94

räknade  inskränkta  omfâng,  möjligt  att  för  detta  ändamäl
  begagna  exakta  siffror  och  mera  detaljerade  beräkningar.
  Den  generela  uppfattningen  bör  icke  kunna  förlora
  nägot  derpä.
Till  ämnet  hör  det  icke  att  visa  burn  myntförsäraringen
  fortgätt  under  tiden  före  bankens  inrättande,
hvarföre  derom  endast  mä  anmärkas,  att  en  mark  sãsom
  myntenhet  Ursprungligen  enligt  Landskapslagarne
representerade  en  väyen  mark  eller  ett  skälpund  silfver,
  beräknad  efter  myntvigt  tili  16  lod,  samt  att  marken, ­
  sedan  den  smäningom  genom  idkeligen  vidtagen
minskning  af  det  präglade  myntets  skrot  och  körn  fätt
intaga  plats  sâsom  skiljemy?it,  och  blifvit  beräknad  tili
fjerde  delen  af  en  svensk  doler,  som  enligt  myntordningen
  af  den  1  September  1664,  icke  innehöll  mer  än
2/,  lod  fini  silfver,  ehuru  man  dä  i  sjelfva  verket  var
pä  metallisk  valuta  frikostigare  än  förut,  emedan  man
ville  förbättra  myntväsendet.  Uti  Landskapslagarne  gjordes
  redan  sâdan  skilnad  emellan  mark  „vägen*^  och
mark  „tald‘\  att  tvä  tnark  af  det  señare  slaget  motsvarade
  en  vagen  mark.
Att  myntförsämringen  före  1664  hunnit  längre  än
förenämnda  proportion  utvisar,  finner  man  bekräftadt
bland  annat  genom  en  nâgra  mânader  före  myntordningen
  utfärdad  författning,  som  medgifver  att  ett  öre  kopparmynt,
  ehuru  det  enligt  prägein  hade  bordt  motsvara
en  âttondedels  mark,  i  liqvider  likväl  icke  vidare  behöfde
  beräknas  till  mer  än  en  tjugondedels  mark,  hvilket
  innebär  ett  erkännande  af  att  en  mark  i  präglade
kopparstycken  icke  motsvarade  i  värde  mer  än  */35  lod
ßnt  silfver.
Det  genom  girobanken  stadgade  myntväsendet  i
Hamburg  mäste  naturligtvis  framkalla  ett  sträfvande  att