1

60

eller  vexlar.  Hos  bankirerna  förekommer  myiitvexlingen
ofta  säsom  eii  hiifvudsaklig  affärsgren.  Ehuru  bäde  det
köpta  och  det  sälda  myntet  i  flertalet  fall  bestär  af
samma  myiitvara  eller  bytesförmedlare,  och  man  derföre
künde  forestada  sig  att  heia  byteshandeln  reducerar  sig
tili  att  väga  qvantitet  mot  qvantitet,  sä  är  dock  en
vanlig  handel,  som  förutsätter  oskillerande  priser,  här
möjlig.  Detta  beror  af  prägein,  som  gör  det  ena  laudets
  mynt  mindre  användbart  i  det  andra.  Om  mynttillflödet
  i  motsatta  rigtningar  är  lika  stört  emellan  tvä
olika  länder,  beräknar  vexlaren  sig  tili  godo  vanligen
endast  en  viss  ringare  provision  für  besväret  med  vexlingen,
  inberäknadt  nägon  ränta  för  det  myntkapital,
som  han  hâller  i  beredskap  för  kundernas  räkning.
Denna  godtgörelse  blifver  nägot  större,  om  det  utländska
  myntet  tillströmmar  mera  ymnigt,  ty  det  kan  dä
blifva  för  vexlaren  nödigt  att  bekosta  transporten  af
öfverskottet  tili  den  plats,  der  detsamina  har  full  användbarhet.
  I  allmänhet  kan  det  vid  vexlingen  beräknade
  agiot  icke  öfverstiga  samma  transportkostnad,  säframt
  icke  det  fall  skulle  inträffa,  att  vexlaren  heit  och
hället  saknar  tillfälle  att  pä  stallet  utgifva  eller  använda
det  invexlade  fremmande  myntet.
Förhällandet  med  diskontrörelsen  är  nära  nog  enahanda.
  Bankerna  bedrifva  den  i  större  Skala,  men  enskilda
  bankirer  kunna  äfven  tili  fromma  för  mänga
affärer  ingripa  deri.  Den,  som  besitter  en  vexei,  hvars
innehäll  han  behöfver  disponera  tore  förfallotiden,  kan
sakna  tillfälle  att  diskontera  den  i  nägon  bank  eller  att
utgifva  den  tili  sin  a  atfärskunder  för  att  betala  deras
tillgodohafvande.  Omständigheterna  kunna  verka  att
nägon  enskild  kapitalist  eller  bankir  vill  diskontera  den,
d.  ä.  utbyta  densamma  emot  annan  säsom  betalningS"