151

en  verbal  tolkning  af  nâmnda  20  §.  Man  kan  visserligen
  tänka  sig  att  de,  hvilka  redigerat  författningen,
med  den  tyska  lagtexten  for  ôgonen  velat  uti  det  af  §:n
berörda  speciela  fallet  identifiera  protestdagen  med  forfallodagen,
  och  att  de  dervid  icke  fästat  tillbörligt  af-Beende
  pâ  stadgandets  betydelse  for  âtergângstalan,  utan
fastmer  pâ  tôrhâllandet  till  godkännaren,  hvarpâ  i  anseende
  till  den  vägrade  accepten  just  ingen  vigt  ligger;
men  orden  i  §;n  innebära  ganska'  tydligt  en  annan  mening.
  Der  sages  att  förfallotiden  i  slikt  fall  räknas  frân
d.  ä.  begynner  â  protestdagen,  hvarföre  lagbudet  kan
betraktas  sâsoni  en  bekräftelse  om  den  generela  uppfattningen
  att  förfallotiden  äfven  bar  bör  afvaktas,  innan
en  âtergângstalan  for  bristande  betalning  kan  komma  i
fräga,  och  att  samina  talan  icke  är  afbruten,  förrän  heia
den  sälunda  beräknade  tiden  lupit  tili  ända.  Men  för
öfrigt  har  frägan  härom  frân  praktisk  synpunkt  en  ringare ­
  betydelse  i  anseende  dertill,  att  âtergângstalan  för
bristande  godkännande  och  den  för  bristande  betalning
enligt  vär  lag  endast  obetydligt  afvika  frân  hvarandra,
dä  den  förra  icke  är,  säsom  i  den  tyska  författningen,
blott  och  hart  inskränkt  tili  anspräk  om  säkerhet  för
full  liqvid  â  förfallodagen.
En  hufvudsaklig  vigt  har  sluteligen  frägan,  huruvida
  laga  förfall  eller  oemotständliga  hinder  (vis  major)
kunna  ursäkta  fordringsegare,  som  försummat  att  iakttaga
  hvad  dem  älegat  för  bevarandet  af  deras  vexelrätL
Nägra  stadganden  derom  förekomma  gemenligen  icke  i
vexelförfattningarne,  men  pâ  allmänna  rättsgrunder  hafva
domstolar  ofta  räknat  en  dylik  ursäkt  fordringsegare
tili  godo.  Fräga  derom  gjordes  isynnerhet  och  mera
allmänt  tili  föremäl  for  pröfhing  under  belägringen  af
Paris,  dä  den  franska  styrelsen  hade  utfärdat  moratorier