76 
mynt, behöflig för de talrika smä liqviderna, att cirku- 
lera bland allmänheteii, och bankernas metalliska förräd 
är icke den enda källa, livarifrän medel erhàllas für att 
betäcka de liqvider i kontant, som en öfvervägande im 
port tidtals kan förorsaka. En annan vigtig fördel be- 
stär deri, att rörelsen ^ är mindre utsatt för att blifva 
öfvermättad genom de större sedelvalörerna, livilka icke 
äro lika med de smä användbara i den dagliga handeln 
ocli derfore oftare ätcrkomma tili bankerna. 
Reträffande frägan, om bankerna böra vara stats- 
anstalter eller liandhafvas af enskilda holacj^ äro menin- 
garne icke mycket delade, Ehurii regeringarne under 
förflutna tider i hög grad missbrukat sin rätt att slä 
mynt, är man dock temmeligen ense om att denna funk- 
tion fortfarande skall vara monopoliserad under stats- 
magten. Men hvad bankväsendet deremot vidkommer, 
sä äro äsigterna derom ungefär lika eniga deri, att 
bankrorelsen hellre bür vara en privat angelägenbet. 
Dcniia rörelsc stär nti intimaste sammanhang med den 
ordinära handeln och hör derföre icke dragas ifrän det 
privata omräde, hvartill begge rätteligen höra. Dertill 
kommer vidare den vigtiga omständiglieten att stats- 
magten, om bankväsendet liandhafves för dess räkning, 
ätminstone kan misstänkas för cn sädan beliandling af 
dithörande ärender, som icke motsvarar behofvet af re- 
gelbunden ordning och stadga i affärslifvet. Sluteligen 
kan det äfven hända att en statsbank kommer mera att 
betjena statens financiela ändamäl än säkerställa och 
förmedla den allmänna krediten. Bankerna liafva ofta 
varit den källa, livarifrän regeringarne hemtat medel 
för att liqvidera de utgifter, som statsintraderna icke 
förmätt betäcka. Sedan nutidens bankrörelse blifvit mer 
och mer afskild frän statsverket, har man visserligen