indelning i vissa distrikt, fördelade pä de skilda städerna, emedan vexelrätten icke erkänner nägot forum i domicilii för svaranderna, hvilka oberoende af deras hemort äro förbundna att hörsamma stämning af den rädstufvurätt, som är närmast tili deras vistelseort för tillfället. Stämningen förpligtar svarande att, sävidt möj- ligt är, ännu samma dag installa sig inför rätta, vid äfventyr att bans uteblifvande icke behöfver füranleda tili uppskof med ärendet eller päkalla nägon ny ätgärd , för hans inkallande (82 §). Om svaranden infinner sig, kan han icke göra nägot briik af de i civil rätten före- i kommande invändningar, som verka uppskof i saken, ty , I eil invändning om domstols behörighet har under nyss- 167 nämnda förliällande ingen betydelse, och invändningarne om tredje parts hörande mäste äfven förfalla, dä sva- randerna icke hafva rätt att söka stöd för sina pâstâen- den uti nägra andra förhällanden än dem, som omedel- bart ega rum emellan dem och käranderne (85 §). Dä det i allmänhet, med hänsigt tili frägornas miudre in- vecklade beskaffenhet och lagens noggranna bestämnin- gar är ganska lätt att ikläda vexlarne en fullgiltig form, àterstâr för svaranderna, om vexeltalan blifvit tillbörli- gen bevakad, vanligen icke nägon annan utväg efter rat tens första sammanträde än att antingen fullgöra betal- ningen eller att lika snart utstä äfventyret af utmätuing och bysättning, sävidt de ej gitta förneka sin namnteck- ning eller beskylla käranderna för fais och hard (83, 84 och 87 §§). Förut är redan nämndt huruledes utstäl- lare och öfverlätare, emot hvilka âtergângstalan utföres undantagsvis äro i tre dagars tid frikallade frän sist nämnda stränghetsätgärder, dä mälet angär inrikes vex- lar. För öfrigt är det sjelffallet att en utsökning pä exekutiv väg äfven kan för ändamälet anlitas. Sökan- den eger derföre vända sig tili Guvernören i det län, hvarest svaranden anträffas, samt vid ärendets behand- ling ätujuta den ordning och summanska process, som är föreskrifveu för utsökning pä grund af skuldsedlar tili iunehafvaren eller ock tili viss man eller order (88 §). Det är anmärkningsvärdt att rättssökande i Fin land ofta och kanske företrädesvis begagna denna sist- nämnda process, som visserligen kan vara mera beqväm och anväudbar uti vanliga civila fordringsmäl, men der- emot i vexelärenden pä intet vis erbjuder den snabba behandling och i allmänhet de fördelar, hvilka den ordi- nära vexelprocessen bereden Delta förhällande kan bero deraf, att vexelväsendet i praktiken förlorat ganska myc- 168 ket af sin rätta karaktär, och att vexlarne i flertalet fall blifvit begagnade i stallet för vanliga skuldförbindelser. r Uti den svenska vexellagen finnes denna exekutiva pro- I cess icke ens omnämnd. Säsom rättesnöre för domstolarnes utslag i vexel- mäl mäste utländsk lag icke sallan anlitas, emedan an- talet af utrikes vexlar, om hvilka domstolarne ega ut- läta sig, icke är obetydligt. All internationel handel vore i ytterlig grad försvärad, om livaije särskildt sam* halle skulle fordra att vexlar, som der komma under dom, böra vara upprättade och bevakade efter föreskrif- terna i dess egen lag. Man har visserligen sökt vinna den högsta möjliga likstämmighet mellan de civiliserade folkens vexellagar, men det är, med hänsigt tili de mänga skiljaktiga samhällsförh ällandena, uppenbart att en full- komlig sädan hvarken blifvit eller kan blifva ästad- kommen. Derföre inrymmer äfven den finska vexelstadgan i vissa fall ät utländska lagbud en af oniständigheterna päkallad användning vid domstolarnes lagskipning. Ett sjelffallet medgifvaiule är först och främst att, i fräga om sättet att verkställa ätgärder, som ä ort utom Fin land böra vidtagas med vexel tili utöfvande och beva- rande af vexelrätt, lagen och sedvanan i samma ort skall tjeiia tili efterrättelse (78 §). Vidare är stadgadt och medgifvet att rättigheten för dem, som icke äro finska medborgare, att ingä vexelaftal, skall bedömmas efter lagen i deras hemland, om aftalet skett derstädes, men efter fiiisk lag, om förbindelsen här kommit tili ständ (79 §). En naturlig konseqvens af dessa bestäm- ningar är det för öfrigt äfven, att giltigheten af en vexel- förbindelses form skall pröfvas efter lagen â den ort der den tecknad blifvit (80 §). 169 Sistnämnda bestämning, ora man tager den absolut, künde eraellertid leda till en oforralighet. Sâdant beror af den grundregel, att alla señare förbindelser, tecknade pä en i forraelt afseende ogiltig vexel, äfven raäste för- klaras ogiltiga eller betraktas säsora aftal, hvilka icke fä bedöraraas efter vexelrätt. Ora det under sâdant för- hâllande skulle inträffa, att en i freraraande land upp- rättad vexel vore ogiltig efter der gällande rättsordning, men dereraot gütig efter finsk lag, komme icke alienast hufvudskriften utan äfven de öfriga aftalen, ehuru de alla kunna vara efter finsk lag forraelt rigtiga, att här förklaras ogiltiga, ora man skulle tillämpa förenämnda bestämning utan nägon modifikation. Derföre sanktio- nerar vexelstadgan det undantag ifrän regeln, att se ñare, här i landet ingängna förbindelser, tecknade pä en i utlandet upprättad vexel, icke förlora sin gällande kraft, ora vexeln, ehuru formell, origtig efter den utländ- ska lagen, öfverensstämmer raed den finska lagens for- dringar. Ett annat undantag, sora sjelffallet rainskar den utländska lagstiftningens betydelse, bestär deri att ett vexelaftal, sora utrikes blifvit efter finsk rättsordning ingänget emellan tvä finska medborgare, skall af vära domstolar godkännas, utan hänsigt tili de möjliga bri- ster eller felaktigheter, sora man efter den utländska lagstiftningen künde finna hos dem. Der utländsk lag i andra fall komraer att tillämpas, är det icke domarens utan partens sak att utreda förhällandet {86 §). Ora motparten icke medgifver dithörande pâstâenden, skall laglig bevisning derora framställas. Bilaga n;o 1. Den Finska vexelstadgan af den 29 Mars 1858. 1 Kap. Om vexels form och vexelgifvares ansvarighet. § 1. Vexel skall, für att mcdföra vexelrätt, innehälla: 1) uttrycklig benämning af vexel; 2) orten, livarest och tidcn, när den utiärdas; 3) pcnningesuininan, soin skall betalas; 4) dons namn, tili hvilken eller tili hvars order be- talningen bür ske (vexeltagare, remittent); 5) dens namn, som skall inlösa vexeln (godkännare, trassat, acceptant); 6) orten, livarest godkännaren bor : denne ort gäller som vGxelns betalningsort, der ej sädan är särskildt utsatt; 7) tiden, dä vexeln skall betalas. Vexel mä endast vara ställd att betalas : a) â viss dag, b) vid uppvisande (vid sigt, a vista), c) â viss tid efter uppvisaudet (efter sigt), eller d) viss tid efter utgifvandet (a dato). 8) underskrift af den, som utställer vexeln (vexel- gifvare, trassent). 171 § 2. Vexei kan vara ställd att betalas: a) till vexelgifvaren sjelf (vexei till egen order); b) af vexelgifvaren sjelf (egen vexel) eller af annan person (trasserad vexel); c) â annan ort, ân der betalaren bor (domicilierad vexel). Äfven kan vexel utfärdas â annans vâgnar, efter fullmakt (procura). Âr den penningesumma, som skall betalas, utsatt bâde med bokstäfver och siffror, men till olika belopp, gäller det som âr med bokstäfver utsatt. Aro Acre olika belopp ut- förda, vare sig med bokstäfver eller endast med siffror, gäller det, som minst âr. § 4. • För vexeis godkännande och betalning stâr vexel gifvaren i ansvarighet, efter vexelrätt, tili alla dem, som af vexeln innehafvare blifva. Om vexelköp. > I S5. ij Vid vexelköp mä biträde af Mäklare, der sädan fin- || , nes antagen, begagnas af den det ästundar. iJ § 6. j Dä vexelköp slutcs, vare vexeltagare skyldig att samma j dag tili vexelns erhällande hos vexelgifvaren sig anmäla ft och den öfverenskomna betalningen erlägga, hvarvid ock ftft. vexeln skall af vexelgifvaren hällas vexeltagarcn tillhanda ■1 172 § 7. Har vexeltagare försummat att afhemta vexeln eller enligt aftal betala den; dä bör vexelgifvaren sednast & andra dagen efter den, dä vexelslutet skedde, eraot vexel- tagaren protestera och inom ätta dagar, räknade frän samma tid, â honom taga stämning tili den dorastol, som i § 81 säges. Vexelgifvare, som iakttagit hvad sälunda päbjudet är, äger att sin fordran utbekomma med samma rätt, som vexelfordran i allmänhet här nedan tillagd är: har han försummat det; njute ej bättre rätt än i annat skuldfor- dringsmäl. § 8. Aro tvâ eller fiera exemplar af samma vexei utfär- dade, pä sätt i § 61 säges; gälle det andra i ordningen, äfvensom hvarje af de följande, i vexeltagarens hand sâ- som qvitto att betalningen blifvit tili vexelgifvaren erlagd. Vexel, som i ett exemplar utfärdas, vare für sig att anses som qvitto ä erlagd betalning. § 9. Ilvar, som i egenskap af syssloman upphandlar vexel, Stär i ansvar att betalning tili vexelgifvaren erlägges. 