143 
dâ han begär att blifva ersatt för sin utgift. Gründen 
tili denna skenbara motsägelse finner man lätt, om man 
tager i betraktande, att vexlarne icke äro ämnade att 
betjena vexelrytteriet och blancokrediten, utan att för- 
medla omsättningen och alla dermed sammanhängande 
Hqvider. Lagen förutsätter att iitställaren har en for- 
dran hos trassaten, och sedan denna fordran genom 
accepten blifvit iklädd vexelform, bör den kunna in- 
drifvas med lika kraft och verkan som andra pá vexel- 
rätten bygda anspräk. Är accepten och en deraf för- 
anledd betalning grundad pá kredit, átnjuter godkänna- 
ren endast den förmän, att han kan vinna ersättning 
derför i civilrättslig ordning. Ifall han gifvit lof tili 
vexelns utställande, men rägrat accept, är han förbun- 
den genom 25 § att hálla vexelgifvaren skadeslös för 
all skada och kostnad, som derigenom kan tillskyndas 
den sistnämnde. 
Om vexelinnehafvare eller hans fángesman för- 
summat nágon af de átgârder och iakttagelser, hvaraf 
deras vexelrätt är beroende, förvandlas gäldenäremas 
ansvarighet tili en vanlig civilrättslig förbindelse, och 
fordringsrätten kan dá tillochmed vara svagare än annars 
efter civilrättens föreskrifter. Vexelstadgan Säger derom 
i 93 §, att vexelinnehafvare, som förlorat talan efter 
Vexelrätt, fär utsöka sin fordran i civilrättslig ordning 
sávâl hos den gäldenär, hvilken ej handlat i god tro, 
som hos hvarje annan, hvars befriande frán krafvet 
skulle medföra vinst át honom och skada át vexelinne- 
hafvaren. Här Annes sáledes uttalad den romcrska 
satsen; ut inter bonos et probos agi oportet (sásom 
goda och redlige män bör a handla). Den gäldenär, som 
icke varit i god tro, máste väl för sitt oredliga uppsát 
anses förbunden att utan all afkort#ing ansvara för