150

OM  ARRETSLíJN.

gifva  god  uppfostran;  det  är  en  fordran,  soin  man  under ­
  alla  samhällsskiek  bör  sätta  pä  ett  saniliälles  medlemmar,
  men  für  närvarande  bör  det  tillika  vara  en  pligt
att  icke  öka  koukurrensen.
Denna  fraga  om  antalet  barn  inom  äktenskap  bar
äfven  en  annan  sida:  det  är  alldeles  säkert,  att  mämiiskoslägtet
  i  dess  beibet  skulle  vinna  pä  att  icke  manga
barn  födas  inom  bvar  faniilj,  ty  ett  människopar  räcker
omöjligen  tili  att  gifva  värd  ät  alt  för  mänga  barn  ;
den  omvärdnad,  som  barn  under  sâ  läng  ti  d  beböfva,
kunna  tvä  människor,  som  tillika  äro  npptagna  af  brödbekymmer,
  icke  lämna  ät  mer  än  2  A  3  stycken.  De
rike  knnna  under  närvarande  förbällanden  taga  mänga
medmänniskors  tjänster  i  anspräk  för  att  taga  vara  jia
en  stör  barnskara,  men  det  är  ocksä  mänga,  som  just
för  de  rikas  skull  gä  ogifta,  barnlösa  ocb  olyckliga  genom
  världen,  ocb  mängen  gäng  taga  de  rika  denna  omvärdnad ­
  just  frän  en  annan  barnskara.  De  tjänandc
arbeta  kanske  just  för  att  skañ’a  brUd,  de  första  liisbetingelserna,
  ät  de  sina,  ocb  under  tiden  lida  barnen
nöd,  sakna  tillbörlig  omvärdnad.  Bättre  färre,  men
bättre  barn  !  En  stigande  upplysning  tror  jag,  man  i  detta
bänseende  bar  att  sätta  sin  lit  till.
Huruvida  öfverbefolkning  spelar  nägon  betvdandc
rol  i  de  förbällanden,  som  äro  orsakcn  tili  nutidens
fattigdom,  är,  syncs  det  mig,  ganska  tviivelaktigt.  J  de
länder,  hvarest  befolkningen  är  tätast  ocb  fattigdomen
störst,  exempelvis  England,  där  är  ocksä  mäst  rikedom
bopad;  ocb  vi  skola  alltid  komma  ibäg,  att  rikedom
under  bvilka  former  som  bälst  alltid  satter  egaren  i
ständ  att  lefva  ett  öfvcrdädigt  lit.  Det  är  icke  svärigbeten
  att  skaftä  mera  lifsmedel,  som  föranledt  byggan-