riska ansvarigheten afhöll förmögnare kapitalisier ifrän
delaktighet i Joint-stock-bankerna, och att de ansva-
riga delegarne ofta voro mindre bemedlade äfventyrare,
men nägou storing i aflfärernas gäng förraärktes dock
icke, utan bankernas verksamhet tycktes tvertom vara i
uppgäende, hvarpä nägra smä kriser icke heller utöf-
vade nägot hämmande inflytande.
Robert Peel trodde emellertid att bans forra re-
foriiiverk var halfgjordt arbete, och hau begagnade der-
före tillfället att är 1844, dä den engelska bankens
oktroi borde förnyas, fullända sitt verk. Han stödde
sina pâstâenden bland annat derpä att icke mindre än
240 privatbanker under áren 1814—1816 hade instält
sina betalningar, men detta künde väl icke anses till-
räckligt bevisande für den närvarande tidens förändrade
ordning. Dä han af sädan anledning blifvit klandrad
för att hafva vidtagit nya kraftätgärder einot faror,
hvilka man ätminstone för tillfället icke behöfde friikta,
sä har man törhända förbisett, att bans sträfvande att
änyo reformera bankväsendet kunnat vara föranledt af
bans öfriga ekonomiska reformer. Han sökte uti frihan-
deln bot för ett ständigt tilltagande deficit i statskassan
och för en industri, som fallit i vanmagt, och dä är det
ganska tänkbart att han ville genom sin bankreform
sätta en gräns för all svindel i penningerelationerna,
hvarigenom frihandelns goda verkningar möjligen künde
äfventyras. Han hade sjelf erfarit spekulationernas öfver-
drift efter Wienerfreden och künde befara nägonting
dylikt af de nya konjunkturer, som den dä ännu oför-
sökta frihandeln kanske förmädde framkalla.
Den Peelska bankakten af den 10 August! 1844
bestämmer, att Englands bank eger utan annan garanti
än sin grundfond utgifva 14 miljoner pund st. i sedlar,
