71 
ligt och för statens ändamäl användbart sälunda, att ett 
deremot svarande belopp kreditsedlar under namn af 
^signater, för hvilka godsen skulle utgöra säkerhet, blef 
inkastad i den allmänna rörelsen. Emedan assignaternas 
myckenhet icke stod i nägot rimligt förhällande tili be- 
hofvet af bytesförmedlare, förminskades deras kurrenta 
värde, sä att deraf icke äterstod är 1795 mer än en 
procent och det derpä följande äret, dä 45 milj ar 
der voro i omlopp, tillerkände man dem icke mera nä 
got värde. 
Sedelutgifniiigen är utan tvifvel en mycket vigtig, 
men tillika en mycket ömtälig gren af bankväsendet. 
Frägan om sättet att anordna den har varit idkeligen 
omtyistad och äsigterna deri mycket skiljaktiga. Ät- 
skilliga mer eller mindre respektabla auktoriteter hafva 
päjrkat, att bankfriheteii bäde i afseende ä sedelutgif- 
ningen och annan kreditrörelse icke bör vara bunden ai 
andra vilkor och förbehäll, än ett visst efter rörelsem 
stoilek afpassadt grundkapital, offentlighet beträffande 
nrättningens financíela tillstând samt en sträng vexei- 
Andra liafva deremot hyllat motsatta äsigter, som mei 
eller m.ndre gWt ut ,,i att inskränka eller réglementer, 
®®üelutgifnmgen. 
nat &sigt hafva de fürre bland an 
SkottlanT^^^^ erfarenhet i saken, som vunnits 
iutren Lnri relativt större bankfriheten medför 
icke är bevisning af deima beskaifenhe 
ällbar. bet blifver icke möjligt att utred