3 Kap. Om vexels öfverlätelse (indossametit). § 10. Remittent ege rätt att genom Indossament (giro) vexel pä annan öfverläta, ehvad till&telse dertill blifvit i vexeln gifven, genom orden „tili order“ eller annorledes, eller ej. Likasä ege den, tili hvilkcn öfverlätelsen skett, samt efter honom en hvar, som vexeln pä enahanda sätt bekommit. rättighet att densamma vidare öfverläta (indossera). Har trassenten i sjelfva vexeln genom orden „ej tili order“ eller annat uttryck af lika betydelse öfverlätande deraf förbju- dit, medför indossament, som ändä sker, ingen vexelrätt. § 11. Indossament skall tecknas ä sjelfva vexeln, eller pä afskrift deraf (copia), eller & ett vid vexeln eller afskrif- ten häftadt blad (allonge), samt bör innehälla namnteck- ning af den, som öfverläter vexeln (Indossant), och dens namn, tili hvilken öfverlätelscn sker (indossat). Dock mä öfverlätelse jemväl ske »genom indossantens blotta namn- teckning pä vexelns baksida (indossament in blanco): och stände innehafvare fritt att blanco indossament fylla genom insättande af dens namn, tili hvilken vexeln vidare in- dosseras. § 12. Vexel kan öfverlätas äfven tili trassenten, trassaten, eller föregäende Indossant, och af desse ytterligare tili andre. § 13. Hvar, som vexel öfverläter, stände för dess godkän- nande och betalning i ansvarighet efter vexelrätt tili alla dem, som efter honom blifva deraf innehafvare, säframt han ej i indossamentet uttryckligen förbehällit sig att vara frân ansvarighet fri. § 14. Innehâller ett indossament uttryckligt förbud mot ve xelns vidare öfverlätande och sker öfverlätelse ändä af den, som vexeln med förbud erhöll; hafve efter honom följande innehafvare ej vexelrätt mot den öfverlätare, som förbudet gaf. 174 § 15. I Üfverlâtelse, som innehâller blott fullmakt eller upp- drag „tili inkassering“ eller dylikt (procura-indossament) medfôr ej eganderâtt till vexeln, utan vare den, till hvil- ken sâdan ôfverlâtelse skett, endast berâttigad att sâsom syssloman vidtaga erforderliga âtgârder till vexelrättens bevarande samt vexelsummans utsökande och uppbärande, j sâsom ock att öfverläta vexeln genom nytt procura-indos- i sament. 4 Kap. i • Om vexels godkännande {accept). § lö. Är vexel ställd att betalas â viss dag, eller viss tid I etter utgifvandet, eger den, som har vexeln i händer, rätt att, när som heist före förfallotidcn, densamma tili god kännande förete, och att, der vexeln ej inom den i § 18 stadgade tid godkänncs, derföre protestera. § 17- Vexel, ställd att betalas viss tid efter uppvisandet, skall innehafvaren, vid l'örlust af sin vexelrätt emot öfver- lätare och vexelgifvare, tili godkännande förevisa inom den tid, som dertill i vexeln föreskrifven är, eller, om sâdan särskild föreskrift saknas, inom tre mänader frän utställ- ningsdagen dä vexeln är dragen frän en pâ annan ort i Finland, inom sex mânader om den är dragen frân eller pâ annan ort inom Europa, inom ett âr om den är dragen I'jj frân eller pâ ort utom Europa, med undantag af de pâ i( j andra sidan Goda IIopps udden eller Cap Horn belägna [I orter, och inom aderton mânader om den är dragen frân íí eller pâ nâgon af sistnämnde orter. J . Har Indossant af sädan voxel uti öfverlätelsen utsatt viss förevisningstid och varder den af innehafvaren för- summad, är Indossanten för vexelansvarighet fri. § 18. När voxel till godkännande förevises, skall bestämdt svar, jakande eller nekande, afgifvas inom tjugufyra tim- mar derefter. Lemnas ej svar inom denna tid, anses god- kännandet vara vägradt.  helgedag mä godkännande ej äskas. § 19. Godkännande skall skrifvas pä vexeln och förses med acceptaiitens namntcckning. Sälunda gifven accept mä ej sedan âterkallas. Finnes den öfverkorssad; vare likväl gällande. Är voxel ställd att betalas viss tid öfter uppvisandet, dä skall ock dagen utsättas â hvilken godkännandet sker. §20. Vägras accept af voxel, ställd att betalas viss tid öf ter uppvisandet, eller sättcs ej af acceptanten dagen ut, â hvilken godkännandet sker, vare innehafvaren skyldig, vid förlust af sin vexelrätt emot öfverlätare och vexelgifvaren, att deremot anmäla protest, inom den förevisningstid, som i § 17 säges, och varde dä vexelns förfallotid räknad Mn protestdagen. Sker ej protest, räknas förfallotiden mot godkännare, som sin accept ej datcrat, Mn sista dagen af den i nästnämnde § stadgade förevisningstiden. § 21. Är vexel dragen p& bolagsfirma, skall accepten ske Wedelst firmans teckning : uraktlätes det, vare innehafvaren skyldig att, tili bevarande af sin âtergângstalan, protestera, 176 ändä att vexeln godkännes af en eller flere bolagsmän i eget eller egna namn. Är vexeln eljest dragen pä tvä eller flere personer, att betalas antingen af den ena eller af den andra; vare enderas godkännande lika gildt, som om vexeln bade varit pä honom aliena ställd. §22. Är vexel ställd att betalas & annan ort, än der trassa- ten bor, och har ej trassenten i vexeln utsatt af hvem be- talningen skall â den andra orten erläggas; sätte godkän- naren det ut i den accept han â vexeln tecknar. Gör han det ej ; varde det sä ansedt, som hade han â sig sjelf gif- vit anvisning tili vexelns inlösen á betalningsorten. §2^ Vexel bör godkännas efter dess lydelse, utan vilkor eller förbehäll. Sker det icke, anses accept vägrad ; svare dock godkännaren, ora han vid accepten fästat nägot vilkor eller inskränkt den tili en del af den i vexeln utsatta penningesumman, för hvad hans godkännande innebär. §24. Ilvar, som godkänt vexel, ansvare efter vexelrätt för dess betalning tili innehafvaren, â förfallotiden. ' Godkännaren vare, till följd af sin accept, äfven ve- xelgifvaren ansvarig efter vexelrätt. Deremot hafve god- j kännaren ej vexelrätt eraot vexelgifvaren. §25. ! Vägrar den, â hvilken vexel blifvit dragen, att den- sarama godkänna, ändä att han gifvit lof tili vexelns ut- ställande ; vare skyldig att ersätta den kostnad och skada, vexelgifvaren genora sädan vägran tillskyndas. 177 12 i Kap. Om âtergàngatalan for utehlifvet eller ofullständigt godkãnnande. § 26. Varder ej vexei inom den i § 18 föreskrifna tid god- kând, eller sker godkãnnande med vilkor eller fôrbehâll, eller inskränkes det till en del af vexelns belopp, och har innehafvaren deremot protesterai; vare han sedan berätti- gad att af vexelgifvaren eller hvilken som heist bland öf- verlâtarene, eraot protestens aflemnande, fordra antaglig säkerhet für betalning â förfallotiden ej blott af den uti vexeln utsatta penningesumma, eller dess âterstod, ifall ve- xeln blifvit för en del deraf godkänd, utan ock af de ge- nom det uteblifna eller ofullstândiga godkännandet för- orsakade kostnader. Likasâ hafve ôfverlâtare rätt att, pâ grand af pro test för utehlifvet godkãnnande, emot protestens aflem nande äska antaglig säkerhet af hvilkcn som heist bland fôregâcnde ôfverlâtare eller af vexelgifvaren. § 27. Vill den, â hvilken vexei âr dragen, godkânna den- samma sedan protest skett, mâ innehafvaren ej vâgra att godkännandet antaga, der vexeln ânnu âr i bans värjo och godkännaren ersätter honom de genom protesten tillkomna kostnader. Sedan godkãnnande skett, efter thy nu är sagdt, upphör den rätt tili säkerhet, hvarom i § 26 är stadgadt. §28. Har den, som vexel godkänt, innan densamma är tili hetalning förfallen, kommit i konkurstillständ eller vid ut- 178 mätning befunnits sakna tillgäng tili gälds betalning, och ej heller, när vexelinnehafvaren af sädan anledning det äskat, stallt antaglig säkerhet för vexelns inlösen â för- fallotiden; vare, sedan förlmllandet blifvit genom protest bestyrkt, innehafvare och öfverlätare af vexeln berüttigade att, emot protestons afleranande, fordra säkerhet af före- gäende öfverlätare eller vexelgifvaren, säsom i § 26 sagdt är. §29. Ej mä man fordra säkerhet af öfverlätare, sedan den blifvit af vexelgifvaren ställd, ej heller af sednare öfver lätare, dä den af föregäende öfverlätare ställd är, säframt det ej visas att den ställda säkerheten är otillräcklig. §30. Finnes vexel i dens hand, som pâ grund af protest för uteblifvet godkännande är berättigad tili säkerhet efter § 26, och vill han ej med sädan säkerhet ätnöjas, stär honom fritt att af den eller dem, som skolat säkerheten ställa, genast fordra betalning för vexeln, jemte provision och kostnadsersättning, säsom i § 43 säges. Dock njute den betalande i detta fall afkortniug ä vexelsumman för ränta derä efter fern för hundrade om äret, under den tid, som vid liqviden kan äterstä tili vexelns förut bestämda förfallotid. § 31. Äskar vexelns innehafvare säkerhet, stände den, som är skyldig att sädan ställa, fritt att, om han det hällre vill, genast inlösa vexeln med de vilkor, som i § 30 stad- gade äro. 179 6 Kap. Om vexeis förfallotid och hetalning. §3^ Vexel skall inlösas ä den tid, hvarä den tili betal- ning förfallen är; och ega förty uppskofsdagar icke rnm. §33. Är tiden för hetalning af vexel ntsatt i visst antal dagar efter utgifvandet eller efter uppvisandet, vare den dag oräknad, da utgifvandet eller uppvisandet skedde. Är betalningstiden bestärad i veckor, mänader eller är; gälle hvad för sädant fall i § 92 säges. Är vexel utgifven ä ort, livarest tidräkning efter gam- .la Stilen begagnas, skall utställnings- och betalningsdagen räknas efter samma Stil, derest ej nägondera i vexeln blif- vit bestämdt utsatt efter nya Stilen. § 34. Vexel, som lyder & hetalning vid sigt, varde vid uppvisandet inlöst. Om tiden, inom hvilken sädan vexel skall tili hetalning företes, och päföljden för uraktlätenhet deraf, vare lag, som om förevisning tili godkännande af vexel, den der lyder ä viss tid efter sigt, i § 17 sagdt är. § 35. Innehafvare af vexel är berättigad att för densamma fordra och uppbära hetalning, dä han genom öfverlätelse in blanco eller en behörigen sammanhängande och tili ho- nom fortgäende följd af öfverl&telser, visar sig vara vexelns vätte ägare. 