OM  KREDITEN,

91

en  anvisniug  pâ  banken,  d.  v.  s.  en  uppinaning  tili  den,
att  tili  B  eller  ordres  ntbetala  suniinan.  B  beliöfver
leke  själf  infinna  sig  i  banken  für  att  mot  anvisningen
erhálla  kontanter,  iitan  han  beliöfver  endast  kvittera  an-'isningen,
  livarefter  han  kan  använda  den  soin  lietalningsinedel,
  oin  nágon  är  villig  mottaga  den.  Dock
kunna  vi  tydligen  inse,  att  en  sâdan  förbindelse  icke
kan  ega  nagon  särdeles  stör  omloppsförmäga.  För  anvisningens
  honorerande  svara  utstallaren  och  den  person,
Pa  hvilka  anvisningen  är  dragen,  i  detta  fall  banken.
Oin  en  person  utfärdat  en  sâdan  anvisniug  stähl  pâ  en
trcdje,  sâsoiu  betalning  för  erhâllen  valuta,  utan  att  därtdl
  hafva  rätt,  —  Í  detta  fall  utan  att  hafva  insatt  medel
i  banken  —  har  han  svekligen  förfarit  och  svarar  for
lörfälskning;  om  en  sâdan  falsk  anvisniug  har  gätt  genoni
Here  händer,  har  den,  som  i  sista  hand  erhâllit  den,  icke
i-ätt  att  vända  sig  tili  de  föregäende  innehafvarna,  ty,
Som  nyss  nämdes,  endast  utställaren  och  i  detta  fall
unken  svara  för  iulösen.  Är  anvisningen  riktig,  svarar
nen,  pâ  hvilken  anvisningen  är  dragen  (godkännaren).
"ro  beslägtade  med  anvisningar,  men  hafva
Hock  eil  mera  speciel  karaktär.  A'exelns  historiska

^Ppkomst  är  icke  utan  sitt  intresse,  hvarför  den  här
•îieddelas.  Ursprungligen  tjänst^orde  vexelii  som  ett
niedel  att  undvika  transporter  aí  penningar  trän  det  eiia
undet  tili  det  andra,  hvarvid  tillika  ett  utbyte  af  det
ena  landets  penningar  mot  det  andras  egde  rum,  Om
köpman  irán  ett  främmande  land  pâ  nâgon  af  de
stora  marknaderna  eller  »messorna»,  som  de  kallades
'Older  medeltiden,  dar  hade  mottagit  en  summa  penniiii?ar
  1  olika  slags  niynt,  lämnade  han  dessa  mynt  till  en
''exlare  och  niottog  aí  hononi  ett  vexelbref,  stâldt  pâ  eii