142

nad,  om  vexein  icke  blifvit  godkänd,  ty  dä  kan  först
och  främst  nägon  talan  derom  icke  rigtas  emot  trassaten
  eller  nägon  annan  adressât,  utan  innehafvaren  màste
sâsom  enda  utväg  att  erhâlla  betalning  vända  sig  emot
sina  fängesmän.  Vidare  är  en  sâdan  talan  emot  dem
underkastad  en  viss  inskränkning,  om  den  för  tidigare
begärd  och  vägrad  accept  utföres  före  vexelns  förfallodag.
  Anspräket  emot  dem  fär  dä  icke  utsträckas  liingre
än  tili  antaglig  och  af  vexelinnehafvaren  godkänd  säkerhet
  för  vexelns  betalning,  dä  den  blir  dertill  förfallen,
eller  altemativt  tili  liqvid  pä  förhand,  hvarvid  en  motsvarande
  diskontränta  fär  frän  vexelns  belopp  afdragas
(26,  30  och  31  §§).
Sävidt  nägon  försummelse  att  inom  föreskrifven
tid  läta  verkställa  protest  eller  utföra  ätergängstalan
icke  fär  tillräknas  vexelinnehafvare,  gäller  för  öfrigt  att
vexelrättens  stränga  fordringar  och  processformer  hafva
sin  fulla  tillämpning  vid  bcdömmandet  af  samteliga  förenämnda
  gäldenärers  ansvarighet.  Enahanda  är  förhällandet,
  om  en  trassent,  som  blifvit  nödsakad  att  inlösa
en  af  honom  utstäld  och  af  trassaten  redan  godkänd
vexel,  pä  grund  deraf  fordrar  godtgörelse  af  den  sistnämnda.
  Deremot  tillkommer  i  motsatt  rigtning  en
dylik  rättighet  icke  godkännare,  som  accepterat  och
betalt  en  pâ  honom  dragen  vexel,  och  för  denna  utgift
fordrar  ersättning  af  trassenten  (24  §).
Det  kan  synas  rättsvidrigt,  att  en  utställare,  hvars
dragua  vexel  en  annan  haft  godheten  att  acceptera,
sedermera,  efter  att  sjelf  hafva  blifvit  nödsakad  att  betala
  dess  innehäll,  har  magt  att  med  tillämpning  af
vexelrättens  stränghet  söka  ersättning  derföre  af  godhännaren,
  men  att  den  sistnämnde  deremot,  om  han
honorerat  sin  acc^t,  icke  ätnjuter  lika  stör  rättighet,