129 
9 
§ af den finska författningen om innehafvarens rätt att 
fylla blanco-öfverlätelsen med insättande af dens namn, 
tili hvilken vexeln vidare indosseras. möjligen päyrkas, 
att ät^ärden i det señare, men icke i det forra fallet 
är füllt laglig. Dä det emellertid icke torde kunna för- 
vägras innehafvare att ikläda sig ansvarighet för en 
vexei, och författningen i allmänhet alldeles icke vill bi- 
draga tili vexlarnes svaghet, mäste tvetydigheten till- 
skrifvas ett förbiseende vid författningens redaktion och 
lagen anses medgifva en ätgärd äfven af förstnämnda 
beskaffenhet. I hvardera fallet komma öfverlätelsema 
att bilda en fortlöpande serie, hvari det synliga förhäl- 
landet blifver, att vexeln öfvergätt direkt frän blanco- 
indossenten tili den innehafvare, som först ingär i vexeln 
säsom synlig indossat. 
För att göra vexlarne mera användbara säsom by- 
tesförmedlare, är det i 12 § uttryckligen stadgadt att 
en vexei, utan att derföre fä anses betald eller dödad, 
kan öjverlätas tillochmed tili trassaten och af honom 
wider jtörfallotiden genoni indossering vidare utlemnas 
i rörelsen. Uetta medgifvande kan i en händelse för- 
anleda tili ett egendomligt rilttsförhällande, hvarom för 
fattningen ej innehäller nägon föreskrift. Om vexeln 
ytterligare utgàr i rörelsen utan att vara accepterad, sá 
blir deraf en nödvändig följd, att trassaten icke kan i 
annan egenskap än säsom iudossent förpligtas att an- 
svara för vexelns betalning, men af detta äliggande kunna 
inga andra göra bruk än señare innehafvare. Händer 
det dä att nägon af dessa sistnämnda för bristande 
accept anställer ätergängstalan och erhäller betalning 
af trassenten eller nägon af de innehafvare, som före- 
gätt trassaten, sä är klart att dessa enligt sträng vexel- 
rätt icke äro berättigade att söka skadeständ af den