180 Ej är den, som skall betala vexel, förbunden att pröfva om öfverlätelserna äro äkta. §2(6. Vexel skall betalas i det myntslag, bvarä den lyder. Är det mynt ej inom landet gängbart, mä vexelsumman gäldas med inländskt mynt efter det värde, som â den ort, hvarest betalningen erlägges, eller närmast derintill be- lägna vexelplats inom riket, det utländska myntet eger i fôrhàllande till det inhemska vid den tid liqviden sker, en- ligt vexelkurs för vexlar, som lyda â betalning vid upp- visandet, eller om sädan vexelkurs saknas, enligt vexel- kursen för vexlar, som äro ställda att betalas viss tid efter- utgifvandet, med tillägg i thy fall af ränta under sagde tid efter fern för hundrade om äret. § 37. Är förfallotid inne och varder godkänd vexel ej af godkännaren inlöst, dä den honom tili betalning förevises, vare han skyldig att, för hvad han enligt § 36 betala skall, gälda ränta efter sex för hundrade om äret frän den dag vexeln tili betalning honom förevistes, säsom ock att för de inneliafvaren genom dröjsmälet äbragta kostnader gifva full ersättning. Skall betalning ske efter vexelkurs och har det utländska myntet fallit sedan vexeln blef godkän naren tili betalning förevist, varde den kurs beräknad, som gällde när förevisandet skedde. Har inneliafvaren dröjt med vexelns füre visan de och det utländska myntet derunder stigit; njute ej tili godo annan kurs än den, som gällde vid förfallotiden. §38. Vexelgäldenär är ej förbunden att erlägga betalning, der ej vexeln tili honom aflemnas och qvitteras. Är ve- 181 xel utfärdad i flere exemplar, vare godkännaren icke skyl- dig att utgifva betalning, med mindre han omhänderfär det exemplar, hvarâ godkännandet finnes tecknadt. §3^ Betalar ej godkännaren heia summan ä förfallodagen, tage innehafvaren dock emot hvad honom erbjudes, och afbetalningen varde tecknad ä vexeln samt särskildt qvitto gäldenären meddeladt, om han det äskar. Om âtergângstalan for hristande betalning. § 40. Vill vexelinnehafvaren mot Indossant eller trassent bevara sin rätt tili âtergângstalan för bristande betalning, skall han â förfallodagen, ehvad vexeln förut blifvit god- känd eller ej, densamma tili inlösen uppvisa för den, â hvilken vexeln är dragen, och, om ej denne dä erlägger full betalning, derföre protestera sist andra dagen der- efter, utan sä är att protest för uteblifvet godkännande förut skett och vexelinnehafvaren enligt § 30 sökt betal ning hos öfverlätare eller vexelgifvaren, i hvilket fall det ej är nödigt att vexeln änyo uppvisa och protestera. § 41. Är vexel ställd att betalas â annan ort, än der god kännaren bor, äligger innehafvaren att vexeln tili inlösen uppvisa hos den, som deri blifvit anvist att fullgöra betal- ningen, eller, der sädau person ej är i vexeln nämnd, hos godkännaren sjelf â den utsatta betalningsorten. Kan ej den, för hvilken vexeln borde uppvisas, der anträffas, el- «MssülMi 182 1er fullgör han ej betalningen, skall vexelinnehafvaren & samma ort protestera, vid det äfventyr, som i § 40 utsatt finnes. Är den, som efter anvisniiigen skall betala vexeln, annan man än godkännaren sjelf, och uraktläter innehafva- ren att emot den man protestera; vare sin vexelrätt äfven emot godkännaren förlustig. §4^ Âtergângstalan för bristande betalning mä anställas pä en gäng mot Here eller alla vexelgäldenärer eller sär- skildt mot nâgon af dem, efter som vexelinnehafvaren för godt finner; och vare denne förty ej hunden vid öfver- lâtelsernas ordning eller af anställd utsökning mot en hin- drad att sädan mot annan vidtaga. § 43. Innehafvare af vexel, som för bristande betalning protesterad är, vare berättigad tili betalning af den oguldna vexelsumman jemte ränta derä efter sex für hundrade om äret frän vexelns förfallotid samt ersättning för protest- kostnader, postpenningar, mäklarearvode, och hvad han för öfrigt varit nödsakad att ä sakcn kosta, sä ock provision till en tredjedel för hundrade. Är vexel ställd i utländskt mynt, förhälles med be talningen deraf som i § 36 sagdt är ; dock att, i händelse det utländska myntet efter vexelns förfallotid fallit, betal ningen skall erläggas efter den kurs, som sagde tid var gällande. § 44. öfverlätare, som ätergängen vexel inlöst, äge rätt att af föregäende öfverlätare eller af vexelgifvaren bekomma ersättning för heia det belopp, han varit nödsakad att be- k 183 tala, jemte ränta derâ efter sex för hnndrade ora âret frân betalningsdagen, samt för bevisliga orakostnader, säsom ock provision till en tredjedel för hnndrade. §45. Den, raot hvilken âtergângstalan väckes, är ej skyl- dig att inlösa vexeln, derest ej densamraa, tillika raed pro testen och qvitterad räkning öfver orakostnaderna i följd af vexelns âtergâng, till honora afleranas. 8 Kap. Om nödfallsadress och vexels godkännande för hedersskull. § 46. Finnes â vexei tecknad särskild anvisning tili annan man att vexeln ä betalningsorten i nödfall godkänna (nöd fallsadress), der den ej godkännes af den, p& hvilken den- sainraa i första rumraet ställd är; vare innehafvaren skyl- dig att, efter protest för trassatens uteblifna accept, äska godkännande af den, pä hvilken sädan anvisning lyder, och l&ta anteckna svaret i protesten, eller dertill fogadt bi- hang. Uraktläter han det; hafve ej rätt att söka säker bet för uteblifvet godkännande. Äro nödfallsadresser gifna à Here, gänge innehafva ren först tili den, genora hvilken de fleste vexelgäldenärer befrias. § 47. Godkännes ej vexel af n&gon bland dem, p& hvilka den är ställd, efter hvad i § 46 säges, stände annan man fritt, sedan protest skett, att vexeln godkänna tili heder 184 för vexelgifvaren eller nägon af öfverlätarene. Dock vare ej vexelinnehafvaren förbunden att sädan accept antaga. §48. Den, tili hvars heder vexei godkännes, skall i accep- ten â sjelfva vexeln uttryckligen nämnas. Sker det ej, an ses godkännandet hafva skett tili heder för vexelgifvaren. Godkännaren läte ock i ett bihang tili protesten anteckna sin accept. § 49. Hvar, som annan till heder godkänner vexei, godt- göre innehafvaren de genom protesten tillkomna kostnader, och öfversände protesten jemte bihanget om accepten med första post som afgär efter den dag, â hvilken godkän nandet skedde, eller, der postgäng ej finnes, annorledes utan dröjsmäl, tili den, för hvars heder vexeln blifvit god- känd. Uraktläter han att uuderrättelse sälunda meddela; svare för skadan. §5^ Finnes ej i nödfallsadress utsatt af hvem den gifven är; gälle för den, som pä grund deraf vexeln godkänner, hvad om godkännare tili heder i §§ 48 och 49 sagdt är. § 51. Godkännes vexel efter nödfallsadress eller annan till heder, hafve innehafvaren och de öfverlätare, som följa ef ter den, som adressen lemnat eller tili hvars heder accep ten skett, ej rätt tili âtergângstalan för uteblifvet god- kännande. §5^ Vill den, som vägrat godkänna vexel, hvilken & ho nora dragen är, densamma godkänna tili heder för vexel- gifvaren ; vare lag som i § 27 sagdt är. §5^ Hvar, som efter nödfallsadress eller för hedersskull godkänt vexel, stände i lika ansvarighet raed annan god- kännare efter vexelrätt for vexelns betalning tili innehafva- ren och alla indossanter, som följa efter den, pä hvars an- visning eller tili hvars heder han vexeln godkänt, säframt vexeln jerate protesten honora till betalning företes inora den tid, som i § 55 bestämraes. § 54. Har vexel blifvit i laga tid protesterad af orsak att den, ä hvilken vexeln är dragen, icke erlagt betalning för densamma, stände annan man fritt att, tili heder för ve- xelgifvaren eller nägon öfverlätare, betalningen fullgöra, der han tillika ersätter de genom protesten tillkomna kost- nader: och bör den, tili hvars heder betalningen sker, näm- nas i det qvitto, som & vexeln tecknas §5^ Finnes nödfallsadress ä en för bristande betalning protesterad vexel, eller är accept till heder à vexeln tecknad och lyder adressen eller accepten â den i vexeln utsatta betalningsort ; vare innehafvarcn förbunden att sist à andra dagen efter den dà vexeln till betalning fôrfallit, densamma, jemte den för bristande betalning upptagna protesten, till betalning uppvisa für den, à hvilken nôdfallsadressen gif- ven är, eller som accept till heder tecknat, samt att lãta 1% i protesten eller bihang dertill intagas livad vid sádant uppvisande svaras eller eljost förefaller. §5^ Erbjuda sig Aere att protesterad vexel inlosa, vare den narmast, som vill erlägga betalningen till heder för vexelgifvaren, och dernäst den, som gör det till heder för äldre öfverlätare: erbjuda sig Aere att betala för samma person, hafve vexelinnehafvaren valet dem emellan; dock att den, à hvilken nödfallsadress gifven är, dertill eger företräde. Erbjuder sig emellertid den, pá hvilken vexeln är dragen och mot hvilken protest för bristande betalning skett, att samma betalning fullgöra, är han dertill närmast berättigad. § 57. Uraktlâter innehafvare af vexel att, pä sätt i § 55 föreskrifves, tili betalning förete vexeln hos den, som i följd af nödfallsadress eller för hedersskull densamma god- känt, eller vägrar han att af dem emottaga betalning, dä sädan erbjudes; vare förlustig âtergângstalan emot den el ler dem af vexelgäldenärerne, som genom betalningen skulle frän ansvarighet befriats. §5& Hvar, som betalt vexel efter nödfallsadress eller tili annans heder, och godtgjort kostnaderna för protesten, eger att utf& vexeln och protesten och sedan med inne- hafvares rätt söka ersättning af vexelgifvaren eller den öfverlätare, för hvilken betalningen skett, samt af dem, som före denne öfverlätit vexeln : hafve ock mot trassaten lika rätt med förra innehafvaren. 187 §69. Har nâgon med betalning mellankommit, oaktadt af vexeln eller protesten knnnat tydligen skönjas att annan, som betalning erbjudit, ägt bittre ritt tili vexelns inlö* Sande; hafve Ingen âtergângstalan emot den eller dem af vexelgäldenäreme, hvilka bade blifvit befriade om den an dre fitt sitt betalningsanbud uppfylla, § ÜO. Den, som efter nödfallsadress eller tili annans heder godkänt vexel, men hindras frän betalning derigenom, att annan förut betalt, ir berittigad att af donne erhâlla pro vision till en tredjedel för hundrade. 