151 
en verbal tolkning af nâmnda 20 §. Man kan visser- 
ligen tänka sig att de, hvilka redigerat författningen, 
med den tyska lagtexten for ôgonen velat uti det af §:n 
berörda speciela fallet identifiera protestdagen med for- 
fallodagen, och att de dervid icke fästat tillbörligt af- 
Beende pâ stadgandets betydelse for âtergângstalan, utan 
fastmer pâ tôrhâllandet till godkännaren, hvarpâ i an- 
seende till den vägrade accepten just ingen vigt ligger; 
men orden i §;n innebära ganska' tydligt en annan me- 
ning. Der sages att förfallotiden i slikt fall räknas frân 
d. ä. begynner â protestdagen, hvarföre lagbudet kan 
betraktas sâsoni en bekräftelse om den generela upp- 
fattningen att förfallotiden äfven bar bör afvaktas, innan 
en âtergângstalan for bristande betalning kan komma i 
fräga, och att samina talan icke är afbruten, förrän heia 
den sälunda beräknade tiden lupit tili ända. Men för 
öfrigt har frägan härom frân praktisk synpunkt en rin 
gare betydelse i anseende dertill, att âtergângstalan för 
bristande godkännande och den för bristande betalning 
enligt vär lag endast obetydligt afvika frân hvarandra, 
dä den förra icke är, säsom i den tyska författningen, 
blott och hart inskränkt tili anspräk om säkerhet för 
full liqvid â förfallodagen. 
En hufvudsaklig vigt har sluteligen frägan, huru- 
vida laga förfall eller oemotständliga hinder (vis major) 
kunna ursäkta fordringsegare, som försummat att iakt- 
taga hvad dem älegat för bevarandet af deras vexelrätL 
Nägra stadganden derom förekomma gemenligen icke i 
vexelförfattningarne, men pâ allmänna rättsgrunder hafva 
domstolar ofta räknat en dylik ursäkt fordringsegare 
tili godo. Fräga derom gjordes isynnerhet och mera 
allmänt tili föremäl for pröfhing under belägringen af 
Paris, dä den franska styrelsen hade utfärdat moratorier