156 
Endast i den händelse, att vexelinnehafvaren vill 
hälla sin talan öppen emot utställaren och öfverlätarena, 
hör han icke försumma att fordra vexeln inlöst p& 
sjelfva förfallodagen, hvarigenom han for öfrigt äfven, 
ifall liqviden afböjes, vinner den fördel att fordran efter 
sagde dag löper med sex procents ränta för äret. Ränta 
för vexelgäld kommer^nemligen icke i fräga i andra fall 
än dä betalningen bevisligen fördröjes, ty det öfverens- 
stäniiuer icke med vexlarnes natur och ändainäl att 
före förfallotiden beräkna en sâdan, och ifall detta sker, 
ingär räntan vanligen i diskontform uti vexelns belopp. 
Lagen innehäller härom dock icke nägot stadgande, 
ehuru man visserligen kan finna af 30 §, att den blifvit 
bygd pä förutsättning om att vexlar under sin omlopps- 
tid icke afkasta nägon ränta. 
Stadgandet om vexelinnehafvares skyldighet att 
begära betalning ä förfallodagen innehäller, att han dâ 
skall uppvisa vexeln för att inlösas (40 §), men större 
bankinrättningar plaga likväl inskränka sin ätgärd i detta 
afseende, sä att de nägon dag dessförinnan genom avis- 
bref underrätta acceptanten om denna förfallodag med pä- 
minnelse om liqvid i bankens lokal. Ehuru lagens orda- 
lydelse och en bokstaflig tolkning deraf visserligen icke 
understödjer ett sädant förfarande, sä torde det likväl 
kunna försvaras säväl p& den grund, att häfden, ordnin- 
gen och en viss nödvändighet gjort det tili regel, att 
liqviderna med en bank heist böra verkställas vid dess 
publika och öppna kassa. som ock derföre att vexelgäl- 
denärernas rätt icke kan anses vara förnärmad eller för- 
minskad genom sagde förfarande. Fräga derom kan 
endast uppstä beträffande protestkostnaderna, hvilka möj- 
ligen hade kunnat undvikas genom ett personligt besök 
hos acceptanten, och hvilka derföre icke heller under