9 Kap. Om duplett och afskrift af vexelj sä ock huru/örfaras skall när vexel förkommit. § 61. Utgifvare af trasserad vexel är skyldig att, nir ve- xeltagaren det äskar, tili honom öfverlemna vexeln i flera exemplar (dupletter), hvart och ett utmirkande vexelns ordning, säsom första, andra, tredje (prima, secunda, ter- tia) och sä vidare, men för öfrigt lika lydande. Finnes ej i vexel utmirkt att flera exemplar deraf blifvit utfärdade; gälle hvarje exemplar säsom sjelfständig vexel (sola vexel). Ästundar sednare innehafvare dupplet-exemplar af vexeln, mi han det begära af den, som vexeln tili honom öfverlitit, hvarefter denne har att gä tillbaka tili sin man och sä vidare, tili dess sädan begäran hinner tili vexelgif- varen, hvilken dä är skyldig att äskadt dnpplett-exemplar utgifva. 188 § 62. Äro fiera exemplar af samma vexei utgifna och in- ' löses nâgot af dem, vare de ôfriga kraftlôsa: dock är den, som godkänt fiera exemplar af samma vexei, skyldig att inlösa alla med hans godkännande försedda exemplar, dâ de vid förfallotiden af särskilda personer innehafvas. In dossant, som till särskilda personer öfverlätit exemplar af samma vexel, äfvensom alla sednare indossanter af duplet- ter, som icke blifvit vid betalningen âterlemnade, svare ock efter vexelratt för sin öfverlätelse af hvart sâdant exemplar. §6^ Är ett exemplar till godkännande afsändt och sker öfverlätelse af de andra exemplaren, skall â dessa teck- nas i hvilkens hand det till godkännande afsända exem- plaret finnes; och vare innehafvaren pligtig att utlemna sagde exemplar till den, som visar sig vara berättigad att det utfâ. Underlátes sâdan anteckning, förlorar vexeln dock ej derigenom sin vexelkraft. §6^ Innehafvare af vexelduplett, hvarä antecknadt är i \ hvilkens hand det tili godkännande afsända exemplaret tin- nes, hafve ej rätt att anställa âtergângstalan för uteblifvet godkännande eller för bristande betalning, innan han ge- nom protest ädagalagt, att han ej kuunat utfâ nämnda exemplar af den, som detsamma förvarar, och att god kännande eller betalning ej heller kunnat â dupletten er- hällas. i § 65. , Tages afskrift af vexel i ändamäl att vexeln öfvcr- |j ' läta; dâ skall i afskriften äfven införas de â vexeln redan Il befintliga öfverlätelser och anteckningar samt anmärkas huru 189 i. längt den utgör afskrift och hvar origínala öfverdragelsema vidtaga, äfvensom hos hvem originalvexeln Annes, utan att likväl sistnäranda omständighets uteslutande beröfvar be- hörigen öfverläten afskrift dess vexelkraft. § 66. Hvarje pä vexelafskrift befintlig originalöfverlätelse förbinder indossanten tili enahanda ansvarighet, som om den vore pä origínala vexeln tecknad. § 67. Hvar, som originalvexeln förvarar, är skyldig att ut- lemna densamma tili den, som visar sig vara rättmätig in- nehafvare af en med öfverlätelse försedd afskrift deraf. Förhälles hufvudskriften; vare innehafvaren af afskriften berättigad att, sedan han protesterat för vägradt utlem- nande, anställa âtergângstalan mot de öfverlätare, hvilkas originalöfverlätelser Annas pä afskriften. §66. Förkommer godkänd vexel; eger den, som densamma förlorat, att hos domstolen i betalningsorten göra ansök- ning om vexelns dödande samt tillika inlemna afskrift af samma vexel eller sädan uppgift om dess innehäll, som Ratten pröfvar nödig för vexelns säkra igenkännande. Vi sar han sannolik anledning att vexeln verkligen förkommit, varde offentlig stämning af Hätten utfärdad, ä dess dörr anslagen och uti landets allmänna tidning tre gànger, minst fjorton dagar mellan hvarje ging, införd samt innehafva ren af vexeln derigenom kallad att den vid Hätten upp- visa inom ir och dag efter det stämningen sista gingen varit uti tidningen införd, om vexeln di var förfallen, men eljest inom ir och dag frin förfallotiden. Blifver ej 190 vexeln inom föreskrifven tid uppvist och fullföljes ansök- ningen derefter, gifve Batten utslag, hvarigenom vexeln dödas. §6^ Dä stämningen blifvit i tidningarne tredje gängen in- förd, äligger acceptanten af den förkomna vexeln, der han skulden vidgär eller öfverbevises om godkännandet, att, när förfallotiden är inne, densamma efter vexelrätt betala tili den, som medelst duplett af vexeln eller pä annat sätt styrker sin rätt att betalningen uppbära, sä framt denne ställer antaglig säkerhet för ätcrbetalningen i det fall att vexeln ej varder genom Ilättens utslag dödad. 10 Kap. Om protest. § 70. Protest skall verkställas emellan klockan nio för- middagen och klockan sju eftermiddagen, i stad genom Notarios publicus eller den bans göromäl bestrider, och ã landet antingen genom Kronofogde eller Kronolänsman i orten eller ock genom Notarius publicus frän närmaste stad. Vid protest bör ojäfvigt och skrifkunnigt vittne när- vara. § 71. üfver protest skall upprättas skriftlig handling, inne- hällande: ordagrann afskrift af vexeln med allt hvad derä finnes tecknadt; den sökandes anhällan eller pâstâende; det svar som derä gifves af den, mot hvilken protesten verkställes, eller anmärkning att svar af honom ej erhäl- lits eller att han ej kunnat anträffas; uppgift à orten 191 hvarest och tiden när protesten sker; samt förrättnings- | mannens och vittnets underskrifter. [ Sker vexelprotest mot fiera personer, mâ endast ett | Protokoll deröfver npprättas. : § 72. j Anträifas ej den, mot hvilken protesteras skall, verk- '( Stalles protesten der han bor. Kan ej underrättelse om r | bans bostad erhállas genom efterfrägan hos ortens polis- ] myndighet, skall förhällandet i protesten anmärkas. Ve- f xelinnehafvaren vare skyldig att protestera, om ock den, | mot hvilken protesten skall ske, afiidit eller kommit i kon- : | knrstillstànd. i :j| §7^, Förrättningsman äligger förvara det vid protesten j förda Protokoll, sä att en hvar, som det ästundar, m& } kunna deraf undfä del. | 11 Kap. I Om vexels preskription. | § 74. Vexelfordran skall mot acceptant bevakas genom stämning, som honom kungöres inom tre &r frän vexelns | förfallodag. Försummas det ; hafve fordringsegaren sin ve- | xelrätt mot godkännaren förlorat. | i § 75. Î Innehafvare af vexel, som för bristande betalning j blifvit i laga ordning protesterad, hafve emot öfverlitare ¡jf och vexelgifvaren, om de bo i Finland, förlorat sin äter- * jjfi gängstalan, säframt ban icke bevakar densamma genom | 192 stämning, som kungöres inom följande tid, räknad fr&n vexelns förfallodag, nemligen; inom tre mänader om vexeln är ställd att betalas i Finland; inom sex mänader om den är ställd att betalas à annan ort inom Europa ; inom ett &r om den skall betalas â nâgon ort utom Europa, med un- dantag af de ä andra sidan Cap Horn eller Goda Hopps udden belägna orter; och inom aderton mänader om den skall betalas â nâgon af sistnämnda orter. §7^ Öfverlätare, som inlöst vexel, hvilken för bristande betalning blifvit i laga ordning protesterad, eller är för sädan vexel sökt, hafve mot äldre öfverlätare och vexel- gifvaren, om de bo i Finland, förlorat sin âtergângstalan, sâframt han ej bevakar den genom stämning, som kungöres inom följande tid, räknad, om han erlagt betalningen utan att vara stämd, frän den dag han betalt, men i annat fall frän den, dä han fâtt del af stämningen, nemligen; inom tre mänader om han bor i Finland; inom sex mänader om han bor â annan ort inom Europa; inom ett är om han bor â nâgon ort utom Europa, med undantag af de â an dra sidan Cap Horn och Goda Hopps udden belägna orter; och inom aderton mänader om han bor â nâgon af sist nämnda orter. § 77. Äro vexelgäldenärerne Here, och försummar fordrings- ägarcn sin talan emot nâgon af dem, efter hvad nu är sagdt; vare förlustig sin vexelrätt emot den, hos hvilken han fordringen ej bevakat. ÍÍ Kap. Om förhällandet till utländsk lag. §78. I fräga om sättet att verkställa ätgärder, som â or 193 utom Finland bora med vexei vidtagas till utöfvande eller bevarande af vexelrätt, lande till efterrättelse hvad genom lag eller sedvana â sarama ort vedertaget är. §79. Rättighet att ingâ vexelförbindelse för den, sora ej är Finsk medborgarc, pröfvas efter den lag, sora i bans eget land är gällande: raen âtager han sin sâdan förbin- delse i Finland; vare derföre ansvarig, säframt ban efter finsk lag ägt att bindandc aftal ingá. § 80. Giltigheten af vexelförbindelses form pröfvas efter lagen à den ort, der den tecknad är. Öfverensstämma vexelförbindelser, tccknade utom Finland, raed Finska la- gens fordringar, gälla de förbindelser, sora sedan i Finland ä vexeln tccknas, ändä att de förra äro bristfälliga efter den lag, sora â teckningsorton gäller. Träder Finsk man i vexelförbindelse raed annan Finsk man pä ort utom Finland, och iakttages dervid hvad Finsk lag föreskrifver; varo förbindelsen gütig om den ock ej öfverensstämmer raed lagen ä orten, der densamma tecknades IS Kap. Om laga domstol och rättegäng i vexelmäl. § 81. Domstol i vexelmäl är Ilädstufvurätt i den stad, der svarandcn bor eller anträffas, raen ora han bor eller an- träffas pä landet, Rädstufvurätten i närmaste stad. § 82. Stämning i vexelmäl skall, der sökanden det äskar, raeddelas tili sarama dag dä den sökes, ora Hätten den 18 194 dagen bar sammanträde och svaranden är sä tili hands att han kan före rättegängstimmens slut sig infinna; och vare svaranden, som stämning undfätt, skyldig att pä utsatt tid tillstädeskomma, vid äfventyr att bans uteblifvande icke hindrar mälets företagande och behandling. §83. Pröfvar Hätten sökandens pâstâende vara af den be- skaffenhet, att det kan genast bifallas; dömme dä tili be- talning och förordne tillika att, i brist deraf, utmätning och bysättning straxt skall ske. För inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning protesterad, ma dock utmät ning eller bysättning mot vexelgifvaren eller öfverlätare ej verkställas förr, än tre dagar förflutit frän det han