89

ligt  bans  âsigt  är  en  otillbörlig  inskränkning  uti  den
menskliga  friheten,  och  när  detta  vilkor,  säsom  i  Massachussets, ­
  var  förenad  med  en  särskdd  pâlaga,  motsvarande
  en  procent  af  aktiekapitalet,  sä  finner  han  den
en  gütig  grund  för  att  förklara,  hvarföre  bankrupterna
varit  flere  i  denna  stat  än  uti  Rhode-Island,  der  en
dylik  afgift  icke  erlades.
För  oss  synes  det  ganska  möjligt,  att  Carey  uti
sin  bevisning  förvexlat  orsak  och  verkan.  Det  är  mera
tänkbart  att  bankrupterna  och  vissa  dermed  samraanhängande
  lyten  i  aífárslifvet  framkallat  de  nämnda  inskränkningarne,
  än  att  dessa  sistnämnda  gifvit  upphof
ät  bankrupterna.  Uti  slafstaterna,  der  sainhällslifvet  hade
fätt  en  falsk  rigtning,  och  uti  de  vestra  staterna,  der
tillgängarne  icke  förmädde  uppväga  en  mängd  äfventyrares
  ifver  att  spekulera  och  kolonisera,  torde  det  hafva
befunnits  nödigt  att  genom  lag  hälla  denna  ifver  inom
tillbörliga  gränser.
Den  tid,  dä  Carey  uttalade  nämnda  äsigter,  var
ställningen  emellertid  icke  lysande.  Einellan  áren  1811
och  1830  hade  195  banker  blifvit  insolventa,  och  dâ  en
svâr  penningekris  är  1837  hemsökte  Förenta  staterna,
blefvo  icke  mindre  än  450  banker  af  heia  antalet  900
nödsakade  att  antingen  cedera  eller  ätminstone  att  för
tillfället  installa  sina  betalningar.  Krisen,  som  blifvit
framkallad  af  öfverspekulation  i  alla  möjliga  rigtningar,
fär  väl  icke  ensamt  tillskrifvas  bankerna,  hvilkas  sedelemission
  icke  heller  tyckes  hafva  varit  märkbart  öfverdrifven,
  men  de  bade  likväl  äfven  bidragit  i  hög  grad
tili  att  förvärra  ställningen  genom  en  äfventyrlig  in-  och
ntläningsrörelse.  Massor  af  i  bankerna  deponerade  mede ­
  1  hade  utan  tillräcklig  säkerhet  blifvit  pä  längre  eller
kortare  tid  utlänade  för  att  nedläggas  uti  alla  möj-