OM  PENNINGAR  OCH  MYNT.

69

slag.  Desse  señare  maste  halla  priset  pá  sina  varor  pá
samma  piinkt  som  den  forre,  ty  i  annat  fali  mista  de
sina  kunder,  dá  en  hvar  sôker  att  ía  sitt  behof  tillfredsstaldt
  med  minsta  moda  eller  uppoffring,  ocli  sálodes  alltid
vánder  sig  till  den,  som  betingar  sig  lags  ta  priset.

Tionde  Kapitlf:t.
Om  penningap  och  mynt.
Under  mera  enkla  samfimdsforhállanden,  pá  utveckllngeiis
  liigsta  trappsteg,  kunna  vi  i  allmánhet  forestTdla
^ss,  att  bytena  forsiggingo  direkt.  Den  obetydliga  han-^1^1»
  som  fans,  utgjordes  endast  och  allenast  af  bytesliandel.
  O  Aast  var  resulta  tet  af  hvarje  familjs  arbete
^dlrackligt  att  tillfredsställa  dess  behof;  endast  mera
Sallan,  dá  nágot  sárskildt  gynsamt  tillfälle  yppades,  íorel^oninio
  nágra  by  ten.  Ju  vanligare  bytena  blifva,  ju
stôrre  blifva  de  svârigheter,  som  aro  forbundna  med
enkla  bytet.  Â  ena  sidan  ar  det  svárt,  om  man  har
sak  att  afyttra  och  ástundar  en  annan,  att  jiátraffá
person,  som  behofver  just  hvad  man  vill  gora  sig
nied,  och  kan  lämna  i  utbyte  precis,  hvad  man  onskar;
  â  den  andra  sidan  okas  denna  svárighet  dãraf,
de  bâda  kontrahenternas  varor  kanske  hafva  belt
ölika  värde.  Antag,  att  en  herde  har  ett  nötkreatur
^tt  afyttra,  och,  onskande  föröka  sin  fárafvel,  behöfver
gumse,  sä,  förutsatt  att  han  paträffar  en  annan  herde.