12

OM  DEN  OFFENTIJGA  FORBREKNINGEN.  177
natur,  och  andock  Annes  väl  icke  mängen,  soni  anser
sadana  ntgifter  hänsynslosa.  Hvad  som  gäller  for  den
enskildes  liushällning  giiller  med  fá  forändringar  íifven
för  staten.  Man  har  sagt  i  fraga  oni  statsutgifter,
att  de  icke  äro  fördärfliga,  därför  att  de  utgifna
inedlen  âtervànda  till  folket,  dâ  nämligen  utgiften
stannar  inom  landet;  de  rnedel,  som  iitgifvas  af  staten ­
  för  ett  eller  annat  företag,  komma  enskilde  tili
godo,  och  pä  denna  grnnd  vill  man  försvara  hfmsynslösa
  ntgifter  och  förklara  dem  mindre  skadliga
till  sina  varkningar.  Räsonnemanget  ar  tämligen  likartadt
  med  det,  som  anvandes  tili  försvar  för  lyxen.
Dock  skola  vi  alltid  erinra  oss,  att  den  oflentliga
konsumtionen  medför  ett  tillintetgörande  af  förnödenheter
  lika  väl  som  den  enskilda.  Dâ  en  summa
penningar  utgifves  af  staten  fö&gt;r  ett  visst  företag,  medlor
  detta  alltid  en  motsvarande  förbrukning  fran  deras
sida,  som  utföra  arbetet  och  dãríí^r  erhâlla  betalning
al  statsmedel.  II  uni  vida  denna  konsumtion,  som  genom
de  {lÿorda  utgifterna  framkallats,  ar  berättigad  eller  icke,
beror  pä,  huruvida  arbetet  ar  produktiv!  eller  icke,  oni
de  utgifna  medien  uppvägas  af  de  fördelar,  som  vinnas.
Lika  väl  som  den  enskildes  öfverdadiga  lefnadssätt
medföra  statens  öfverdrifna  ntgifter  skada  och  förlust
för  landet  i  dess  helhet
Det  satt,  hvarpa  staten  erlmller  sina  inkomster,  ür
af  stör  betydelse.  Mangen  utgift  berättigas  endast
däral,  att  medel  därtill  Annas  för  banden  som  öfverskott
  i  statskassan.  Statens  inkomster  erlmllas  genom
sammanskott  af  de  olika  samhällsmedlemmarna,  skatter,
och  vid  utomordentliga  fall  modelst  statslán;  de  s.  k!
domänernas  betydelse  sasom  inkomstkälla  blifva  med