OM  EGENDOM.

123
niyekot  soin  af  olika  slag  skulle  produceras,  att  bestämma
arbetstid  inoni  olika  sysselsättningar,  att  lata  olika  anlag ­
  konima  tili  sin  ratt,  nied  ett  ord  att  en  enda  central ­
  inakt  skulle  leda  ett  sä  inveckladt  maskineri,  soni
ett  heit  folks  totala  ekonoraiska  värksamhet.  Med  den
olikhet  mellan  individerna,  som  für  narvarande  existerar,
  ar  det  svart  att  tanka  sig  dessa  fõrhâllanden  med
luaktsprâk  rcglerade,  men  dâ  vi  veta,  i  hvilken  grad
nuinniskonaturen  bar  fürmaga  att  föründras,  att  büjas,
att  lampa  sig  efter  fürhállandena,  är  det  icke  skäl,  att
med  alt  für  stör  bestämdliet  saga,  att  iiâgot  sâdaiit  vore
omöjligt.
Kapitalen  hafva,  sAsom  i  det  föregaende  visats,
uppkommit  genom  arbete.  De  skapas  och  vidmakthallas
  genom  manniskors  arbete,  och  om  det  är  förenligt
  med  de  mänskliga  rättigheterna,  att  hvar  och  en
fôr  njuta  resultatet  af  sitt  eget  arbete  och  förfoga  därefver
  eftcr  godtycke,  om,  som  mantra  nationalekononier
  anse,  detta  bör  vara  gränsen  för  individens  rättiglieter,
  följer  A  ena  sidan,  att  kapitalet  l&gt;ör  kunna  vara
enskildas  egendom,  men  A  den  andra  sidan,  att  jorden
och  alla  naturkrailer,  hvilka  icke  hafva  iiAgot  med  mänmskans
  arbete  att  skaffa,  icke  hafva  samma  fornuftiga
grund  att  vara  privat  egendom.  De  värka  visserligen  icke
lili  människans  iördel,  utan  att  det  mänskliga  arbetet
konnner  tili,  men  människan  kan  icke  skapa  naturkraf-If'n,
  och  den  är  oundgänglig  för  mänsklig  existens.
Iluruvida  det  kan  vara  füllt  öfverensstämmande  med
^iindt  förnuft,  att  ett  fatal  samhällsiinlivider  ega  jorden
Och  sAledes  eftcr  godtycke  kunna  förhindra  dess  brukande
  tili  nyttiga  ändaniAl,  för  att  de  skola  hafva  en
'^acker  park  eller  jagtmark,  är  minst  sagdt  tvifvelaktigt.