OM  DEN  OFFENTIJGA  FÖHBRUKXiXGEX.

181

ligen  stälda  pä  länga  afbetalningar,  och  det  blir  därför
oftast  kommande  generationer,  som  fá  bära  bordan  af
ett  sädant  lan;  det  blir  ur  deras  produktionsresultat,
som  aterbetalning  kommer  att  tagas.  Om  nu  de  upplänade
  medien  aro  nedlagda  pâ  ett  prodnktivt  foretag,
som  först  eftcr  längre  tids  fbrlopp  bar  frukt,  är  det
ocksa  rättvist,  att  de  kommande  slägterna  bära  bördorna,
  da  de  draga  fordelama  af  det  företagna  arbetet.  I
detta  fall,  äfvensom  da  statens  intressen  sä  stä  pa  spei,
att  i)ekimiara  intressen  mäste  vika,  kunna  statslan  vara
berättigade;  under  andra  ftirliällanden  böra  de  undvikas,
tv  de  förvärra  ofta  det  onda,  som  de  afse  att  bota.
Nästan  alla  europeiska  stater  äro  i  hög  grad  betungade
af  tidigare,  oerhörda  statslan,  hvilkas  ränta  slukar  betydlig*a
  delar  af  de  ärliga  statsinkomsterna,  och  som
oftast  användts  pä  ett  ofbrsvarligt  satt.  Ilvad  som
stundom  sages  om  statsobligationerna,  att  de  blifva  kapital ­
  i  deras  égarés  händer,  da  de  äro  sá  lätt  säljl)ara,
är  fullständigt  oriktigt,  ty  länet  innebär  icke  alienast
ntsläppandet  af  dessa  obligationer  och  motUigandet  af
kontanter,  uüm  de  pä  detta  sätt  hoj)länade  medien  användas
  pä  ett  eher  annat  sätt,  och  i  och  med  detta
ibljer  som  vid  alla  statsutgifter  en  fbrbrukning,  hvarigenom
  ekononiiska  iörnödenheter  tillintetgöras;  huruvida
länet  är  berättigadt  eller  icke,  beror  pä,  om  denna
forbrnkning  är  produktiv  eller  improduktiv.  Liksom
den  enskildes  konsumtion  kan  vara  produktiv  eller  improduktiv, ­
  kan  ocksä  den  offentliga  vara  det,  och  den
ottentliga  improduktiva  ftirbrukningen  kan  icke  fbrsvaras
trän  ekonomisk  synjiunkt,  men  möjligen  trän  politisk.