142
nad, om vexein icke blifvit godkänd, ty dä kan först
och främst nägon talan derom icke rigtas emot trassa-
ten eller nägon annan adressât, utan innehafvaren màste
sâsom enda utväg att erhâlla betalning vända sig emot
sina fängesmän. Vidare är en sâdan talan emot dem
underkastad en viss inskränkning, om den för tidigare
begärd och vägrad accept utföres före vexelns förfallo-
dag. Anspräket emot dem fär dä icke utsträckas liingre
än tili antaglig och af vexelinnehafvaren godkänd säker-
het för vexelns betalning, dä den blir dertill förfallen,
eller altemativt tili liqvid pä förhand, hvarvid en mot-
svarande diskontränta fär frän vexelns belopp afdragas
(26, 30 och 31 §§).
Sävidt nägon försummelse att inom föreskrifven
tid läta verkställa protest eller utföra ätergängstalan
icke fär tillräknas vexelinnehafvare, gäller för öfrigt att
vexelrättens stränga fordringar och processformer hafva
sin fulla tillämpning vid bcdömmandet af samteliga före-
nämnda gäldenärers ansvarighet. Enahanda är förhäl-
landet, om en trassent, som blifvit nödsakad att inlösa
en af honom utstäld och af trassaten redan godkänd
vexel, pä grund deraf fordrar godtgörelse af den sist-
nämnda. Deremot tillkommer i motsatt rigtning en
dylik rättighet icke godkännare, som accepterat och
betalt en pâ honom dragen vexel, och för denna utgift
fordrar ersättning af trassenten (24 §).
Det kan synas rättsvidrigt, att en utställare, hvars
dragua vexel en annan haft godheten att acceptera,
sedermera, efter att sjelf hafva blifvit nödsakad att be-
tala dess innehäll, har magt att med tillämpning af
vexelrättens stränghet söka ersättning derföre af god-
hännaren, men att den sistnämnde deremot, om han
honorerat sin acc^t, icke ätnjuter lika stör rättighet,