143

dâ  han  begär  att  blifva  ersatt  för  sin  utgift.  Gründen
tili  denna  skenbara  motsägelse  finner  man  lätt,  om  man
tager  i  betraktande,  att  vexlarne  icke  äro  ämnade  att
betjena  vexelrytteriet  och  blancokrediten,  utan  att  förmedla
  omsättningen  och  alla  dermed  sammanhängande
Hqvider.  Lagen  förutsätter  att  iitställaren  har  en  fordran
  hos  trassaten,  och  sedan  denna  fordran  genom
accepten  blifvit  iklädd  vexelform,  bör  den  kunna  indrifvas
  med  lika  kraft  och  verkan  som  andra  pá  vexelrätten
  bygda  anspräk.  Är  accepten  och  en  deraf  föranledd
  betalning  grundad  pá  kredit,  átnjuter  godkännaren
  endast  den  förmän,  att  han  kan  vinna  ersättning
derför  i  civilrättslig  ordning.  Ifall  han  gifvit  lof  tili
vexelns  utställande,  men  rägrat  accept,  är  han  förbunden
  genom  25  §  att  hálla  vexelgifvaren  skadeslös  för
all  skada  och  kostnad,  som  derigenom  kan  tillskyndas
den  sistnämnde.
Om  vexelinnehafvare  eller  hans  fángesman  försummat
  nágon  af  de  átgârder  och  iakttagelser,  hvaraf
deras  vexelrätt  är  beroende,  förvandlas  gäldenäremas
ansvarighet  tili  en  vanlig  civilrättslig  förbindelse,  och
fordringsrätten  kan  dá  tillochmed  vara  svagare  än  annars
efter  civilrättens  föreskrifter.  Vexelstadgan  Säger  derom
i  93  §,  att  vexelinnehafvare,  som  förlorat  talan  efter
Vexelrätt,  fär  utsöka  sin  fordran  i  civilrättslig  ordning
sávâl  hos  den  gäldenär,  hvilken  ej  handlat  i  god  tro,
som  hos  hvarje  annan,  hvars  befriande  frán  krafvet
skulle  medföra  vinst  át  honom  och  skada  át  vexelinnehafvaren.
  Här  Annes  sáledes  uttalad  den  romcrska
satsen;  ut  inter  bonos  et  probos  agi  oportet  (sásom
goda  och  redlige  män  bör  a  handla).  Den  gäldenär,  som
icke  varit  i  god  tro,  máste  väl  för  sitt  oredliga  uppsát
anses  förbunden  att  utan  all  afkort#ing  ansvara  för