OM  DKX  FRIA  KONKURUEXSKX.

115

ilelen  af  nyare  tiden  var  skräväsendet.  Hvarje  handtvärk
  utgjorde  ett  sä  kalladt  skra,  hvars  medlemmar  uteslutande
  hade  rätt  att  utöfva  yrket.  Ursprungligen  ut-?j&lt;-&gt;rde
  skrana  samnianslutningar  mellan  de  inom  yrket
skickliga  iör  att  dàrifrán  utestanga  &gt;fuskare  och  bönhusar»,
  och  under  en  lang  tid  af  deras  till  varo  voro
de  säkerligen  med  alla  sina  hrister  füllt  motsvarande
widens  krai.  Alt  inom  skrâets  värksamhet  var  i  lag
astslaget;  produktionsmetoden,  antalet  mastare,  antalet
gesîiller  och  svenner,  hur  manga  gesäller,  som  fick  anvandas
  af  en  mästare,  priset  pä  varan  o.  s.  v.
Sedan  skräväsendet  hlifvit  afskafi'adt,  och  näringsfrihet
  införd,  var  det  mängen,  som,  seende  de  olägen-‘eter,
  som  den  tria  konkurrensen  medförde,  forordade
en  atergäng  tili  äldre  forhállanden  och  erinrade  orn  defns
  goda  sidor.  Den  iornämsta  tordel,  som  skräväsendet ­
  medförde,  var,  att  det  lämnade  skrâets  medlemmar
ett  säkert  uppehälle,  men  tili  följd  af  uteslutande  rätten,
'^oni  var  kännetecknande  fijr  skräväsendet,  uppstod  alldd
  eil  klass  utanfor  skrana,  som  hade  svart  att  erhälla
Y^Kelsättning,  hvarfor  nöd  och  olycka  icke  genom
skrana  voro  hannlysta.
Dessutom  skulle  ett  skraväsende  med  den  fast-J‘hilda
  arbetsmetod,  som  dar  är  herskande,  vara  omiy-*gt
  i  var  rastlöst  íramâtilande  tid.  Har  nagot  blifvit
iag  iaststäldt,  är  det  en  langsam  och  besvärlig  sak
['d  fh  det  ändradt.  llvad  som  passar  i  dag,  duger
'eke  i  morgon;  om  en  ny  uppfinning  gjordes,  skulle
^  ^eke  genast  fa  användas.  Man  skulle  icke  fä  an-'‘dida
  den  billigaste  arbetskniften  ;  man  künde  icke  fa
dllvarka  varor  i  den  mängd,  som  svarade  mot  efter-*’'*gan.
  Alt  detta  gör  det  fullständigt  otänkbart  att