mi  ARHETKIXJN.

143

visa,  hum  konkurrensen  i  de  allra  flesta  fall  ligger  till
grund  for  bestämmandet  af  arbetslönens  storlek.
Ktt  bestäindt  undantagsförhällande  utgöra  alla  loner, ­
  som  bestämnias  af  sedvänjan,  Honorar  till  läkare,
drickspenningar  och  i  alhnänhet  alla  loner,  om  hvilkas
storlek  öfverenskominelse  icke  pä  förhand  träffats,  bestäminas
  icke  ai  konkurrensen,  utan  af  den  pä  orten
herskande  vanan.  I  manga  andra  fall  skulle  det  kunna
uppvisas,  burn  sodvanan  och  konkurrensen  gemensamt
bestam  ma  arbetslönens  storlek,  men  att  genomga  alt  för
inänga  fall  ligger  utanför  jilanen  för  detta  arbete.
*  *  *

De  olika  medel,  som  föreslagits  for  höjande  af  arbetslönen,
  da  den,  sasoin  förut  papekats,  i  vanligji  fall
halles  pa  en  alt  för  lag  ni  va,  vill  jag  nu  omnainna  och
kritisera.  Jag  vänder  mig  da  först  tili  strejken,  ett
vanligt,  ofta  användt  medel.  Strejken  är  eii  sammanslutning
  mellan  arbeUirna  att  icke  arbeUi  annat  äii  für
högrc  lön  för  att  därigenom  tvinga  arbetsgifvaren  att
gifva  ined  sig.  Att  strejken  är  ett  otillräckligt  medel,
ett  rent  palliativ,  bestyrkes  sa  väl  af  erfarenheten  som
af  teorin.  Det  bhr  oftast  arbetarna,  som  fii  draga  det
korlare  strät.  Under  det  arbetsgifvarna,  som  ega  kapitalet,
  ega  medel  att  uppehälla  sig  under  den  tid,
strejken  varar,  mäste  arbetarna  under  denna  tid  lefva
pä  sina  bes])aringar,  pä  kredit  eller  pä  gemensamma
strejkkassor,  hvilka  tillgängar  aldrig  kunna  räcka  länge,
dä  arbetarnas  antal  är  stört.  Strejken  kostar  dessutom
arbetarne,  enligt  hvad  erfarenheten  frän  Here  strejker