11^

48  OM  KAl’ITALET.
En  ofautligt  stör  inbespariiig  skulle  därigenom  sainhiillet
  gura,  men  hvartill  skulle  alt  det  sammansparade
kapitalet  användas?  Lyxkonsumtion  kommer  icke  längre
i  fraga,  livarför  det  kapital,  soin  föriit  användes  inoiii
denna  Produktion,  dar  icke  längre  tinner  aiivändning.
De  oundgäugligaste  lifsförnodenheterna  äro  fortfarande
de  enda,  som  hafva  efterfrägan,  och  da  en  hvar  genom
arhete  vill  förüka  sitt  kapital,  komma  dessa  att  produceras ­
  i  den  mängd,  att  de  ställa  sig  billigare  än
forut.  Den  arbetande  delen  af  befolkningen  kommer
denna  sparsamhet  tili  godo,  och  om  icke  deras  antal
genom  dessa  gynsamma  omständigheter  förhöjes,  hvilket
  vore  att  vänta,  skulle  de  komma  att  blifva  lyxkonsumenter;
  ett  allmänuare,  jämnare  välständ  skulle
säledes  blifva  resultatet  af  ett  vidsträckt  sparande,
om  nämligen  icke  befolkningen  i  alt  für  hög  giad
tillväxte.
Vi  kunna  häraf  draga  den  slutsatsen,  att  den
allmänt  gängse  äsigten,  att  den  rike«  slöseri  skatlar
den  fattige  arbete,  är  fullständigt  oriktig.  Därigenom
drages  kapital  frän  del  nyttiga  arbetet  in  pä  banor,
där  visserligen  nägra  fä  kunna  erhälla  vinstgifvande
sysselsättning,  men  den  stora  mängden  af  befolkningen ­
  blir  den,  som  förlorar.  lluru  olycksdiger  en
längt  drifven  lyxproduktion,  som  framkallats  genom  de
ütre  samhällsklassernas  gränslösa  slöseri,  kan  vara  tör
ett  land,  visas  bäst,  dä  man  betraktar  dessa  förhällanden,
  där  de  drifvits  tili  sin  spots.  Frankrike  före  revolutionen
  1789  lämnar  ett  utmärkt  exempel  härpä.
Den  franska  jordbesittande  adeln  förde  pa  den  tiden  i
Paris  och  Versailles  ett  lif,  som  i  slösaktighet  öfverträffades
  endast  af  de  gamla  romanía.  Detta  drog  be-