128

OM  JORDRÄNTA.

jordeii  gifver  ingen  jordränta.  Dess  afkastuing  är  arbetslön
  och  kapitalränta.  Jag  behöfver  knappast  papeka,
  att  äfven  denna  lag  star  i  den  iunerligaste  öfverensstäraraelse
  med  den  ekononiiska  principen,  sä  att  den
rent  af  künde  deduceras  frain  därur.
Samnia  lag  tor  jordräntan  gäller  äfven  for  sainhällsstadier,
  sädana  som  det  närvarande,  da  alla  de  natnrliga
  krafterna  äro  tagna  i  ans])räk  i  en  alldeles  oerhörd
  grad.  Det  gifves  vissa  natnrkrafter,  som  finnas
i  den  mängd  och  lämna  sä  obetydlig  afkastning,  att
ingen  är  villig  att  därtor  betala  nägonting.  I  vissa
strömmar  är  lisket  sä  litet  gifvande,  att  egaren  tilhiter
hvem  som  hälst  att  begagna  sig  däraf,  i  andra  ater  ntgä
  fiskarrendena  med  höga  siimmor.  Därgvärk  lämna
ofta  höga  jordräntor,  all  den  stund  mark  med  sädana
spcciella  fördelar  gifver  en  niängfaldigt  högre  afkastning ­
  än  jord,  som  användes  tili  äker;  dock  är  äfven  i
detta  fall  jordräntan  ytterst  vexlande,  beroende  ]&gt;ä,  hur
gifvande  grufvan  är.  Yi  veta  ju  manga  fall,  da  en
grufva  lämnat  sä  ringa  afkastning,  att  det  nedlagda  kapitîdet
  och  arbetet  erhällit  endast  vanlig  betahiing;  i
detta  fall  lämnar  grufvan  ingen  jordränta.
Det  behöfver  icke  vara  endast  jordens  beskaffenhet,
som  afgör  jordräntans  storlek;  dess  läge  spelar  därvid
äfven  en  stör  rol.  Jorden  tjänstgör,  som  jag  pä  tal
om  naturell  som  produktionsfaktor  visade,  äfven  därigenom
  att  den  lämnar  plats  för  jiroduktion.  Endast
och  allenast  utrymmet  kan  man  under  vissa  förhällanden
  vara  villig  att  betala  mycket  bögt  pris  for.  Detta
är  fallet  i  de  stora  städerna,  där  man  för  hvarje  kvadratfot
  jord  betalar  flora  kronor,  och  där  själfva  jorden