313  OM  AIîBETSDELNiXCiEN.
0111  vi  tänka  oss,  att  han  star  tiinme  eftcr  timnie,  tlag
eftcr  (lag,  ar  eftcr  ar  med  samina  enformiga,  stimdigt
aterkoramande  arbete,  med  sanima  surr  omkriug  sig,
eher  om  hau  har  eii  maskin  att  sköta,  att  hau  ar  efter
ar  íâr  sta  och  se  pa,  huru  maskinen  arbetar  pa  sanmia
satt,  kimna  vi  väl  förstä,  att  mangen  skarpt  augriper
arbetsdelningen  pa  den  gruiid,  att  den  dödar  inanniskan,
att  den  gör  kenne  tili  cn  maskin  med  hka  htet  energi
och  lifsintresse  som  en  sadan.  En  person,  som  lange
ntför  ett  slags  arbete,  Wir  ofta  niindre  duglig  till  annat.
Earan  für  denna  ensidighet  och  förslöing,  som  arbetct
i  de  stora  eüiblissemcnterna  mcdför,  är  i  synnerhet  stör
f()r  de  individer,  som  äro  mindro  hh:eHektneltl)egafvade
eller  ntvecklade.  En  person  med  fçod  ñittni»^;s^prfra
och  lifligt  sinne  har  niimligen  en  motvigt  mot  det  bedöfvande
  indytandet  i  sin  Inst  att  sä  smaningom  skada
sig  reda  pa,  burn  hela  det  storartadc  etablissement,  nioin
hvilket  han  arbetar,  är  sammansatt.  Man  trätlar  ganska
ofta  inom  värkstäder  arbetare,  pa  hvilkas  ansigten  man
kan  lasa  niycken  intelligens  och  andlig  vakenhet,  och
0,11  man  samtalar  med  dem,  skall  man  tiniia,  att  de  kunna
lämna  mycket  godt  besked  om,  hnrn  det  arbetas  ino.n
heia  värkstaden.  Alt,  som  moüirbetar  det  förslöande
intrycket  af  det  enformiga  arbctet,  ar  ai  stör  betvdelse
  som  motgift  mot  nyss  nämda  tara.
tklens  förkortning,  tillfälle  för  den  arbetande  befolkningen
  ai  god  intellektnel  sysselsättning  pä  den  lediga
tiden  och  framför  alt  en  tidsenlig  folkskolnndervismng
äro  säkerligen  de  bästa  botemedlcn  för  dessa  olyckor.
En  annan  olägenhet,  som  pä  di&gt;t  närniaste  sammanhänger
  med  den  nyss  nämda,  ligger  i  den  svarig'
het,  som  en  arbetare  har  att,  när  han  lämnar  en  plats,