71

ligt  och  för  statens  ändamäl  användbart  sälunda,  att  ett
deremot  svarande  belopp  kreditsedlar  under  namn  af
^signater,  för  hvilka  godsen  skulle  utgöra  säkerhet,  blef
inkastad  i  den  allmänna  rörelsen.  Emedan  assignaternas
myckenhet  icke  stod  i  nägot  rimligt  förhällande  tili  behofvet
  af  bytesförmedlare,  förminskades  deras  kurrenta
värde,  sä  att  deraf  icke  äterstod  är  1795  mer  än  en
procent  och  det  derpä  följande  äret,  dä  45  milj  arder ­
  voro  i  omlopp,  tillerkände  man  dem  icke  mera  nägot ­
  värde.

Sedelutgifniiigen  är  utan  tvifvel  en  mycket  vigtig,
men  tillika  en  mycket  ömtälig  gren  af  bankväsendet.
Frägan  om  sättet  att  anordna  den  har  varit  idkeligen
omtyistad  och  äsigterna  deri  mycket  skiljaktiga.  Ätskilliga
  mer  eller  mindre  respektabla  auktoriteter  hafva
päjrkat,  att  bankfriheteii  bäde  i  afseende  ä  sedelutgifningen
  och  annan  kreditrörelse  icke  bör  vara  bunden  ai
andra  vilkor  och  förbehäll,  än  ett  visst  efter  rörelsem
stoilek  afpassadt  grundkapital,  offentlighet  beträffande
nrättningens  financíela  tillstând  samt  en  sträng  vexei-Andra
  liafva  deremot  hyllat  motsatta  äsigter,  som  mei
eller  m.ndre  gWt  ut  ,,i  att  inskränka  eller  réglementer,
®®üelutgifnmgen.
nat  &sigt  hafva  de  fürre  bland  an
SkottlanT^^^^  erfarenhet  i  saken,  som  vunnits
iutren  Lnri  relativt  större  bankfriheten  medför
icke  är  bevisning  af  deima  beskaifenhe
ällbar.  bet  blifver  icke  möjligt  att  utred