85

styrelsen  âr  1848,  som  ocksâ  särskildt  var  affinansiela
skâl  fôranlâten  att  upprâtthâlla  och  gynna  Pariser  banken, ­
  förklarat  att  departementsbankernas  noter  ej  aro
gângbara  utom  det  departement,  der  de  voro  bildade,
âterstod  for  dem  icke  annan  utväg  än  att  pâ  grand
af  särskildt  aftal  med  Pariserbanken  lâta  fôrvandla
sig  till  filialkontor  ât  den  samma.  Dâ  Savoyen  efter
det  señaste  Italienska  kriget  förenades  med  Frankrike,
  förekom  derstädes  en  sjelfständig  bank,  men
äfven  den  na  har  numera  blifvit  förvandlad  tili  en
filialinrättning  under  Pariserbanken,  och  sälunda  innehar
  den  numera  sâsom  monopol  all  bankrörelse  i
Frankrike.
Författningarne  bestämma  att  bankens  sedelemission
  icke  fAr  öfverstiga  350  miljoner  francs,  hvartill
ytterligare  fä  läggas  102  miljoner,  motsvarande  den  sedelemission,
  som  varit  medgifven  de  förra  departementsbankerna,
  men  af  relationerna  angäende  bankens  verksamhet
  framgär  att  betydligt  mera  sediar  än  det  sälunda
medgifna  högsta  beloppet  af  452  miljoner  varit  tidtals
i  omlopp  och  i  synnerhet  under  Aren  efter  1848  Ars
revolution,  dA  en  tvAngskurs  pA  dessa  sediar  ocksA  var
P  Abjuden.  Bland  de  reglementerande  bestämningar,  hvilka
utmärka  den  franska  banklagstiftningen,  mä  här  endast
anföras,  att  nägra  vexlar  icke  fä  af  banken  diskonteras,
ifall  de  icke  upptaga  tre  ansvariga  gäldenärer.  En  accepterai! ­
  vexei  blir  sAledes  icke  användbar  för  diskontering
  i  landets  tuda  bank,  förrän  den  passerat  genom  en
indossents  hand  eher  blifvit  förstärkt  genom  särskild
aval  eller  borgen.  Detta  kan  naturligtvis  icke  annat
än  betydligt  försvAra  rörelsen,  och  bestämningen  synes
just  icke  öka  säkerheten,  ty  tre  namn  kunna  ofta  vara
ganska  litet  vederhäftiga.  För  tryggheten  har  regiemen-