bevis- ligen blifvit krafd. §84. Kan ej mälet â första rättegängsdagen afgöras, mä Hätten, der käranden det äskar och omständigheterna pröf- vas dertill föranleda, älägga svaranden att nedsätta pennin- gar i landtränteri eller ställa antaglig pant eller borgen eller ock, der delta ej fullgores, undergä bysättning tili sakens slut. §8^ Vexelgäldenär mä ej begagna andra jäf eller invänd- ningar än sädana, som äro grundade pä vexelns beskaffen- het och i sjelfva vexelrätten, eller tili hvilka ban kan vara befogad pä grund af sitt omedelbara förhällande tili kä randen. Öfver utslag rörande inväiidiiingar äga särskilda besvär ej rum. §86. Aberopar nägon utländsk lag eller sedvana och vill 195 att afseende derä fästas skall; vare skyldig att sin upp- gift styrka, der den ej af motparten medgifves. §8^ Underrätts dom gänge i verkställighet, ändä att der- emot vädjas. Dock är den, som vunnit, skyldig att ställa borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, der han det lyfta vill. §8^ Utmätning ä vexelgäldenär mä, om fordringsägaren sà vill, utan föregängen domstolsätgärd sökas hos Guvernören i det län, der gäldenären anträffas, i den ordning, som fin* nes päbjuden för lagsökning i grund af skuldsedlar, ställde tili innehafvaren eller tili viss man eller order. När gäldenär i thy fall blifvit inom förelagd tid tili förbör hos Guver nören kallad eller borgenärs ansökning honom i afseende ä förklaring tillställd, är borgenärens talan lika bevarad, som om stämning tili domstol dä hade gäldenären âgàtt. 14 Kap. Allmänna stadganden. § 89. Vexelgäldenärer svare, en för alla och alla för en, för sina förbindelser, och äge förty vexelinnehafvare fritt val af hvilken bland vexelgäldenärerne, han sin fordran först söka vill. Har nágon ä vexelförbindelse tecknat borgen (aval), Stände ock han, äfvensom den eller de, för hvilka han sädan förbindelse tccknat, i ansvarighet, en för alla och alla för en. § 90. Hvad här ofvan stadgadt är, gälle säväl trasserad som -ra-TOwaiiai 196 egen vexei, dock med de undantag för sistnämnda slags vexlar, som följa deraf att utgifvaren tillika ansvarar sä- som acceptant och att särskild accept af sädan vexel förty ej erfordras. § 91. Förekomma p& vexel falska underskrifter eller under- skrifter af personer, hvilka icke äga att bindande aftal ingä, mä sädant ej lända tili förändring af ansvarigheten för acceptant och öfriga vexelgäldenärer, hvilkas underskrif ter finnas riktiga och hvilka äro berättigado att slika aftal sluta. §92. Dä förfallodag eller annan tid, som i denna stadga bestämmes, skall räknas efter vecka, mänad eller är, varde den dag för förfallo- eller slutdag ansedd, som genom sit namn i veckan eller sin nummcr i mänaden motsvarar den, Mn hvilken tidräkningcn börjas. Begynnes den p& dag, mot hvilken ej nägon svarar i den mänad, hvari räkningen slutas ; varde sista dagen i den mänaden für förfallo- eller slutdag ansedd. Bör nägot ske midt i en mânad; vare femtonde dagen i mänaden laga tid dertill. Infaller tid, dä nägot fullgöras bör, â helgedag, varde det à nästa sök- nedag derefter fullgjordt. §93. Har vexelinnehafvare förlorat talan efter vexelrätt förty att han uraktlâtit nâgot, som i denna stadga vid sä dant üfventyr föreskrifvet är; stände honom dock öppet att fordran, säsom i vanligt skuldfordringsmäl, utsöka lios den vexelgäldcnär, som ej handlat i god tro, eller som, der fordran förfölle, skulle deraf erhälla vinst, tili fordrings- ägarens skada. Bilaga uso 2» Den Svenska Vexellagen af den 23 Augusti 1851. Jemnförd med den finska författningen. Sedan den svenska vexelrätten blifvit affattad efter den tyska af ár 1848, har den finska blifvit formulerad i sä nilra öfverensstämmelse med den svenska, att nägon an- märkningsvärd skilnad emcllan dessa tvâ sistnäranda icke förekommer. Den enas föreskrifter äro ofta ordagrant lika lydande med den andras, och der nägon olikhet förekom mer, inskränker den sig vanligen tili obetydliga modifika- tioner uti uttryckssätt ellor ämnets anordning, hvilka icke utöfva n&got egentligt inflytande pä den rättsliga sidan af saken. Für att äskädliggöra detta förhällande meddelas här fürst cn tablä öfvcr ämnenas gruppering i hvardera författningen, och dercftcr skola ur den svenska författnin gen n&gra sädana stadganden här särskildt aftryckas, som tili form och innchäll äro nägot mera afvikande, och der- före möjligen kunna föranleda tili nägon olikhet i rättsligt afseende : Den finska rexelstadgan. §§. Den svenska vexellagen. motsvarande §§. 1 §. 1 och 3 §§, af hvilka den señare âtergifver bestäm- ningarne i den finska stad- gans 1 § morn. 7 litt. a.-d. 19S 2 §. 3-9 10 och 11 §§. 12-18 §§. 19 §. 20 §. 21-23 §S. 24 och 25 §§. 26 §. 27-34 §§. 35 §. 36-39 §§. 40-65 §§. 66 §. 67-81 §§. Ingär uti 89 §. 82-84 §§. 85-87 §§. 88 §. 89-91 §§. 92 §. 93 §. 2 §. 4-10 §§. 11, 12 och 13 §§. 14-20 §§. 21 § morn. 1 och 25 §. 21 § mom. 2. 22 — 24 §§. 26 och 27 §§. 28 och 29 §§. 30-37 §§. 42 §. 38-41 §§. 43-68 §§. har icke motsvarighet. 69 - 83 §§. 84 §. 85-87 §§. 89, 90 och 88 §§. saknas motsvarighet sä- vida uti den svcnska för- fattningen alldeles icke fö- rekommer n&got stadgande om en särskild exekutiv pro cess hos landshöfdingen i vexelmäl. 91-93 §§. 94-95 §§. 96 §. För att kunna jemnföras med den i bilagen N:o 1 intagna fínska vexelstadgan aftryckes här följande bestäni- ningar uti den svenska författningen. De Ställen, pä hvilka 199 frâga är om en mera anmärkningsvärd afvikelse fr&n den finska lagtexten, âro kursiverade. 7 § (jfr. F. St. 6 §). „Vexelgifvare vare skyldig ait samma dag vexelslut skett hâlla den hetingade ve- xeln vexeltagaren till handa, sâframt denna till af~ hemtande deraf sig anmaler och den öfverenskomna betalningen derför erlügger.'"'- y § (jfr. F. St. 7 §). Är vexei aflemnad, utan att vexeltagare derför erlagt betalning, pà sätt aftaladt varit, eller underläter vexeltagare att vexeln afhemta; d& bör vexelgifvaren senast à andra dagen efter den, d& vexel- slutet skedde, mot vexeltagaren protestera och inom itta dagar, rüknade frän samma tid, i honom taga stämning tili den domstol, som i 83 § sags. Vexelgifvare, hvilken iakttagit hvad nu är sagdt, ege att utbekomma sin fordran med samma rätt, som vexelfordran i allmänhet tillagd är; men försumrnar han det; hafve dä ej battre rätt än i an- nat skuldfordringsmäl. 11 §. Vexel mä öfverlätas, änd& att rättighet der- till ej blifvit i vexeln, eller i öfverlätelse deraf, uttryeke ligen medgifven gcnoni orden „tili order“ eller annorledes. 12 §. Öfverlätelse (Indossament) skall innehälla: dens namn tili hvilken vexeln öfverlätes (indossat); Namnteckning af den, som vexeln öfverläter (indos- sant). Vexel mä ock öfverlätas genom öfverlätarens blotta namnteckning pä vexelns baksida (Indossament in blanco); och stände innehafvare fritt att blanco Indossament fylla genom insättnnde af indossats namn. 13 §. Öfverlätelse skall tecknas ä sjelfva vexeln, eller ä en afskrift deraf (copia) eller ä ett vid vexeln el ler afskriften häftadt blad (alongé) (jfr. 10 och 11 §§ F. St.). 200 21 §. Uti denna §, som jemte 25 § i öfrigt öfver- ensstämmer med den finska författningens 19 §, saknas den der förekommande hestämningen om att öfverkor- sad accept är gällande. 2é §. Vexei bör godkännas efter dcss lydelse, utan vilkor eller förbebäll. Sker det icke, anses godkännande vägradt; svare dock godkännaren for hvad bans afgifna godkännande innebär. Ej vare bonom forment att in- skränka sitt godkännande tili en del af den i vexeln ut- 6 at ta penningesumma. 36 §. llar förekommer icke livad den motsvarandc 33 § 1 den finska författningen uti ett särskildt moment innehâller angãende tidräkningen, dâ vexei är utgifven â ort, der den ganda stden hegagnas. 42 § (jfr. 35 § F. St.) Visar innebafvare af vexel genora Ofrerlätclse in blanco, eller genom en bebörigen sammanbängande ocb tili bonom fortgäende följd af öfver- lätelser, sig vara vexelns égaré; dä mä godkännaren ej vägra att vexeln tili bonom betala. Innehafvare, som sä- lunda styrker sin rätt tili vexeln, vike ej für annan, som pâstãr sig hafva hättre rätt dertill, säframt denne ej kan visa, att innehafvaren ej förvärfvat vexeln i god tro. Ej vare den, som skall vexel betala, förbunden att pröfva om öfverlätelserna äro äkta. 45 §. (jfr. 42 § F. St.) Âtcrgângstalan for bri- stande betalning mä anställas pä engäng mot fiero eller alla vexelgäldenärer, eller särskildt mot hvilken som belst af dem; och vare forty innehafvaren ej hunden vid öfverlätelsernas ordning eller det val han engäng gjort. 66 §. Uti denna § förekommer icke bvad den mot- svarande 63 § af den finska författningen innehäller uti sista meningen {Underlâtes sãdan anteckning^ förlorar vexeln dock icke derigenom sin vexelkraft.) 68 §. Har förekommor enahanda olikhet som i nyss- nämnda 66 §. 72 §. I stallet för här omnämnda Notarim publi- cus eller magistratsperson ingär uti den finska författ- ningen Notarius publicus eller den hans göromäl be- strider. 73 §. Ilär bcstämmes icke hvad den inotsvarande 71 § i den finska vexelstadgan innehäller uti morn. 2 (j^Sker vexelprotest mot fiere personer^ má endast ett Protokoll deröfver upprättas“). 64 §. Stadgandet i denna §, som lyder; „Vexel- inneliafvare m& för heia sin fordran stäinma en af vexel- gäldenärerna ; och stände i hans fria val hvilken af dem han först stämma vill“, ätergifves uti den señare satsen af 1 moni, i 89 § af den finska vexelstadgan. 85 §. Denna § är lika lydande med 82 § af den finska vexelstadgan, men saknar tillägget i sistnämnda för- fattning : och vare svaranden^ som stämning undfätt, skyldig att pä utsatt tid tillstädeskomma^ vid äfventyr att hans uteblifvande icke hindrar mdlets företagande och behandling.