UM  KAI'ITALVIXST.

159

Kapital  är  resnltatet  af  ett  äldre  arbete.
Kapitalsumman  i  ett  land  är  icke  eii  gang  för
alla  gifven,  ntan  kan  ökas,  därigenom  att  njutningsförlaögenhet
  forvandlas  tili  kapital,  dá  fõrhâllandena  aro
sâdana,  att  de  mana  manniskorna  att  afhâlla  sig  irán
att  íbrbruka  den  samlade  íonnôgenheten,  och  minskas,
därigenom  att  kapital  förvandlas  till  njiitningsformögenhet,
  dâ  människan  töredrager  att  själf  fbrtära  det  samlade
  íbrrâdet,  fnimtor  att  prodnktivt  använda  det  J
den  man  som  mer  eller  mindre  arbete  nedlägges  pá
frambringande  af  kapital,  kan  ooksa  kapitdsnmman  okas
eller  minskas.
Det  bör  vara  klart  och  tydligt,  att  den  lag,  som
bestämmer  kapitalräntans  storlek,  skall  stä  i  nägot  samband
  med  de  lagar,  livilka  jordräntan  och  arbetslönen
fblja.  Da  heia  samfimdets  vinst  delas  mellan  de  trenne
faktorerna  naturkraft,  arbete  och  kapital,  är  det  nödvändigt,
  att  de  yttersta,  alhnännaste  lagarna  för  hvar
och  en  af  de  tre  faktorernas  andelar  skola  knnna  sammanställas.
  Man  kan  nog  u])pvisa  underordnade  lagar,
som  hafva  inflytande,  sasom  t.  ex.  att  sedvänjan,  en
sekundär  faktor,  i  manga  fall  bestämmer  Ionen,  att,
da  jorden  är  i  hög  grad  tagen  i  beslag,  konkurrensen
mellan  arbetssökande  trycker  ned  lönerna,  men  den  allmänna,
  vidsträcktaste  lagen  för  limen,  sägo  vi,  stod  i  det
innerligaste  sammanhang  med  lagen  för  jordräntan.  8á
äfven  dä  fraga  är  om  lagen  för  kapitalräntan.  En  mängd
närliggande  fbrhallanden  sâdana  som  den  större  eller
mindre  säkerheten,  den  tillgäng  pä  och  efterfrägan  efter
kapital,  som  existera  för  tillhiílet,  knnna  fororsaka  tillííilliga
  förändringar  i  kapitalräntans  storlek,  men  där
bakom  finna  vi  en  allmännare  lag,  som  förklarar  rän-