no

ãr  den  handel,  som  emellan  tvänne  iiersoner^  uU  en
viss  ort  tillsammans  hoendes,  fömfskeda.s,  hvarest  penningarne
  efter  üdernas  lopp  och  hegges  förening  tili
ett  visst  pris  erläggas,  att  äter  pä  en  annan  ort  efter
aftal  och  pä  rättan  dag  uthetalas.*^  Vidare  säges  att
uti  en  vexei  koinma  gemcnligen  fyra  personer  att  anses,
nemligen:  den  som  säljer  och  den  som  köper  vexeln,
den  som  pà  annan  ort  berättigas  att  utkräfva  penningar
samt  den  som  är  anmodad  att  infria  vexeln,  „hvilka
företalde  fyra  personer  blifva  eljest  pA,  fremmande  tungomäl
  kallade:  „trassent,  remittent^  rexelinnehafvare  och
acceptant.“  DA  remittenten  tillika  är  vexelinnehafvare
eher  öfverlAter  vexeln  direkte  tili  acceptanten,  som  dA
blir  sin  egen  gäldenär,  fürekornma  endast  tre  personer.
Deremot  kan  en  voxel  omfatta  tvA  personer  allenast  i
de  fall,  dA  trassenten  förbinder  sig  att  sjelf  inlösa  vexeln
pA  ort  der  han  icke  vistas  (domicilierad.  vexel)  eher
ock  für  eget  behof  anmodar  acceptanten  att  han  till
sig  sjelf  betala  mä.
Uti  dessa  bestämningar  Annas  nAgra  anmärkningsvärda
  principcr  iittryckta.  Man  finner  fürst  och  främst
att  1071  Ars  urkund  icke  omtalar  proprie  vexlar  i  annat
An  domicilierad  form  och  sAledes  icke  heller  ställer  dem
under  vcxelrätt.  Det  är  samma  grundsats,  som  ännii
är  gällande  i  Frankrike,  jemlikt  110  art.  af  Code  de
commerce,  hvarest  det  bestämmes  att  en  vexel  skall
vara  dragen  frän  en  ort  tili  en  annan.  De  förbindelser,
som  mots  vara  proprie  vexlar,  benämnas  billets  à  ordre
och  bära  sAledes  icke  ens  namn  af  vexlar  (lettres  de
change).  Det  säges  visserligen  att  stadgandena  om  vexlar
äro  tillämpliga  äfven  pA  dem  (art.  187),  men  tvister  om
dem  lyda  dock  icke  sAsom  vexelrättsärenden  under  handelstribunalernas
  Jurisdiktion,  om  de  icke  blifvit  begag-