riska  ansvarigheten  afhöll  förmögnare  kapitalisier  ifrän
delaktighet  i  Joint-stock-bankerna,  och  att  de  ansvariga
  delegarne  ofta  voro  mindre  bemedlade  äfventyrare,
men  nägou  storing  i  aflfärernas  gäng  förraärktes  dock
icke,  utan  bankernas  verksamhet  tycktes  tvertom  vara  i
uppgäende,  hvarpä  nägra  smä  kriser  icke  heller  utöfvade
  nägot  hämmande  inflytande.
Robert  Peel  trodde  emellertid  att  bans  forra  reforiiiverk
  var  halfgjordt  arbete,  och  hau  begagnade  derföre
  tillfället  att  är  1844,  dä  den  engelska  bankens
oktroi  borde  förnyas,  fullända  sitt  verk.  Han  stödde
sina  pâstâenden  bland  annat  derpä  att  icke  mindre  än
240  privatbanker  under  áren  1814—1816  hade  instält
sina  betalningar,  men  detta  künde  väl  icke  anses  tillräckligt
  bevisande  für  den  närvarande  tidens  förändrade
ordning.  Dä  han  af  sädan  anledning  blifvit  klandrad
för  att  hafva  vidtagit  nya  kraftätgärder  einot  faror,
hvilka  man  ätminstone  för  tillfället  icke  behöfde  friikta,
sä  har  man  törhända  förbisett,  att  bans  sträfvande  att
änyo  reformera  bankväsendet  kunnat  vara  föranledt  af
bans  öfriga  ekonomiska  reformer.  Han  sökte  uti  frihandeln
  bot  för  ett  ständigt  tilltagande  deficit  i  statskassan
och  för  en  industri,  som  fallit  i  vanmagt,  och  dä  är  det
ganska  tänkbart  att  han  ville  genom  sin  bankreform
sätta  en  gräns  för  all  svindel  i  penningerelationerna,
hvarigenom  frihandelns  goda  verkningar  möjligen  künde
äfventyras.  Han  hade  sjelf  erfarit  spekulationernas  öfverdrift
  efter  Wienerfreden  och  künde  befara  nägonting
dylikt  af  de  nya  konjunkturer,  som  den  dä  ännu  oförsökta
  frihandeln  kanske  förmädde  framkalla.
Den  Peelska  bankakten  af  den  10  August!  1844
bestämmer,  att  Englands  bank  eger  utan  annan  garanti
än  sin  grundfond  utgifva  14  miljoner  pund  st.  i  sedlar,