OM  ARBETSLÖN.

149

lîâgot  palliativ,  som  under  den  iiânnare  framtiden  kan
mildra  det  onda,  tills  en  större  omkastning  inträdt,  ty
aft  en  förändring  i  det  bestáende  skall  intrada,  tror
jag  det  icke  vara  alt  für  förmätet  att  |)ástá.  Vi  behöfva
  blott  blicka  omkring  oss  och  se  pä  den  skrikande
motsatsen  i  lifsvilkoi  :  hur  den  högsta  rikedom  och  den
gräsligitste  nöd  trifvas  sida  vid  sida,  ja,  hur  fattigdomen
  rent  af  synes  antaga  större  dimensioner,  ju  större
rikedomen  pä  vissa  händer  är;  vi  behöfva  blott  lasa
ñutida  literara  arbeten  och  tidningar  och  höra  yttranden
  af  fattigare  arbetare  för  att  inse,  att  bland  de  adiare
af  de  bildade  lika  väl  som  hos  de  af  fattigdoinen  lidande
  den  asigten  alt  mer  gör  sig  gällande,  att  en  förändring ­
  skall  och  mäste  inträda,  ty  »det  närvarande
blir  alt  mer  outhärdligt».
Vi  hafva  da  att  vända  vara  blickar  tili  konkurrensen;
  det  är  den  enda  väg,  som  star  oss  öppen,  och  vi
fraga  da:  hvad  kan  man  göra  för  att  mildra  den  summa?
Vi  hafva  i  det  föregäende  sett,  hur  det  finnes  en
viss  mängd  ledigt  arbete  inom  samhället,  hvilken  mängd
varierai’  icke  obetydligt.  Om  denna  arbetsmängd  täfla
arbetarna,  i  det  att  en  hvar  söker  att  lämna  sitt
arbete  sä  billigt  som  möjligt.  Det  är  dä  alldeles  tydligt,
  att  ju  färre  arbetarne  äro,  desto  högre  blifva  lönerna,
  ty  det  är  ett  faktum,  att  arbetsgifvarna,  kapitalisier ­
  och  jordegare,  ovilkorligen  behöfva  arbetarna.  Ju
färre  dessa  blifva  tili  an  tal  et,  desto  niindre  stark  blir
konkurrensen.  Att  det  därför  under  närvarande  tryckta
förhällanden  mäste  anses  vara  en  nioralisk  skyldighet
att  icke  inom  hvarje  familj  tuda  för  mänga  barn,  är
tydligt.  A  andra  sidan  mäste  det  alliid  uppstiillas  som  en
pligt  att  icke  föda  Aere  barn,  än  man  kan  försörja  och