OM  KAIMTALVINST.

155

är  (Ift  icke  nog  nied  blotta  aterställandet?  Man  har
sagt,  att  ränta  är  lön  für  sparsaniliet,  och  vi  veta  ju,
att  ka})ital  liksom  all  förinögenhet  har  sparsamheten
säsoin  sin  yttersta  orsak,  men  jag  vill  liäremot  erinra
oni  hvad  som  sades,  da  tal  var  om  bankerna.  Jag  visade
  da,  att  under  vissa  tider  affärsmän  icke  alienast
utlänat  penningar  iitan  ränta,  utan  äfven  varit  beredvilliga
  att  betala  für  blotta  bevarandet  af  värden,  och
detta  ntgjorde  dock  intet  hinder  for  sparsamheten,  ntan
förmögenhet  bildades  da  likasom  nu,  fastän  icke  i  sá
hög  grad,  da  äggelsen  därtill  natiirligen  var  mindre.
Kndast  aterhallsamhet  frán  njntning,  hvarigenom  förmögenhet ­
  8kaj)as,  är  icke  tillräcklig  att  förorsaka  en
tillväxt,  som  berättigar  kaj)italräntan.  Därtill  fordras,
att  iörrnögenheten  anväiules  pä  ett  frnktbringande  sätt.
1  (let  föregaende  har  adagalagts,  hiiru  genoin  kapitalet,
  som  endast  var  ett  résultat  af  föregaende  mäiiskligt
  arbete,  samhällets  geinensamma  ansträngningar  lönas
med  ett  rikligare  résultat.  Inom  hvaije  yrke  finna  vi,
hnrn  samma  nedlagda  arbetsniängd  ger  desto  battre  och
betydligare  afkastning,  ju  fullkomligare  de  redskaj)  och
maskiner  äro,  som  användas.  Hvilket  stört  företräde
har  icke  nutidens  jägare,  som  är  försedd  med  de  inäst
ändamalsenliga  anfallsvapen,  framför  vilden,  som  jagar
med  bagc  och  pilar,  och  1  ör  att  taga  ett  mer  närliggande
  exempel,  hnrn  mycket  rikligare  är  icke  jordens
afkastning  med  nutidens  produktionsmetod,  än  hvad
lallet  varit  under  mera  jirimitiva  förhallanden!  Denna
ökade  produktivitet,  som  vi  se,  att  kapitalet  gifver  arbetet,
  har  man  derföre  sagt  vara  orsaken  tili  kapitalräntan,
  men  om  sa  vore  fallet,  skulle  i  och  med  den
ökade  användningen  af  kapital  räntan  nödvändigtvis