OM  PENNINCJAR  OCH  ACYNT.

72
ligt  bevis  pa,  att  de  garnie  vid  köp  vägde  betalningsmedlet.
  Trots  de  svarigbeter,  som  ett  sadant  betalningssystem
  mäste  medfora,  hafva  dock  flere  blomstrande  samhällen
  med  en  mycket  stör  handel  kunnat  däraf  betjäna  sig.
Öfvergangen  härifran  tili  ett  penningväsende,  som
star  närmare  vart  eget,  är  lätt  att  finna.  Da  man  en
gang  undersökt  ett  stycke  metall  tili  vigt  och  halt,  t.
ex.  vid  försäljandet  af  en  oxe,  lag  det  nära  tili  hands,
att  den  nye  egaren  gaf  metallstycket  en  groft  tecknad
prägel,  föreställande  detta  djnr,  hvilken  prägel  da  angaf,
att  myntstycket  i  värde  svarade  däremot.
Ett  sadant  metallstycke,  genom  hvars  prägel  man
fick  ett  ungefärligt  begrepp  om  dess  värde,  künde  natiirligen
  endast  ega  betalande  kraft  inom  en  mycket
trän  g  krets.  Forst  när  regeringen  i  ett  land  öfvertager
]&gt;räglingen  af  mynt  och  garante  rar,  att  dessa  innehâlla
den  mängd  ädel  metall,  som  prägein  angifver,  knnna  de
användas  inom  heia  samhällen.
Mynt  äro  saledes  ett  slags  penningar;  de  ntgöras
af  metallstycken  försedda  med  en  prägel,  som  angifver,
hur  mycket  ädel  metall  de  innehâlla,  och  hvars  riktighet
  staten  garanterar.

*

*

*

De  egenskaper,  som  en  vara  hör  ega  för  att  knnna
användas  som  bytesmedel,  äro  följande:
1:0.  Den  maste  hafva  brukbarlietsvärde.
2:0.  Den  hör  vara  litet  skrymmande.  Under  en
ringa  volum  hör  sá  stört  värde  som  möjligt  vara  hopadt.
3:0.  Den  hör  vara  oföränderlig  och  oförstorbar.