176  OM  DEN  OFFEXTLIGA  FÖRHRUKNIXGEX.
miinernas  egendom.  Ett  bolag,  som  erhall  it  concession ­
  pâ  byggande  af  en  jernvägslinie,  kan  drifva  upp
frakterna  oskäligt  bögt,  ty  inan  kan  icke  gärna  gifva
sig  tili  att  bygga  en  konkurrerande  bana;  konknrrensen
  kan  icke  här  värka  en  tillbörlig  sänkning  af  prisen;
om  en  enskild  person  eller  ett  bolag  vore  égaré  af  en
liamn  vid  en  stad,  skulle  ju  hamnafgifterna  bestämmas
efter  godtycke;  nägon  konknrrens,  som  sänker  priset,
kan  som  oftast  icke  komma  i  fraga.  Denna  regel  angifver,
  hvilka  företag  det  är  som,  äfven  da  fri  konknrrens
är  herskande,  böra  ntföras  pa  gemensam  bekostnad.
Alla  dessa  arbetens  utförande  kriifva  arbetskrafter,  som
nnderhällas  pa  gemensam  bekostnad.  Denna  forbrnkning
  plagar  man  niimna  den  oftentliga  förbrnkningen.
Statens  medel  böra  liksom  den  enskildes  liandhafvas
  in  cd  sä  stör  sparsamhet  som  möjligt,  ty  statskassan
  lefver  icke  af  Infi,  (en  sats,  som  den  allmänna
menin  gen  nästan  tycks  göra  gällande,  da  man  anser,
att  manga  iitgifter  intet  betyda,  ty  »staten  betalai\)),
litan  bestar  af  sammanskott  fnin  de  olika  sainhällsmedlemmarnas
  kassor.  Att  slösa  nied  statsmcdlen  ligger
  alltid  närmare  tili  hands  än  att  sjiara,  ty  det  är
alltid  svart  for  en  statsman  att  niotsta  de  tnsentals
forvrängningar  af  sanningen  frän  deras  sida,  som  vanta
sig  inkomst  af  en  eller  annan  statsiitgift,  men  ä  andra
sidan  kan  man  mycket  lätt  gä  tili  den  motsatta  ytterligheten
  och  spara  i  otid.  Ingen  statsiitgift  kan  försvaras,
  om  icke  ft^rdelarna,  som  däraf  vinnas,  anses
godtgöra  utgifterna.  Dock  behöfver  icke  vinsten  vara
af  rent  materiel  natur;  det  är  icke  alltid  sagdt,  att  den
vinst  som  göres  kan  mätas  i  jienningar.  Alt,  som  ntgifves
  for  höjande  af  den  andliga  odlingen,  är  af  denna