58 
vaiiligt köpslut. Det mäste bestämmas för hvad pris 
den uti obligationerna fixerade fordriiigsrätteii koininer 
att tili dem üfveiiätas, och ifall delta pris blifver lägre 
än obligationernas nomiiiela kapitalbelopp, hafva lan- 
gifvarena ])ä delta vis förmätt göra gallan de sina anspräk 
pà liögre ränta eher annars mera förmänliga vilkor. 
Frägan rediicerar sig säledes tili en han del i van- 
lig mening med värdepapper, och denna han del öfver- 
lemnas ganska ofta af lántagarena át vissa bankirer eller 
bankirhus, hvilka utsprida obligationerna i den allmilnna | 
rürelsen. Deras fürmedling bar karaktären af en van- 
lig kommissionshandel, ifall de icke atagit sig iner iin j 
att försälja obligationerna och att till lántagarena leve- : 
rera hvad genom försäljningen influtit, med afdrag af 
viss ])rovision für deras medverkan. Ilafva de deremot 
förbundit sig att ansvara für lánet efter ett pá hela siim- 
man beráknadt visst pris, som vanligen understiger det 
fürskrifna kapital et, sá har lánefôrmedlingen en full- 
komlig likhet med de o])erationer, soin forckomma i vanlig 
handel. Dankiren, liksom küpmannen, bär ilfventyret af 
ail den vinst och förliist, som kan hardy ta af det högre 
eller lägre jiris, som han derefter kan betinga sig för 
varan. Ofta inträffar det att aftaren, isynnerhet dá frága 
är om mycket stora lánesummor, bedrifves delvis sásom 
kommissions- och delvis sásom vanlig handel. I sádana 
fall öfvertager bankiren en del af láneobligationerna pá 
fast räkning eller sásom köpt gods, samt förbinder sig * 
att, sávidt möjligt är, föryttra till visst jiris äfven den 
öfriga delen, emot vilkor att för denna del fá räkna sig ! 
tili godo en bestämd provision eller det öfverskott, soin 
en fördelaktigare afsättning kan medföra. 
Ktt mera omfattande fält för bankirernas verksam- 
het är den handel med penningar och andra bytesför-