95

äfven  i  Sverige,  banken  till  stöd,  vinna  enahanda  ändamâl.
  Hamburgs  bank  beräknade  tvâ  myntenheter,  af
hvilka  den  större  var  riksdaler  banko  och  den  mindre,
som  sederniera  allmännast  begagnades,  mark  banko,
motsvarande  en  tredje  del  af  riksdalern.  Efter  denna
förebild  ville  1664  ârs  myntordning  reorganisera  det
svenska  myntväsendet.  En  mark  fint  silfver  borde  utniyntas
  tili  8  riksd.  10  öre  4  penn.,  tili  följd  hvaraf  en
svensk  riksdaler  horde  innehälla  i  det  närniaste  tvâ
lod  fint  silfver  och,  pä  en  försvinnande  ohetydlighet
nära,  motsvara  en  Uamhurger  riksdaler.  Sannolikt  för
den  inhemska  rörelsen  och  för  att  vinna  nägon  likfor-*
niighet  med  de  förut  utgifna  myntsorteme,  skulle  derjernte
  präglas  underhaltigare  myntsorter,  heia,  halfva
och  fjerdedels  stycken  af  de  s.  k.  svenska  dalrarne.
Beräkningen  för  dem  var,  att  en  mark  fint  silfver  skulle
fördelas  pä  14  daler  och  nägra  öre,  tili  följd  hvaraf  metallvärdet
  i  en  svensk  daler  bordt  i  det  närmaste  motsvara ­
  H/7  lod  fint  silfver  och  säledes  en  tnark  eller
fjerdedelen  deraf  säsom  sagdt  är,  innehälla  V,  lod.
Den  eftersträfvade  battre  ordningen  var  emellertid
förbehällen  en  längt  aflägsen  fraintid,  och  künde  ännu
icke  vinnas.  Man  saknade  silfver,  och  rörelsen  matades
med  kopparmynt,  hvars  underhaltighet  städse  ökades,
och  sluteligen  äfven  med  banksedlar,  för  hvilka  nägon
Valuta  ofta  icke  ens  künde  erhällas  i  koppar.  Man
gjorde  tillochmed  anspräk  pä  att  det  underhaltiga  myntet
  skulle  beräknas  tili  högre  värde  än  prägein  angaf,
säsom  detta  skedde  1715,  dä  en  kopparplät  med  tvä  daler ­
  silfvermynts  prägel  bestämdes  gütig  säsom  tre  daler
silfvermynt.
Efter  nyssnämnde  tid  och  isynnerhet  efter  är  1745,
öä  nästan  all  invexling  af  bankens  sedlar  instäldes,  öf-