89 
ligt bans âsigt är en otillbörlig inskränkning uti den 
menskliga friheten, och när detta vilkor, säsom i Massa 
chussets, var förenad med en särskdd pâlaga, motsva- 
rande en procent af aktiekapitalet, sä finner han den 
en gütig grund för att förklara, hvarföre bankrupterna 
varit flere i denna stat än uti Rhode-Island, der en 
dylik afgift icke erlades. 
För oss synes det ganska möjligt, att Carey uti 
sin bevisning förvexlat orsak och verkan. Det är mera 
tänkbart att bankrupterna och vissa dermed samraan- 
hängande lyten i aífárslifvet framkallat de nämnda in- 
skränkningarne, än att dessa sistnämnda gifvit upphof 
ät bankrupterna. Uti slafstaterna, der sainhällslifvet hade 
fätt en falsk rigtning, och uti de vestra staterna, der 
tillgängarne icke förmädde uppväga en mängd äfventy- 
rares ifver att spekulera och kolonisera, torde det hafva 
befunnits nödigt att genom lag hälla denna ifver inom 
tillbörliga gränser. 
Den tid, dä Carey uttalade nämnda äsigter, var 
ställningen emellertid icke lysande. Einellan áren 1811 
och 1830 hade 195 banker blifvit insolventa, och dâ en 
svâr penningekris är 1837 hemsökte Förenta staterna, 
blefvo icke mindre än 450 banker af heia antalet 900 
nödsakade att antingen cedera eller ätminstone att för 
tillfället installa sina betalningar. Krisen, som blifvit 
framkallad af öfverspekulation i alla möjliga rigtningar, 
fär väl icke ensamt tillskrifvas bankerna, hvilkas sedel- 
emission icke heller tyckes hafva varit märkbart öfver- 
drifven, men de bade likväl äfven bidragit i hög grad 
tili att förvärra ställningen genom en äfventyrlig in- och 
ntläningsrörelse. Massor af i bankerna deponerade me 
de 1 hade utan tillräcklig säkerhet blifvit pä längre eller 
kortare tid utlänade för att nedläggas uti alla möj-