11

OM  KAPITAhVIXST.  161
finnes  att  tillgä.  Oin  icke  den  ene  arbetarn  vill  lana
(let  pâ  dessa  vilkor,  sâ  finnes  det  vanligen  nâgon  annan, ­
  och  han  liar  alltid  den  utvagen  att  sjalf  imjiroduktivt
  fíirbruka  kapitalet,  dá  all  förmögenhet  kan  utbytas.
  ])et  iir  i  alia  Imndelser  tydligt,  att  räntan  under ­
  dessa  förhallanden  mäste  stâ  niycket  bogt,  ty  den
jord,  hvarjiä  det  kan  nedläggas  utan  betalande  af  jordränta,
  är  utomordentligt  god.
Men  da  samfiindet  tillväxt  betydligt,  sä  att  andra,
tredje,  fjürde,  feinte  o.  s.  v.  klasserna  jord  mäste  användas,
  hur  gär  det  da  nied  kapitalräntan?  Skall  nagon
  da  vara  villig  att  betala  sä  hög  ränta  som  forut?
Nej,  tydligen  icke,  ty  arbetaren,  som  saknar  kapital,
kan  icke  längre  använda  det  pa  samma  fördelaktiga  satt
som  forut,  dá  han  kan  nedlagga  endast  det  pa  relativt
litet  gifvande  jord;  han  kan  visserligen  arrendera  battre
jord,  men  da  maste  han  till  egendomsegaren  betala  en
dryg  jordranta,  som  satter  honom  i  samma  läge,  som
om  han  sknlle  upparbeta  den  jord,  som  ännu  star  att
fa  utan  att  betala  jordranta.
I  stört  sedt  har  icke  kapitalet  samma  fôrinága  att
tillväxa  nu,  som  dá  jorden  var  mindre  tagen  i  beslag,
och  daraf  fbljer  med  nödvändighet,  att  räntan  skall
sänkas  i  samma  man,  som  utvecklingen  skrider  framat
och  niänniskorna  tilltaga  i  antal.  Jorden,  eher  rättare  naturell, ­
  är  den  vigtigaste,  den  mäst  oumbärliga  af  de  tre
produktionskällorna;  den  finnes  blott  i  begriinsad  niangd,
under  det  att  vi  icke  känna  nágon  gräns  for  tillväxten
af  de  niänskllga  arbetskrafterna  och  kapitalet,  och  tili
följd  häraf  konimer  med  människornas  tillväxt  i  antal
jordräntaii  att  stiga,  under  det  att  arbetslönen  och
kapitalräntan  fa  alt  mindre  anpart  att  de^ü  sins  emel-