“ 88 §. Efter stadgandet om verkställigheten af underrättsdom, som ingätt uti den finska för/attningen under 87 §, förekomma icke ndgra föreskrifter om exe kutiv process i vexelmäl hos konungens Befallnings- hafvande, motsvarande dem, som influtit uti den finska Stadgans 88 §. 89 §. Till stadgandet i denna §, som motsvarar 85 § af den finska författningen. tillägges i den sistnämnda: „öfver utslag rörande invändningar äga särskilda be- svär ej rum“ 91 §. U ti denna § íngâr icke sâsom uti 89 § af den finska författningen nägon bestämning angäende vexel- innehafvares rätt att söka hvilken han vill af vexelgälde- närerna, emedan föreskriften derom ätergifvits särskildt uti 84 §. t I Bilaga n:o 3. Utdrag ur det förslag tili allmän vexellag för de Skandinaviska rikena, som àr 1878 afgifvits af Dansk-Norsk-Svenska komiterade. Utdraget innehäller sädana bestämningar, som i an- nat ftn spräkligt eller formell afseende kunna anses inne- bära nägra afvikelser ifr&n nu gällande Svenska och Fin- ska vexelrätt. Sedan den svenska riksdagen uti skrifvelse af den 9 Maj 1876 hos konungcn anhàllit om utarbetande af en fullständig handelslagbok för Sverige, som borde blifva sä, nära som möjligt öfvercnsstäinmande med lagstiftningen i Danmark och Norrige, samt förbercdande ätgJlrder i saken blifvit vidtagna, nedsattes en komité, bestâcnde af tre leda- möter fr&n enhvar af de skilda rikena, för att tili en bör- jan upprätta förslag tili en för dem alla gemensam vexel- rätt. Förslaget ans&gs böra bringas tili närmaste öfver- ensstämmelse med den nu gällande Tyska vexelrätton, som ocksä af „</i« association for the reform and codifica tion of the law of nations“ lagts till grund för dess för- handlingar angâende en likartad Amerikansk-Europeisk ve- xelrätt, samt derigenom hade en större internationel be- tydenhet. Di den svenska vexellagen, likasom den finska, redan ursprungligen blifvit affattad efter samma förebild, 204 kan det nu ifrâgavarande förslaget icke vara mycket af- vikande Mn Finland: och Sveriges nu gällande vexelord- ningar. Uti följande tablä, upprättad etter delta förslag, g&dant det lyder efter en ytterligare svensk lagberedning, skola de hufvudsakligaste af dessa afvikelser anföras med antydning om de §§ i den tinska vexclstadgan, som inne- liälla deremot svarande bestämningar. 1878 ärs lagförslag. 1 §. Der bestämmes uttryckligen alt vexel skall innehalla uppgift om ^^den ort, hvarest hetalninyen skall she “ 2 §. Proprie vexel skall anses sãsom egen vexel^ hvarom i 90 § sags. ' ‘d § morn. 1. yBetalningstiden skall vara en och somma for hela vexelsumman.'^ 3 § mom 3. Àr icke nâgon hetalnings- tid nänuid, anses vexeln säsom hetalhar vid uppvisandet.^' 4 § 2 mom. Är särskild betalnings- ort ej nämnd, gälle säsom vexelns betal- ningsort den vid vexelbetalarens namn utsatta ort, hvilken jemväl anses säsom hans boningsort'^ 5 §. ,,Är handlingen icke affattad i öf- verensstämmelse med här of van gifnaföre- skrifter, medföre den icke vexelrätt. Icke heller hafve de pä sädan handling teck- nade förbindelser, säsom godkännande.^ öf- Derom stadj^as i den linaka Vexelstad- gan § 205 verlãtelse, borgen, nâgon verkan efter ve- xellag.'"'" 6 §■ „Är vexelsumma flere gänger ut- satt, men tili olika helopp, gälte detsom minst är.“ 7 §. „Ut/ästes i vexel ränta, vare det ogilt.^' Andra kapitlet om vexelköp är uteslutet, 13 §. Öfverläteisc in blanco fâr fyllas „genom insättande af indossats namn“ (= Sv. Vexell. 12 14 §. „llvar, som vexel öfvcrläter, stände för dess godkännande och betalning i ansvarigliet öfter vexelrätt tili alla dem, soin efter honom blifva deraf inneliafvare, säframt han ej i öfverlätelsen med orden utan förhindelse, utan ansvar, utan obligo, utan retur eller dylikt uttryckeligen for- bchällit sig att vara frän sädau ansvarighet fri. 17 §. Aftal, som förminskar vexelinne- hafvares rätt att när som heist begära god kännande, .,hafve ej verkan efter vexellag}^ 19 §. „Är vexel stähl att betalas viss tid efter uppvisandct, skall den uppvisas tili godkännande inom tid, som dertill i vexelns text föreskrifven är, eller, der s&dan före- skrift saknas, inom sex mdnader frän ut- gifningsdagen, om den är dragen frän eller pä nägon ort i Europa med un- dantag af Island och Färöarne, samt jfr. 30 11 13 16 inom ett àr, om den är drayen frän och pä sistnäninda orter eller nägon ort utom Europa.“ 20 §. „/ hvarje fall^ dä pä yrund af utehlifvet yodkännande protest sketty skall underrättelse (notifikation) derom y if vas pä sätt och vid päföljd, som i §§ 45—47 säys“ 21 § mom. 2. „Giltiyt yodkännande kan ock lemnas medelst yodkännarens hlotta namnteckningpä vexelnsfratnsida.'^ Mom. 3: „Sedan yodkännande hlifvit ä vexeln tecknndty kan det icke med laya verkan utstrykas^ ändras eller äterkallas.“ 22 §. „Voxel skall godkännas öfter sin lydelse utan vilkor eller förbehäll; dock mä godkännande inskränkas tili en del af ve- xelsunmian. Göras andra inskränkningar eller vilkor, vare de utan verkan“. 28 §. Om vexelgäldenär öfter protest för uteblifvet godkännande stält säkcrhet für voxels betaluing â utsatt förfallodag, „skall säkerheten äterlemnas^ derest icke inom ett är efter vexelns förfallodag käromäl om dess inlösen hlifvit anstäldt emot den, som har lemnat säkerheten.“ 30 §. Om godkännare rakat i konkurs- tillständ eller vid utmätning befunnits sakna tillgäng, „eller ock, om han är köpman, instält sina hetalningar, och har han ej, när den, som vexeln i händer hafver, af sädan anledning det äskat, stält säkerhet 17 jfr. 55 19 23 jfr. 27 I .4 / 207 Mvotíim for vexelns inlösen à förfallotiden, vare' vexelinnehafvaren och ôfverlàtare, sedan för- hâllandet blifvit styrkt genom protest, be- rättigade att mot protésteos aflemnande for- dra säkerhet af föreg&ende öfverlätare eller vexelgifvaren.“ „Om sädan protest skull underrättelse gifvas pä sätt och vid pä- följd^ som i §§ 45—47 stadgas "" . . . 32 §. Angäcnde tiden, di en sigtvexel skall uppvisas, hänvisas tili förenämnda § 19. 34 §. Tidsbestämmelserna efter gamla Stilen skola tillämpas ä vexlar utfärdade à ort, der denna Stil begagnas, derest icke annat af vexeln framgär 35 §. Vexel pä utländskt mynt fir betalas med iuländskt efter kurs, säframt icke vexelgifvaren genom ordet ffCffektiv** eller motsvarande uttryck särskildt före- skrifvit hetalning i det främmande inynt- slaget.^'' 40 §. ,,Infrias vexel före förfallo- dagen och visar sig sedan, att hetalning er- lagts tili obehörig innehafvare, svare dä den, som vexeln inlöst, för deraf upp- kommande skada.‘'‘ 42 §. „Uppmaning att ej protestera („utan protest '"y y,utan kostnad*'" eller dy- likt) fritage frän skyldighet att prote- stera, men icke frän skyldighet att i rätt tid uppvisa vexeln tili hetalning. Ute- hlifver hetalningen, vare vexelinnehafva ren skyldig att derom gifva underrättelse # 28 34 33 3ü 32 208 pâ satt och vid päföljd, som i §§ 45—47 sags. Pâstâr vexelgäldenär att uppvisan- de ej egt rum i rätt tid, äligge det ho- nom att hevisa sädant.'"'' Frän shyldig- het att ersätta protestkostnad, när oak- tadt uppmaningen protest skett^ vare han ßj fritagen. 45 §. jjnnehafvare af en for hristande hetalning protesterad vexei skall inom trenne söckendagar efter den dag^ dä pro testen skett^ gifva skriftlig underrättelse (notißkation) om protesten till den honom närmast föregäende vexelgäldenär^ vid hvars namn à vexeln uppgift om ortßn- nes.^'^ „Denna skyldighet mä anses uppfyld, när skriftlig underrättelse inom nämnda tid hlifvit inlemnud ä p>osten eller^ der 2)Ost ej gär^ pä annat i orten vanligt sätt afsänd.'' „Hvarje om protesten underrättad öf- verlätare vare pligtig att inom trenne söckendagar efter underrättelsens mot- tagande pä lika sätt underrätta den ho nom närmast föregäende vexelgäldmär^ vid hvars namn ã vexeln uppgift om ort ßnnes. Vexelgifrare^ hvilken mottagit un derrättelse, att vexel, som är stäldatthe- talas ä annan ort än der godkännaren hör, hlifvit protesterad hos den, genom hvilken hetalning skall erläggas, vare li- 209 d kaledes pligtig att härom underrätta god- kännaren}^ 46 §. „Hvar som försummar att gif va sâdan underrãttelse, som i § 45 sägs, svare den eller de föregäende vexelgälde- närer^ som tili följd deraf saknat under- rättelse^ for den genom försummelsen vàl- lade skada. Han mä af dem icke fordra godtgörelse for utgifter, utan vare blott herättigad att erhälla vexelsumman jernte ränta efter fern för hundra frän den dag^ hetalning sökes.^^ 47 §. „Företer den, som var pligtig gif va underrättelse, intyg frän postanstalt derom, att han à posten inlemnat href till föregäende vexelgãldenãr, gãlle det sâsom bevis att à den tid, intyget inne- hâller, underrãttelse blifvit till vexelgãl- denãren afsänd, sàframt ej styrkt varder att brefvet haft annat innehâll.“ 53 §. „Âtergângsfordran mâ uttagas genom ny vexei, dragen tillbaka pâ den, hos livilken betalningen âskas (recambiovexel, âtervexel}“. 58 §. Om nôdfallsadress blifvit tecknad pâ en vexelafskrift, fâr adressatens godkân- nande pâ samma afskrift undantagsvis med- fôra laga pâfôljd. 67 §. Om en señare vexelinnehafvare i föreskrifven ordning utverkat ât sig af ut- ställaren vexelduppletter, „mr« öfverlätare 19 14 210 pligtige att pä dupplettexemplar förnya öfverlätelserna efter deras ordningsföljd“ 73 §. „Har vexel förkommit, mä den kunna dödas pä sätt derom särskildt stadgas.“ 74 §. „När stämning i sädant mäl hlifvit i stadgad ordning kungjord, vare vexelgifvaren pligtig att utställa nytt ve- xelbref. Var den förkomna vexeln god- känd, äligge det godkännaren att, när förfallotiden är inne, hetala tili den, som visât sin rätt att hetalningen uppbära. Ät vexelgifvaren eller godkännaren skall i ty fall ställas antaglig säkerhet tili dess vexeln blifvit dödad eller hvarderas ansvarighet for den förkomna vexeln el- jest upphört“. 