gemensam lag i ämnet för heia Skandinavien. Ett för- 
slag dertill fullbordades är 1878 af en särskild kom- 
mission, som de tre skilda ländernas statsmyndigheter 
tillsatt. Detta förslag är företrädesvis grundadt pä den 
svenska och säledes äfven pä den tyska rätten, sävida 
Danmarks och Norriges vexelförfattningar af áren 1825 
och 1842 befunnos mindre öfverensstämraande med de 
grundsatser, som uti den internationela vexelrätten gjort 
sig gällande. 
Af de tre hufvudsakliga grupper, hvartill samteliga, 
den civiliserade verldens nu gällande vexellagar kunna 
hänföras, och hvilka i nägra säi’skilda afseenden utmärka 
sig frän hvarandra, nemligen den Franska, den Engelsk- 
Amerikanska och den Tyska, hafva de tvä förstnämnda 
vunnit den största utbredning och efterföljd, ty man 
räknar en total befolkning af mer än 200 miljoner 
menniskor säsom lydande under det franska systemet, 
och lika mycket för det engelsk amerikanska, dä den 
tyska vexelordningen deremot, mer eller mindre modi- 
fierad, icke ens omfattar 100 miljoner menniskor. Den 
sistnämnda har emellertid, säsom mera fullständig och 
motsvarande affärslifvets fordringar i närvarande tid, 
börjat ju längre dess mer att anlitas säsom modell för 
flertalet af alla nya förslag i ämnet. 
Sveriges och Finlands äldsta lagiirkund i ämnet 
utfärdades den 10 Mars 1671. Uti inledningen förklaras 
att ,,vexel är ett förnämligit stycke uti handel och van 
del, hvilket säväl hemma i ett land, som ätskilUga 
landskap och riken emellan idkas och försäljas kan, 
och förty ingen ringa magt uppä ligger att om dess 
rätta egenskaper och tillfällen nägot visst mä vara för- 
ordnadt, som dock i värt rike härtilldags icke skedt 
är.“ Derefter bestämmes uti första artikeln, att „vexel