126

OM  JORDRÀNTA.

l)lotta  eganderätteii  till  naturliga  agenter  förlänar,  maste
vi  fraga  forst  och  främst:  är  det  alltid  fallet,  att  sadan
eganderätt  lämnar  nägon  inkomst,  och  om  sä  icke  är,
när  erhálles  jordränta,  och  af  hvilka  iorhällanden  bestämmes
  dess  storlek?
Lätoni  oss  antaga,  att  en  skara  nybyggare  slär  sig
ned  pa  en  sträcka  fruktbar  mark  af  sä  betydligt  omiäng,
  att  det  hnnes  öfverfiöd  pä  god  jord!  Kotnnier
under  sädana  iorhällanden  jorden  att  länina  nägon  ränta,
eher  nied  andra  ord:  skall  nägon  vara  villig  att  für
blotta  beyagnandet  af  jorden  betala  nägot,  dä  det  ännu
tinnes  lika  god  jord  att  fä  gratis?  Tydligen  icke.  Fi  lines ­
  det  ännu  lika  god  jord,  kan  aldrig  nägon  hafva
lust  att  ät  egaren,  d.  v.  s.  den  förste  besittningstagaren,
betala  nägot  for  användandet  af  blotta  jorden,  inen  väl
kan  man  betala  tor  att  tä  öfvertaga  uppbrukad  jord,  pä
hvilken  Annes  äbygnader;  men  den  summa,  som  härtor
betalas,  är  betalning  for  ett  äldre  arbete,  säledes  kapitalvinst.
  Denna  shitsats,  som  vi  kommit  tili,  är  en
omedelbar  toljd  af  den  ekonomiska  principen:  människan
  süker  storsta  möjliga  résultat  med  minsta  mö)liga
uppoAring.  ^laii  betalar  icke  tbr  att  ta  använda  blotta
naturkraften,  dä  den  star  en  till  buds  gratis.
Men  lät  oss  tanka  oss,  att  denna  nybyggarskara
betydligt  torökats!  Det  blir  dä  nödvändigt  att  använda
icke  alienast  den  mäst  fruktbara  jorden,  utan  äfven  den
miudre  väl  utriistade.  lilt  oss  antaga  att  endast  tvennc
slag  användas,  en  bättre  och  en  sämre,  att  den  bättre
jorden  lämnar  betydligt  mera  i  afkastning  än  den  sämre,
och  att  det  ännu  Annes  godt  om  jord  af  det  señare
slaget!  Erhälles  i  detta  fall  nägon  jordränta?  Ja  tydligen. ­
  Den,  som  eger  jord  af  det  battre  slaget,  har  en