96

OM  «AN  K  EUX  A.

bankerna  att  skafta  sig  insättarnas  bifall,  hvartill  desse
voro  sa  mycket  villigare,  som  banken  iklädde  sig  ansvaret
  for  de  einottagna  medien  ntan  erläggande  af  nâgon
  afgift  och  t.  o.  m,  voro  villiga  att  betala  ränta.
*  *  *

Niitidens  banker,  for  livilka  jag  nu  gâr  att  redogöra,
  aro  krcditförmedlande  anstalter.  Genom  mäklare
«ch  agen  ter,  bvilka  mot  eu  billig  afgift  saminanföra  personer,
  som  behofva  lân,  med  sâdana,  som  behofva  placera ­
  kapital,  komma  ocksâ  kreditaftal  till  stand,  livarför
  i  viss  grad  iifven  dessa  kunna  sagas  ntôfva  en
kreditfôrmedlande  värksamhet.  Men  dessa  attiirer  äro
dock  af  belt  annat  slag  än  bankernas;  ty  bankerna  upplana
  pa  egen  risk  allmänbetens  besparingar  och  utlana
dem  därefter.  Bankerna  komma  salunda  att  sta  i  skidd
till  en  del  af  allmänheten  och  hafva  fordringar  pá  en
annan  del.
Kör  att  en  bank  skall  hafva  sa  stor  kredit,  att  allmänheten ­
  kan  vara  villig  att  hos  den  samma  insätta
sina  medel,  fordras,  att  den  har  ett  cyet  rorelsekapital,
hvarpa  affärerna  äro  baserade.  Hnr  försigtig  en  bank
an  ma  vara  i  dess  utläningsrörelse,  kunna  aldrig  förliister
  undvikas,  och  om  därför  bankens  fordringsegare
skola  vara  sakra  pa  att  fa  sina  insatta  penningar  tillbaka,
  tordras  att  banken  har  en  s.  k.  grnndfond.
Bankens  inlAningsrorelse,  som  vi  först  skola  betrakta,
  sönderfaller  i  tre  olika  grenar:  1)  Depositionsroreise.
  2)  Upp-  och  afskrifningsrorelsen.  3)  Banksedelutgifningen.