75 §. vexelrätten heroende deraf att vexel inom viss tid varder uppvisad eller protesterad, kan den, för hvilken vexeln förkommit, bevara sin rätt genom att före protesttidens utgäng ej mindre protestera i anledning af vexelns förlust, an ock begära dupplett eller göra ansö- kan om vexelns dödande; och skall un- derrättelse om sädan protest gif vas pä sätt och vid päföljd, som i §§ 45—47 sägs. Kommer vexeln tili rätta, eller er- hälles dupplett eller nytt vexelbref eller blifver vexeln dödad, vare han skyldig att inom ätta dagar derefter vid förlust af sin vexelrätt fullgöra hvad honom äläg“. 61 morn. 2 68 69 211 78 §. „Ãtergângs/ordran vare i förhäl- lande till vexelgifvaren oeh öfverlätare preskriberad sex mänadcr efter förfallo- dagen, om vexeln var hetalbar à nâgon ort i Europa med undantag af Island och Färöarne, samt ett är efter nämnda dag, om vexeln var betalbar pä sistnämda orter eller nägon ort utom Europa‘‘ . . 79 §. Angär enahanda tidsbestämningar för âtergângstalan af öfverlätare, som inlöst vexol, emot haus fängesmän 80 §. Vexelpreskription afbrytes genom stämning eller bevakning i konkurs. Talan bevaras endast mot den galdenär, cmot hvilken ätgärd blifvit vidtagen, och afbrottet kommer samteliga gäldenärer tili godo, hvilka föregä den, som àtgârdcn vidtagit. Om en börjad process afbrytes, räknas ny preskrip- tionstid. 81 §. „Protest verkstailes af Notarius publicas eller annan dertill i lag bemyn- digad person'-'-. (Om närvarande vittne nömnes ej). 82 mom. 2. „Om verkstäld protest skall anteckning göras ã vexeln eller af~ skriften deraf.“ 83 §. „Skall protest ske med flere per- soner pä samma ort, mä endast ett Proto koll deröfver upprättas“. 92 §. „Varder det, i följd af antin- gen lagbiid {moratorium) eller ock aßrott i den allmänna samfärdseln eller liknande 75 76 75 70 71 mom% 2 212 utomordentliga tilldragelser (vis 7najor),ßr nägon omöj~ ligt att företaga en handling, hvaraf vexelrättens he- varande är heroende, hafve han, utom i de fall, som i tolfte kapitlet (ora vexeis preskription) omfönnälas, sin rätt förvarad, derest han oförtöfvadt efter sädant hinders upphörande företager hvad honom älägf 95 §. „Hvad i denna lag är stadgadt om dragna vexlar, gälle äfven ora vexlar sora äro stälda att inlösas af vexelgifvaren sjelf (egna vexlar), dock raed undantag, som följa deraf att vexelgifvaren häftar säsom vore han god- kännare, samt att hvad 10 kap. stadgas angäende ve- xelduppletter ä dem icke eger tillämpning. Ej heller mä dylika vexlar utställas tili egen order. Kapitlet ora vexelprocessen är frän förslaget uteslu- tet, sävida frägan derora lemnats beroende af de respek- tiva ländernas särskilda domstolsorganisation, som utan vä- sentliga reformer ej kunnat tilläta en fullkoraligt likformig vexelprocess. Med hänsigt tili de för tiden gällande olika lagbestämningar ora bysättningstvänget bade det troligen äfven i detta afseende varit svärt att vinna en sâdan lik- formighet. Uti de fiesta delar af det nuvarande tyska riket hafva stadgandena derom i 1848 ärs vexelord- ning numera förlorat 7iästan all betydelse, hvaremot sagde tväng pä mänga andra ställe7x hlifvit hihehället eller pä olika sätt modifieradt. Geno7n en författnmg af är 1868 inskränktes detsam7na i Sverige, sä att det ej fär användas e7not gäldenär, S07n för7när med ed étyrka att han ej eger axinan tillgäxig an den han uppgifvit, och att bysättning i ingen händelse är tillä- ten längre tid än sex veckor. Bilaga n:o 4. Formular. 1) Vanlig egen vexel. (Se ofvan pag. 114 f. och Vex. St. 90 §). Hangö den 12 Januari 1880. Fmk 1,000 *) Den 15 nästkommande Juni betalar jag emot denna sola vexel en summa af -■ Ett tusexi Snskei i&Æark — tili Herr Anton Knapp eller order, Wilhelm Grön, bosatt i Hangö. *) Att suinman angifvea med sifiror och bokstäfver är brukligt, men icke ovilkorligen nödvändigt. Rädligast är i all händelse att nttrjTka den med bokstäfver, emedan siffertaleu lätt kunna blifva obehörigen förstorade. 2) Domioilierad egen vexel. (Se ofvan pag. 140). Mariehamn den 15 December 1879. Kron:r 600. Tre mänader a dato betalar Jag emot denna sola vexel tili Herr Erik Buse eller order en summa af ————— Fenx Hixndxa lrxoia,or . Betalbar hos herr Richard Löten i Stockholm, Götheg. Aron Fast, N:0 97 *). bosatt i Nystad. *) Om denna adressât underlâter liqvid ä förfallodagen, bör protest i Stockholm deremot verkställas (Vex. St. 41 §). 214 Saknas sâdan adress, bör utställaren â förfallodagen antrañas i betalningsorten, men ifall han der icke àterfinnes, behöfver protest emot honom, som är bàde utställare och betalare, icke iakttagas i annan händelse än dä vexelinnehaivaren för ute- blefven betalning vill hàlla sin talan öppen emot foregäende indossenter. Protesten utföres dä i Stockholm. 3) Trasserad vexel tili egen order. (Se ofvan pag. 121 och 127 samt Vcx. St. 2 §). Äbo den 2 Januar* 1880. Fmk 600. Hen 15 nästkommande Mars hehagade H. H. emot denna sola (ellcr prima, secunda etc.) vexel hetala tili mig sjelf eller order en summa af IFlxxBlca Ivleirk m&x. Ix-iuadra Thure Saksanen. Herr Leo Huit i TorneA. *) Pä baksidan: för mig tili Herr Elis Björne/eit. Thure Saksanen. *) Det är vanligt att utställaren tecknar sin underskrift tili höger och trassatens nanin tili venster. Denna señare teckning representerar den ursprunghga utanskriften pä vexel- brefvet; hvarföre ocksä ännu trassatens namn uti de t'ranska vexlarne föregäs af: à Monsieur, i de engelska af: to M*- och och de Tyska af: Herrn. Uti vexlar pä svenska spräket har häfden lätit ett deremot svarande tili bortfalla ur adressen. 4) Vanlig trasserad vexeL Wasa den 2 Januari 1880. L. 100 St. Tre mänader a dato behagade^ H.H. emotdenna prima {secunda) vexei hetala till ^ Herr Ernst Sai lor eller order en summa af .. o • ett Kundra ^ Sterling Herr .41fon8 }lowler i Hull. I Karl Sjöman. y Kemi ßOi Jan. 1880. L 100 St. At three months after date pay this first of exchange, second not paid, to the order of M' Charles Lappalainen Pounds liundred Sterling Value received and charge same as advised. To George Brown Aron Myötätuuli. 30 Regentstreet. London. 216 Helsingfors le 24 Janvier 1880. bon pour 3,000 fr. A trois mois de date (à vue) (à vingt jours de vue) (au quinze Juillet prochain) veuillez payer par cette seule (par cette première., seconde etc.) de change à Vordre de Monsieur Antti Nisunen la somme de ——— trois mille francs Valeur reçue en espèces (en marchandises) (en compte) *) suivant avis (sans autre avis) de à Messieurs Velours et C»®, votre serviteur négociants à Paris, Arnold Stake, rue Lafayette, 57. godkännande: accepté (accepté pour la somme de — —), (accepté le 20 Février 1880). ôfverlâtelse : Payez à Vordre de Adam Pecheur, valeur reçue comptant (en machandises) (en compte *) (Hambourg le 2 Février 1880). Antti Nisunen. *) Jfr form. 8 och pag. 122. Âho den 4 Pebruari 1880. Rmrk 1,000. Drei monate nach dato zahlen Sie gegen die sen Prima Wechsel (Secunda nicht) an die Ordre des Herrn Karl Bastant ZDÆarlr tausend iReiclis-miinze —— den Werth erhalten und stellen es in Rechnung laut Bericht. Herrn Wilhelm Schmidt Anders Topp. Lübeck. Nöthigenfalls bei Herrn Karl Bagge et Comp. 217 6) Trasserad vexei, betalbar visa tid efter uppvisandet. (Se ofvan pag. 132), Kasko den 1 Mars 1879. <k « Riksmark 600. En mänad efter uppvisandet^^ behagade H. H. emot denna sola (prima^ secunda)'^ verel hetala tili Herr Fredrik Krantz eller order^ % en summa af % S - fem.Vnmd.ra ^ xnyxxt — Herr Theodor Binge % Lars Talonen. i Lübeck. ^ 0) Trasserad vexel i domicillerad form. (Se ofvan pag. 132 och Vex. St. 22 §). Helsingfors den 10 Februari 1880. Fmrk 1,000. Fyra mänader a dato behagade 11. H. emot denna sola (prima., secunda) ve.rel betala tili Herr Antti Juurinen eller order en summa af - Eft turnen Snmka marlE ——— Herr Simon Sankari Matts Pehrsson. i Wiborg betalbar hos Herr Gregor Staroff^ Klosterg. n:o 19, Sankt Petersburg *). *) Om accept eller betalning icke erhäJles af Staroff, skall protest emot hoiiom ske i Petersburg, och detta i hvarje händelse (jfr Vex. St. 41 §). Protest i Wiborg kan endast 218 komma i frÄga, om vexeln uttryckeligen forbeliäller att accept derstädes bör fórst begäras. Till detta formular kan lor öfrigt den speciela anmärkning fogas, att möjligheten att uti St. Petersburg réalisera vexeln i dess angitha form kan försväras derigenom att finska mark ätminstone för närvarande icke noteras pâ börsen derstädes, livarföre det efter omständighe- terna kan vara skäl att uti sjelfva vexeln angifva den kurs, hvarefter den skall lösas med der gängbart mynt, itall den icke direkte utställes säsom betalbar dei-med eller med n&gon annan noterad främmande myntsort. 7) Trasserad vexel i annan domloilierad form. (Se ofvan pag. 132 och Yex. St. 22 §). Nystad den 30 Januari 1880, 1,600 francs. Tre mänader a dato behagade H. H. emot denna secunda vexel hetala tili Herr H erner Schmidt eller order en summa af Ett -tu-sen feno. livmdrei fretric« ■ Herr Alexauder Wohl Elias Kauppinen. i Köpenhamn betalbar i Hamburg. Accepten: Godkännes ait betalas hos Herr Lars Winkelman & Comp, i Hamburg., Alten- wandram N:o 6. Alexander Wohl*). Prima för accept hos Herr Karl Stork i Ham-, bürg, Bankgatan N:o 10. *) Denna vexel är säledes i Hamburg betalbar med en myntsort som derstädes ej är laga betalningsmedel. Med hän- sigt tili möjlig arbitrage (se ofvan pag 62) kan detta ofta vara fördelaktigt. Kan vexeln ej réaliseras i francs, kommer den enligt vexelordningen att inlösas med riksmark efter kurs. 219 8) Trasserad vexei, som angifver hum valuta beräknats. (Se ofvan pag. 122). Raumo den 1 December 1879. L. 100 St. Sex mànader a dato hehagade H. H. emot denna vexel (säledes sola enligt Vex. St. 91 §) hetala tili Herr Mathias Ruit eller order en summa af ■ T*u.nd IxTxxidxa Sterling —_ Valuta i trävaror (i liqvid med N. N.) (att päfö- ras i räkning) enligt advis {utan särskild advis). Herr Adolf Bering Hugo Willman. i Götheborg. 