12

NATIONAI.KKONOMIKENS  HECiREIM*.

handliiigar  fait,  ty  delta  strider  mot  allmân  erfarenhet.
Sa  fort  man  icke  talar  om  sig  själf,  otan  bedömer  andra,
  later  man  sammanhanget  mod  (let  forflutna  komina
till  sin  rätt,  och  man  anser  sig  berättigad  att  draga
slutsatser  om  kommande  handlingar.  Kunde  man  sä
känna  vare  sig  sig  själf  eller  en  annan,  att  man  bade  alla
de  i  människans  inre  liggande  tradarna  i  sin  band  o(;b
väl  kände  bela  den  yttre  omgifning,  i  bvilken  bon  lefver,
  skulle  man  med  samma  vissbet  kiinna  ioriUsüga
bennes  bandlingssätt  i  ett  visst  ögonblick,  som  man  beraknar,
  i  bvilken  riktning  den  kastade  stenen  skall  nedfalla.
Men  ansvarigbeten  da!  Hur  har  man  rätt  att  tala
om  människans  ansvarigbet,  om  bennes  handlingar  komma
  med  nödvändigbet?  Hur  kan  man  bafva  rätt  straba
en  människa  tor  de  brott,  hon  begatt,  om  man  byser
en  sädan  äsigt?  dag  vill  därpä  svara  med  de  ganda
romarnas  uttryck:  »den  vise  stratfar  aldrig,  emedan
brott  bafva  begätts,  utan  pä  det  att  sadana  icke  vidare
ma  begäs.»  Man  strattar  en  bund  for  en  forseelse  ocb
tänker  icke  pá,  burn  vida  ban  är  ansvarig  eller  icke,
ty  erfarenbeten  bar  lärt,  att  straffet  bar  asyftad  värkan.
Människorna  stá  under  indytande  af  samma  lag;  bärpa
bvila  vara  rättsforballanden,  ocb  de  bvila  icke  pa  den
inbillade  rättfardigbetens  grund,  enligt  bvilken  ett  brott
for  denna  abslrakta  rättfardigbets  skull  kräfver  ett  straff.
Af  de  lagar,  som  aro  bestämmande  f&lt;»r  människans
ekonomiska  värksambet,  vill  jag  särskildt  frambälla  den
urspnmgligaste  ocb  därfbr  vigtigaste  at  dem  alla,  som
ocksa  kallas  den  ekonomiska  principen.  Hen  lyder
sä:  »människan  sträfvar  att  nä  ekonomiska  mal  med
sä  smä  ansträngningar  ocb  uppoffringar  som  möjligt.»
Jag  beböfver  knappast  päpeka,  att  denua  enkla  lag