no 
ãr den handel, som emellan tvänne iiersoner^ uU en 
viss ort tillsammans hoendes, fömfskeda.s, hvarest pen- 
ningarne efter üdernas lopp och hegges förening tili 
ett visst pris erläggas, att äter pä en annan ort efter 
aftal och pä rättan dag uthetalas.*^ Vidare säges att 
uti en vexei koinma gemcnligen fyra personer att anses, 
nemligen: den som säljer och den som köper vexeln, 
den som pà annan ort berättigas att utkräfva penningar 
samt den som är anmodad att infria vexeln, „hvilka 
företalde fyra personer blifva eljest pA, fremmande tungo- 
mäl kallade: „trassent, remittent^ rexelinnehafvare och 
acceptant.“ DA remittenten tillika är vexelinnehafvare 
eher öfverlAter vexeln direkte tili acceptanten, som dA 
blir sin egen gäldenär, fürekornma endast tre personer. 
Deremot kan en voxel omfatta tvA personer allenast i 
de fall, dA trassenten förbinder sig att sjelf inlösa vexeln 
pA ort der han icke vistas (domicilierad. vexel) eher 
ock für eget behof anmodar acceptanten att han till 
sig sjelf betala mä. 
Uti dessa bestämningar Annas nAgra anmärknings- 
värda principcr iittryckta. Man finner fürst och främst 
att 1071 Ars urkund icke omtalar proprie vexlar i annat 
An domicilierad form och sAledes icke heller ställer dem 
under vcxelrätt. Det är samma grundsats, som ännii 
är gällande i Frankrike, jemlikt 110 art. af Code de 
commerce, hvarest det bestämmes att en vexel skall 
vara dragen frän en ort tili en annan. De förbindelser, 
som mots vara proprie vexlar, benämnas billets à ordre 
och bära sAledes icke ens namn af vexlar (lettres de 
change). Det säges visserligen att stadgandena om vexlar 
äro tillämpliga äfven pA dem (art. 187), men tvister om 
dem lyda dock icke sAsom vexelrättsärenden under han- 
delstribunalernas Jurisdiktion, om de icke blifvit begag-