9) Trasserad vexel att ingá i liqvid med tredje man. Kexholm den 5 Januari 1878. r. 000. Vid sigt hehagade H. H. utbetala emot denna prima vexel tili Herr Jonas Duderhqff eller order en summa af 2wÆarlc meac Kimdra fimikrt naynt *) som ställes i räkning med Herr Jaakko Mark- kanen, Herr Olto Njrog Axel Blom. i Sordavala. *) Säsom ofvanföre intagna formular utvisa, är det i England och Tyskland ganska vanligt att fördela nammet p& 220 myntsorten, sâ att en del deraf fâr sin plats före och en annan etter den angifna snmman, till exempel pound thousand stern g och Mark tausend Reichsmünze. D& vexelsumman vanlmen u^ Ändam&let kan for öfrigt äfven vinnas genom formen: Ftr^ka mark sex hundra guld, eher ock sàlunda att tomrummet p& hvardera sidan om summan uppfylles med skarpt markerade streck, pä satt átskilliga af de här ätergifna formieren tyda. D& en tudelning af namnet pä myntsorten icke laktte- ies, plagar man annars, i strid med vanhg grammatikaüsk konstruktion, placera myntsortens namu hellre fore an etter tatet, emedan man derigenom kan förebygga atorre tortalsk- ninear. Sàlunda är det exempelvis, om den utsknfna vexel- summan är sexhundra mark, môjligt att förstora den med tu- sende tal, om en tillsats dertiU togas före summan, (U torok- ningen deremot icke kan helöpa sig tili mer än tiotal, om tillsatsen anbringas efter summan. Alven dä den uttrj’ckes med siffror är det torra beteckmngssättet lordelaktigare. Ge nom en tillsats af en femma framtör 1,000 erhäller m^ latt 51,000, men tillsätter man deremot efteràt en femma eller en nolla, mäste tillika radering och tiyttning ega rum af det yid hvarie tusental brukliga komma, ty annars skulle Wets ongtiga utseende (1,0005 eller 1,0000) lätt törräda förändnngen. 10) Vexel med dispositioner per procura. Reval den — — — Rub. 000 silfver. Sex mänader a dato hehagade betala tili Herr Klas Puke eller order — Herr Frans Butter & Conij». p.p. Moses Lake. i Kotka. Magnus Trut. Accept; Godkännes p.p. Frans Butter & Comp. August Krona. üfverlätelser: För inkasso tili Herr Felix Flink. Klas Puke. För tnig in procura tili Herr Josef Kaufman. Felix Flink. 221 11) Vexei med nödfallsadresser. Ãbo den — — — F. mk 000. Tre mânader a dato behagade H. H. — — — — hetala till Herr Nils Horn en summa of Herr Johan INikula Anders Busse. i Nädendal. I nödfall: Herr Natts Tapp eller Frans Finke. öfverlätelse : För mig tili Herr Elias Sorsa, att betalas i nödfall hos Herr Bengt Äska. Nils Horn. 12) Exempel af accepter, som pâkalla protest. (Se ofvan pag. 145 ff.) Om en vexei, dragen pâ N. N. sâsom bosatt i Nyslott, accepteras derstädes, men med vilkor att betalas i Wiborg, bör deremot protesteras (i Nyslott). Âr vexeln dragen pâ ett bolag och accepteras den af nàgon delegare deri sâsom enskild person, bör ock protest ske. Det samma bör iakttagas om vexeln accepte ras i annat myntslag an den angifver, om tiden för betalningen i accepten ändras o. s. v. 222 13) Ôfverlátelser med olika vilkor. (Sc ofvan pag. 127, 141 och 148). For mig till Herr N. N., men ej till order. For mig utan obligo {utan retur) (utan ansva- righet) till N. N. For mig med f'ôrhehâll mot protestkostnader till Herr N. N. 14) Vexelborgen eller aval. Tomed den Vid sigt behagade H. H. emot denna vexel betala till N. N. — — — — — — Herr Erik Tiipp Abel Trast. i Ivalo. Säsom borgesman (Per aval) tecknar N. N. (teckna: N. N. och N. N. *) *) Denna borgen medför enligt vexellag skyldighet for borgesmännen att, j ernte den eller de for hvilka borgen blifvit ingângen, solidariskt ansvara for betalningen sâsom for egen sknld. För jemnförelses skull bör omnämnas huru deras ansvarighet, hvilka ingàtt vanlig civilrättslig borgen, modi fieras efter förbindelsernas ordalydelse. Om borgesskriften lyder: a) För ofvanföre uppgifna skuld gä underteck- nade i laga borgen {eller i borgen), 228 blifva borgesmännen ansvarige för hvar sin andel ef- ter hufvudtalet för sä stör del af fordran, som gäldenären icke förmär betala. b) — — — — gä undertecknade en för heg ge och heg ge för en {en för alla och alla för en) i laga borgen {eller i borgen). I detta fall är enhvar af borgesmännen solidariskt an- svarig för det som efter utsökning och utmätning brister i betalning hos gäldenären, c) — — — gä undertecknade i borgen säsom för egen skuld. Enligt denna förbindelse, skola borgesmännen an- svara för skulden, oberoende deraf om gäldenären blifvit sökt eller icke, har tillgäng eller icke, men denna ansva- righet sträcker sig icke längre än tili en lott pä hvarochen af dem efter hufvudtalet. d) — — — gä undertecknade en för hegge och ^^99^ för en (en för alla och alla för en) i borgen säsom för egen skuld (i proprie borgen). Sädant ätagande förbinder enhvar af borgesmännen att oberoende af hvarandra, utan repartition och utan af- seende derpä om gäldenären blifvit kräfd eller icke, betala heia gälden tili fordringsegaren, med rättighet att derefter utföra talan emot medborgesmännen om repartition. 16) Vexelprotest Är 1880 den 10 Januari kl. 6 e. m. verkstäldes i Borgä stad (t Sibbo socken) af undertecknad Notarius puhlicus {Kronofogde^ Länsman)^ i närvaro af Matts Bufva säsom vittne^ protest angäende här nedanföre intagna vexel, hvilken N. N. för egen del (säsom om- bud för X, säsom direktör för Y holag) samma dag 224 {dayen förut) kl. 12 p. d. tili mig inlemnat, med an- mälan att Matts Pehrsson vägrat godkänna {betala) dess innehäll ( att M. P:s derä tecknade godkännande är o/ullständigt) ; ( att M. P. lemnat 00 mark af vexelns innehäll oguldet); hvarföre N. N. anhällit att laga protest mätte derom utföras. Vexeln var sä lydande: I saken genmälte M. P. att han vägrat acceptent sâvida han hvarken har nägon gäld att betala tili ut- ställaren Aron Pank eller förbundit sig tili nägon ut- betalning for hans räkning; (_ — — att han visserligen nägon tid härför- innan träffat aftal med A. P. om köp af ett parti trävaror, och att vexeln pä grand deraf blifvit accep- terad, men dä A. P. icke fullgjort leveransen inom utsalt tid den 15 i sistlidne December, trodde M. P. sig icke vara förbunden att infria den för godset ut- stälda vexeln); (— att utställaren A. P:s tillgodohafvande hos M. P. enligt señare verkstäld liqvid icke belöpte sig tili mer än 00 mark, och att den sistnämnde dcrföre, oaktadt den mellankomna accepten, ansäg billigheten frikalla honom frän skyldigheten att infria vexeln med ett större belopp); hans vägran att infria vexeln berott af ett missförständ och att han numera vore villig att erlägga heia innehället deraf jernte kostnadenför denna genom sagde vägran föranledda protest); 225 15 ( — att han den à i denna mãnad upplãtit till sin egendom till sina samteliga horgenärers förnö- jande, och derfòre numera ej hunde vidtaga nàgon sârskild âtgârd hetrãffande nu ifrâgavarande vexei). Undertecknad förheholl vexelinnehafvaren och öf- riga sakegare oinskränkt talan hetrãffande all den godtgörelse och kostnadsersättning, hvartill de tili foljd af denna protest i sahen kunna vara lagligen he- rättigade. Öfver verkställandet af protesten utfardas detta bevis, som af mig egenhändigt undertecknas och med emhetets sigill hekräftas. Ort som ofvan. Nürvarande vittne: Ex officio: Matts Oufva. Anders Läng. Är 1880 den 10 Januari hade N. N, for egen del {i egenskap af ombud för — — —) hos under tecknad Notarius publictis anhällit om verkställande i denna Borgä stad {i denna Sibbo socken) af protest i anledning deraf att nedanföre intagna vexel icke kunnat fäs accepterad {infriad) hos M. P., emedan denne icke kunnat härstädes anträffas {nyligen aflidit). Vexeln var sä lydande: Dä undertecknad i anledning af förenämnda an- hällan jemte nürvarande vittnet Matts Dufva, samma dag kl. á e. m. sökte antraffa M. P. i dennes här i staden {socken) helägna honing, befanns han en vecka 22G dcssfovifinctn hafva ofvihit ovtsn^ och hunde iche hellcv nägon annan antrdffas^ som vore omhetrodd att hevaka och utföra hans rätt och talan). (— — — hefanns han hafva aßidit dagen förut, och uti huset hunde icke nägon anträffas, som shulle varit herättigad att i sahen föra talan for sterhhuset). ( söhte anträffa M. P. som icke är här- städes bosatt, hunde nägon upplysning om hans vistande pä denna ort iche erhällas hvarken genom polisen pä stallet eller pä annat sätt). Öfver verkställandet af protesten utfärdas Anmärkning. Af bevisen öfver härförinnan utfär- dade protester finner man, att fürrättuingsmännen vanligen uppfattat protestens bctydelsc i den alldagliga meningen, ungefär säsom en slags officiel botclsc, rigtad eniot cn tras- sat eller vexelgäldenär, som undandragit sig att fullgöra en uti voxel förutsatt eller af dem redan öfvertagen für- bindelse. Detta öfvcrcnsstllnimcr dock icke mod lagen, som endast äsyftar att redan pâ förhand eller i god tid, och förrän saken kan blifva föremäl für domstols behandling, vinna en officiel och fullständig bekräftclsc eller utredning angäende dithöraude rättsförhällanden (protestan = offent- ligen be visa; jfr ock Vex. St. 71 §). m ^ . K-. : St IC«. á'- "S* ' iS m m im .V m -ñ m 1 A, ÏÎ m i* m.. V>í( m la :.• >. ^ =/ í >07959052 206 03 o •< D) 3 J :l (D (D 3 (t C íJ r: l (1 C U OOo