160

ersättningsanspräk  gällaiide  emot  äldre  öfverlätare  och
utställaren  (76  §).
Det  medför  ingen  svärighet  att  tillämpa  dessa  bestämningar,
  dä  fräga  är  om  vexlar  stälda  att  betalas
vid  sigt,  pä  viss  utsatt  dag  eller  pä  viss  dag  à  dato,
men  deremot  är  saken  icke  lika  klart  framstäld  beträffande
  vexlar,  som  skola  betalas  pä  viss  tidpunkt
efter  uppvisandet.  Tvetydigheten  har  sannolikt  sin  rot
deri,  att  man  utan  att  i  andra  afseenden  förändra  lagtextens
  plan  och  uppställning,  utbytt  ordet:  protestdag
uti  den  tyska  lagtexten  emot  ordet  förfallodag.
Författningen  Säger  i  nämnda  75  §  att  preskriptionstiden
  efter  vägrad  betalning  skall  räknas  frän  förfallodagen.
  Ifall  man  ville  tillämpa  denna  bestämning
pä  vexlar  af  ifrägavarande  slag,  borde  preskriptionstiden
räknas  icke  frän  den  tid,  dä  accepten  blifvit  vid  uppvisandet ­
  vägrad,  utan  ifrän  den  derefter  afmätta  närmare
  jeller  Qermare  dag  i  framtiden,  dä  vexeln  enligt
utställarens  afsigt  komme  att  inlösas,  och  hvad  värre
är,  vexelinnehafvaren  vore  icke  berättigad  att  utföra  sin
talan  for  vägrad  betalning  förrän  nyssnämnda  mellantid
förflutit  (jfr  40  §).  Man  har  svärt  att  godkänna  en
dylik  äsigt,  ty  man  mäste  anse  att  den  vägrade  accepten ­
  tillika  innebär  vägrad  betalning,  och  fär  icke  vänta
nägon  oförutsedd  liqvid  pä  den  förfallodag,  som  uti
vexeln  gjorts  beroende  af  uppvisandet.  Vexelinnehafvaren ­
  borde  väl  efter  den  protest,  hvartill  han  i  fräga  ora
dylika  vexlar  är  genom  20  §  ovilkorligen  förbunden  för
vägrad  accept,  lika  ovilkorligen  derefter  utföra  sin  ätergängstalan
  inora  den  tid  som  är  föreskrifveii,  dä  bristande
  betalning  föranledt  sarama  talan,  vid  äfventyr
att  annars  förlora  sin  vexelrätt  emot  gäldenärerna.
Ett  sädant  résultat  erhälles  emellertid  icke  genom