88 
nom blefvo frikallade frân den nórmala solidariska. an- 
svarigheten och stâlda under aktiebolags vilkor. Pâ 
nâgra stallen tyckes denna omgâng hafva varit en torn 
formalitet. Carey Säger derom, att uti de stater, hvarest 
den fullkomligaste bankfrihet erkändes, aktionärerne en 
dast behöfde begära hos den lokala styrelsen att fä or 
ganisera sig • säsom anonyma bolag, och att en sâdan 
rätt aldrig förvägrades dem. Uti andra stater gälde 
strängare vilkor, och egendomligt är att strängheten 
hade en progressiv tillväxt ju mera man aflägsnade sig 
frân de stater, som hade den äldsta kulturen och den 
solidaste samhällsbygnaden. 
I sistnämnde afseende framhäller Carey att bank- 
friheten var störst i de nordöstra staterna, som räknas 
tili det nya England, att den var nägot mindre uti cen- 
tral-regionen för den amerikanska handeln, staterna New- 
York, New-Jersey och Pensylvanien, samt att stränghe 
ten var i stigande i sainma förhällande som de öfriga 
staterna voro mera belägna i söder och vester. Der- 
jernte utläggas med stöd af statistiska fakta att bankrup- 
ternas antal varit ininst, der friheten varit störst, och 
tilltagit i samma proportion som lagarnes stränghet. 
Denna Careys framställning, pâ hvilken han stöd- 
jer sin bevisning om den oinskräiikta bankfrihetens före- 
träde, har utöfvat ett stört inhytande pâ frâgans uppfatt- 
ning. Väl vore om denna bevisning vore füllt bindande, 
men en sâdan egenskap synes icke kunna tillerkän- 
nas den samma. Carey är uti frägan lika radikal 
anhängare af bankfriheten, som han en tid äfven varit 
af handelsfriheten, och sederinera i motsatt rigtning af 
Protektionismen. Säsom bevis om bans passionerade 
ständpunkt mä här endast antecknas, att vilkoret om 
särskild legitimation för bildandet af ett aktiebolag en-