152

0)1  ARIJETSI.()N.

y

Statens  iublaiidniug  i  fordelningen  har  i  det  ioregaeiide
  pa  tal  om  socialisinen  at'handlats,  och  jag  visade
  da,  hur  svart  det  var  att  forlika  de  tvenne  stridiga
  tendenser,  som  förefinnas  i  utvecklingeii,  beliofvet
af  frihet  och  beliofvet  af  sammansliitning.  Mycket  kan
naturligen  uträttas  genom  statens  niellankoinst;  manga
individuella  intressen  mäste  vika  for  det  allmanna  basta
genom  ett  lagbud,  men  vi  skola  icke  öfverskatta  bety-(lelsen
  af  lagstiftningens  makt,  och  vi  skola  icke  tro  att
ett  annat  samhiillsskick,  af  hvad  slag  som  halst,  skulle
kunna  skapa  lyckliga  miinniskor.  Hnr  vi  än  ma  bära
OSS  ât,  kunna  vi  icke  genom  nâgra  samhällsinrättningar
med  OIS  bota  det  onda  i  verlden,  npjirycka  lidandet
med  rotterna.  Människokaraktären  maste  förändras,  och
(hn  kan  endast  smaningom  generation  efter  generation
omgestaltas  i  enlighet  med  en  alt  rikare  erfarenhet.
Med  de  lidelser,  hvaraf  människorna  ännu  beherrskas,
de  fördomar,  den  föga  ntvecklade  sociala  känsla,  som
vi  öiveralt  varseblifva,  knnna  vi  aldrig  hopjias  pfi  lycka
för  oss  själfva,  endast  för  vara  efterkommande,  men  vi
knnna  göra  mycket  för  att  paskynda  ntvecklingen,  ty
om  det  â  ena  sidan  är  sa  nt,  att  alt  icke  kan  erims  pä
en  gang,  är  det  ;i  andra  sidan  säkert,  att  ut\’ecklingen
tili  ett  battre  icke  är  nägot,  som  kommer  af  sig  själf,
vär  hjälp  förutan,  hvarför  människorna  icke  skola  lägga
händerna  i  kors  och  vänta  pä  den  lugna  ntvecklingen,
hvilken  kanske  alt  för  mycket  talats  om  af  vissa  nationalekonomer.
  Tij  mänuiskan  är  själf  härare  af  utvccklingcu.
  Hon  är  en  kraft  i  det  heia,  och  hur  det
heia  utvecklas  beror  pa  de  individuella  krafternas  styrka
och  riktning.